wistbacka

Jag ringde min fågelhärmande stalkertant nyss. Jag sa att jag inte har tid att träffa henne. Hon lirkade och lirkade. "Det är ingen brådska, bara du kommer innan oktober är slut".

Men jag gav mig inte. Jag förklarade att det inte kommer gå.

"Då skiter jag i dig" sa hon...

Men sen ville hon att jag skulle skicka ett julkort. Och så talade hon om vilka kändisar hon kände som faktiskt hade tid för henne, så hon behövde inte mig.

Mmm... Känns så där. Bra att jag ringde. Men jag är rädd att hon typ ska koka mina kaniner nu...

Klockan 12 idag medverkade jag vid en "sopplunch med prat" på Kulturhuset Ängeln. Det var jag, Anders Sundqvist och Clara Waller som fick fantisera om hur kulturlivet kan se ut i Katrineholm år 2033.

Det var skapligt med folk som kom och ville lyssna på oss. Jag var nervös som en galning!

Anders pratade först. Sa en massa kloka saker. Höll sig till sina uppskrivna punkter och levererade en härlig beskrivning av ett framtida Katrineholm.

Clara var underbar. Hon strålade där hon stod vid talarstolen och publiken lyssnade noga på varje ord hon sa. Och orden var lika strålande som själva Clara. "Vattna där du står" rådde hon oss.

Sen var det min tur. Gulp, hjälp och shit pommes frites...

Jag gjorde ett experiment. Jag tänkte se vad som händer om jag helt enkelt slår på på-knappen, utan anteckningar, utan röd tråd, utan ett faktiskt mål.

Jag exploderade ut alla tankar som kom upp i huvudet när jag tänkte kultur och framtidsvision. "Gräv ner alla pengar", "Folk som brinner för det dom gör har en defekt i huvet", "Vilka här inne vill ha en teaterensemble i Katrineholm, upp med en hand"...

Så höll jag på, som en skenande ångvält.

Läskigt och jäkligt kul! Jag har ingen aning om ifall någon fick ut något av det jag sa. Men det spelar ingen roll. Som experiment sett var det väldigt givande för mig.

Och japp, min fågelhärmande stalkertant var där...

Den supergoda fiskoppan kom från Restaurangskolan. Jag fick gratis mat. Heja mig!

Igår berättade jag om damen som härmade fåglar... Hon ringde en morgon, för mig väldigt tidigt, för att förklara för mig hur olika fåglar låtar. Hon använde sig av små lustiga ramsor för att riktigt ordentligt minnas djurens betoningar.

Jag var så artig som jag bara orkade. Det är viktigt att vara snäll och trevlig. Eller, det är ju alltid viktigt att vara snäll och trevlig. Såvida det inte handlar om rediga dummingar, dom behöver man inte vara så snäll och trevlig emot. Tycker jag.

Hur som helst! Mitt i all den trevligheten berättade fågeldamen att hon ville att jag skulle komma hem till henne. När som helst nu, inom två veckor. Jag fick hennes adress, portkod och telefonnummer. Så skulle jag bara höra av mig. I panik mumlade jag ett "javisst".

Nu sitter fågeldamen och väntar på att jag ska höra av mig! Jag vill inte! Don´t make me go to the birdlady!!!

Det snällaste och mest artiga vore att ringa och förklara att jag varken vill eller hinner hälsa på fågelimitatörer. Men jag vill inte ringa! Jag vill bara... Att hon glömmer bort mig!

Hu...

När man är en sån här människa som jag som dyker upp i diverse offentliga sammanhang i den lilla staden Katrineholm. Då får man vara med om tämligen udda ting.

I lördags stod jag på Köpmangatan och skalade potatis på tid. Jag var inbjuden som lokalkändis, på potatisens dag. Varför tackar man ja till sånt? Jag vet inte! Jag vet verkligen inte. För att jag blev kändiskåt på mig själv kanske?

I går morse ringde en dam och ville pratat om hur fåglar låter. "Kom in och ät, kom in och ät, kom in och ät, så säger staren..." Denna dam är ingen jag känner, men hon tycker nog att hon känner mig. Jag är som medicin för henne, säger hon. Jag vill inte att damer jag inte känner ringer mig på morgonen och härmar fåglar.

I morgon, vid lunch på Kulturhuset Ängeln, ska jag tillsammans med Anders Sundqvist och Clara Waller berätta om hur Katrineholm borde se ut om 33 år. Ur något slags kulturellt perspektiv antar jag. Lite märklig tillställning, men jag känner mig mer hemma med detta än med potatisskalning på Köpmangatan.

Jag skalade 5 potatisar på en minut.

Hösten är här. Jag är fet, finnig och glåmig. Trött och deppig. 

Vad gör man då? Jo, man kan göra som jag och skaffa ny frisyr! Valkarna försvinner inte för det. Men kanske, kanske blir livet lite lättare och därmed är det inte fullt lika omöjligt att stå över den där kakan... Kanske...



Jag har i alla fall lyckats vara nyttig hela dagen idag. Klockan är 15:14, det kallar jag disciplin! Och nu ska jag iväg och träna!

Önska mig lycka till. Må mina valkar försvinna!

Jag gillar inte när jag inte kan stå över mina egna behov*. I teorin så kan jag det. Men i ärlighetens namn så känner jag ju att jag innerst inne är mina behovs slav.

Ofta handlar det om godis. Eller att jag vill äta för mycket mat.

Men idag handlar det om shopping. Fånigt va?!

Självklart borde jag, så intelligent som jag är, kunna lägga mitt shoppingsug åt sidan. Det är ju bara på låtsas. Inget naturligt som man föds med. Tänk er bebisen som funderar "oh, om jag bara fick spendera lite pengar idag..."

Det har varit en fattig månad. Idag kom den efterlängtade lönen. Oj, oj, oj, vad pengarna bränner i plånboken! Jag vill handla! Köpa något! Vad som helst! En strumpa! (Ja, helst två) En tröja! En skiva! En bok! Ett paket servetter! En lampa! En matta! Vad som helst!!!

Så dumt... Sååå dumt...

Jag avskyr att vara en av dom som fallit ner i shoppingfällan. Det är pinsamt!

* OBS! Behov betyder ju egentligen att det handlar om något man faktiskt behöver. Så är det ju verkligen inte i detta fall. Snarare tvärtom. Det handlar mer om ett obehov. Men känslan, hur falsk den än månde varda, är att det handlar om ett behov. Så jag väljer att kalla obehovet behov. Fast det är fel. Men jag är medveten om att det är fel. Därmed inte sagt att man bör säga massa saker som är fel och rättfärdiga det med att man vet att det är fel. Det är som att skjuta någon och sen säga, men jag vet att det är fel och det är ju huvudsaken. Men nu får det stå behov ändå. Förhoppningsvis har du sett den lilla stjärnan och läst denna förklaring innan du förkovrar dig i hela inlägget.

Hon har gömt och glömt sin kärna
Hon har gömt och glömt sig själv

Hon är
De andras rädsla
De andras respekt
De andras förakt
De andras blickar

De ser på hennes kropp
och då finns hon
De hör hennes hårda ord
och då finns hon

Hon är onåbar
De kan inte skada henne
för hon har ingen kärna
inget att skada

Skalet av hårda ord
gör ont i mitt hjärta

Lilla, lilla flicka

Varför vågar du inte ha en kärna

Varför är du hellre inte du

Varför är du så rädd

Varför är det så farligt

Varför är du hellre en idiot
än dig själv

Du lever inte på riktigt din fegis

För du vet
att om du hade en kärna
kanske det skulle komma någon som du

Med hårda ord

Och du skulle vara nåbar och sårbar

Du är rädd för du vet att såna som du finns

Men du är ju inte du, just nu

Lilla, lilla flicka

"Vem bryr sig"

Hur ska jag någonsin kunna sluta fotografera kattungarna?!!


Någon som funderar över varför de heter Yin och Yang?


Hjärtformade!


Puss på huvet!


Gosigt och mysigt ihop!

Idag är det Kulturnatta i Katrineholm. Kulturskolan och Dud bidrog med en Kulturstafett. Vad det är? Kolla  bilderna får ni se! Weehooo!!!

Musikalgänget var vår marknadsföringstrupp!

Kulturstafetten började i Orkestersalen med en blåsorkester.

Publiken fick sen gå vidare, ledda av en trumslagare.

Nästa station var en målarverkstad vid brandstationens staket.

Sen fick man njuta av vacker dans i Stadsparken vid skulpturerna "Jimmys".

Sen kom min favoritstation vid Gröna Kulle...

Teatergruppen "Åtta galna själar" gav Romeo och Julia på fyra minuter!

Gröna Kulles balkong var som gjord för Julia förstås!

Sen spelades det vacker stråkmusik vid Musikens Hus.

Publiken vandrade vidare...

Till Capoeirastationen. Coolt värre!

Streetdance!

Metallicacoverbandet Pantherass spelade utanför Överskottsmarknaden.

Tåget gick mot stafettens slutstation på Dud.

Uppe på Dud dansades det Flamenco.

DET är en kulturstafett det!

Foto av reklamtruppen: Jenny Wistbacka  
Alla andra foton: Lars Halvarsson

Jag sitter med i en Kulturprisjury. Rätt coolt tycker jag. Och igår var det extra coolt, för då åt juryn middag på Duveholms Herrgård. Trerätters. Lyx, lyx, lyx! Ja, det är det som är arvodet, så man behöver knappt känna dåligt samvete. Varför man nu skulle göra det.

Det smakade hur gott som helst. Om jag vore rik skulle jag äta där titt som tätt! Mycket man skulle göra om man var rik.

Vi tog ett väldigt bra beslut om vem/vilka som ska få Kulturpriset också. Men det är så hemligt, så hemligt, så hemligt! Inte den största mutan i världen skulle få mig att avslöja vem eller vilka det är. Mohaha!!!

Det kommer avslöjas i Katrineholmskuriren så småningom. Och själva priset delas ut under den Litterära aftonen i november.

I mitt jobb är jag bland annat regissör och teaterpedagog i Kulturskolans och Duds Musikallinje. Där får man träffa ungdomar som verkligen vet vad dom vill. Dom satsar stenhårt på sång, dans, musik och teater. Dessutom har dom skitkul! Då får man hopp om livet och det blir lite lättare att ta sig an de elever man möter i andra sammanhang som inte alls är lika motiverade.


Ensemblen tränar in ett nummer ur A chorus line.

Ida, Shona, Linnea, Kristina och Amanda vilar sig lite.

Ida Wadman i glitterhatt.

Hanna Mårtensson tänker på nåt...

Lite uppvärmning i form av slow motion-krig.

Teater Orka arbetar för fullt med dramat "Stormen Johanna och I mormors öga" som har premiär i Katrineholm 5 december.

Men så har vi funderat lite. Bör en pjäs verkligen heta något så långt som "Stormen Johanna och I Mormors öga"? Det är ju lite... Ja, inte så catchy liksom. Dessutom är det ju egentligen två namn. Detta på grund av att det är två pjäser som slagits ihop till en... Men bör man inte ha ett enda gemensamt namn då istället?

Vi klurade och klurade...

"Mitt hjärta"

"Stormen Johanna"

"Stormen i mormors öga"

Ja... vad blir bäst kan man undra... Det känns som att det borde bestämmas så snart som möjligt.

Pjäsen handlar om moderskänslor. Om den starka kraft en moder har när det handlar om hennes barn. Och frustrationen när man inte får utlopp för den. Japp.

Hm... Svårt som attan det här...

Just nu är det tusen järn i elden. Jag har väldigt lätt att se till att jag hamnar i den situationen. Livets marginaler krymper och krymper, tills de blir obefintliga. Och så känns läget just nu.

Jag har dock ett par ess i skjortärmen denna gång! Även om jag har fullt upp, så prioriterar jag i det lilla, och det hjälper förhoppningsvis i det stora. Exempel: När jag håller på att bli försenad till något så försöker jag inte klämma in den där extra aktiviteten just där och då. Jag låter det oöppnade kuvertet förbli oöppnat. Jag ringer inte det där viktiga samtalet precis nu. Jag går inte in på datorn för att läsa mailet som jag vet att jag bör läsa. Jag gör det sen! Och vet ni... Det är ingen som hittills blivit förbannad på mig, marken haver icke rämnat, himlen haver icke fallit, trots att kuvertet fått vänta på att öppnas, telefonsamtalet fått vänta och mailet likaså.

Jag kommer i tid och blir därmed liiite mindre stressad.

Ty tidigare, när jag öppnat kuvertet, ringt samtalet och läst mailet för att sedan stressa iväg till det där jag skulle iväg till, låt oss säga en lektion. Då har jag varit försenad, uppstressad och känt mig... Dålig. Sedan när lektionen varit över. Då har jag ju haft en smula extra tid (tack vare att jag redan öppnat kuvert, ringt telefonsamtal och läst mail). Vet ni vad som hänt då? Ja, inte har jag använt den tiden till att ligga i hängmattan och läsa en god bok. Nej då. Då har jag hunnit ta på mig extrajobb! MOHAHA!!!

Jag försöker.

I förra blogginlägget kunde ni läsa om miraklet på Mårdstigen. Vi har, inte helt utan besvär, fått två kattungar!

Nu har dom bott hos oss i drygt två dagar och än så länge fungerar allt underbart. Thomas är lite orolig för den sköldpaddsfärgade eftersom hon inte ökar i vikt. (Han väger dom på brevvåg lite då och då) Men jag tycker att båda verkar nöjda med tillvaron. De sover och äter, sover och äter, sover och äter.

Med våra två möss har det inte gått lika bra... Dom finns inte längre hos oss. men det är en heeelt annan historia!


Bilden är tagen för cirka tre minuter sedan.

Charlie älskar våra nya familjemedlemmar. Vi är rätt förälskade allihop!