wistbacka

Huset har många våningar, kanske tolv. Thomas befinner sig allra högst upp, där han talar med översteprästinnan. Hon ber honom gå ner i källaren, där ska han möta ett kvinnligt väsen som kommer förvrida hjärnan på honom. Thomas försöker intala både sig själv och översteprästinnan att det väsen som finns i källaren inte kommer att vara någon match för honom.

- Du kommer inte klara tio minuter med henne! säger översteprästinnan.

Thomas antar utmaningen och försvinner ner. Väl nere i den mörka källaren möter han genast den värsta motståndare han varit med om. Är hon ett spöke, är hon en människa, vad är hon? Thomas själ och hjärta vrids i plågor då varelsen i källaren får honom att se glömda minnen, så hemska att de aldrig borde plockats fram igen. Thomas är helt övertygad om att de flesta händelserna faktiskt aldrig hänt. Men det spelar ingen roll. När de spelas upp som minnen för hans inre blir de sanna.

Thomas försöker resonera med varelsen. Han diskuterar, skriker, slåss, skjuter... Ingenting fungerar. De hemska minnena tar över hela hans kropp och han inser att han måste ut därifrån innan han tar livet av sig själv.

Det har bara gått sju minuter när Thomas rusar ut från källaren. Han springer uppför trappan till tolfte våningen. Han kastar sig ned på golvet framför översteprästinnan och med en desperat och väsande stämma skriker han:

- WHO IS SHE?!!

För det är preciiis så det låter när Thomas nyser: "Who is she" Med den inlevelsen. Hi, hi.

Igår hade min teatergrupp Åtta Galna Själar uppspel. "Min" teatergrupp förresten... Det är ju helt fel. Jag äger den inte. Jag får bara vara med och styra skutan. Men gruppen är sin egen.

Ja, ja, hur som helst. Åtta Galna Själar spelade komedin Jonathans Navel. En absurd komedi om ett teatersällskap som får sin första dåliga recension. Jag har skrivit manuset och är mycket nöjd med det.

Åtta Galna Själar har gjort ett fantastiskt jobb den här terminen. För egentligen är det omöjligt att sätta upp något sånt här på en enda termin, när man träffas en gång i veckan i en och en halv timme.

Publiken skrattade gott. Men jag har ändå en känsla av olust i magen. På något sätt känner jag att det kunde gått liiite bättre... Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Varför jag strävar efter perfektion. Jag tror det kan handla om att jag tycker teatergruppen förtjänar braksuccé efter sitt hårda slit. Nu blev det "bara" lyckat...

Hm...

Igår hade jag teaterlektion med några gymnasieettor från Linden. Jag har lite svårt att få igång just dessa elever. Jag vet inte riktigt vad det beror på.

Hur skulle jag då lyckas få till en kul lektion, så här sista gången på terminen?

Jo, jag tog med en gästartist! Jeff Lindström dök upp som en surprise och tjejerna (alla elever i gruppen är tjejer, utom en) blev fnissiga och överlyckliga. Energin flög upp i topp direkt och alla tyckte det var en jätterolig lektion.

TACK JEFF!


Jeff låtsas skjuta med vattenpistol...

Jeff och Josefin spelar Fylle-Bengan och Svamp-Greta.

(Tänk om jultomten kunde ge mig en mobil med bra kamera...)

Igår gick jag till jobbet. Det är en färd på några kilometer. Jag hade en mycket tung ryggsäck på mig. Men det var inte ryggsäcken som ställde till problem för mig. Näpp. Det var snön.

Äntligen har flingorna fallit och det känns att det är vinter. Tillvaron blir bokstavligt talat lite ljusare och allt verkar liksom mysigare.

Synd bara att jag ska halka i tid och otid.

Under min promenix till arbetet halkade jag tre gånger. Och nu snackar vi rätt-ner-i-backen-halkningar. Inte bara såna när man halkar till, utan att falla. Nä´rå...

Men det var inte bara jag som halkade. Folk runt omkring mig föll som käglor. En bil också för den delen. Eller, den föll ju inte förstås, men den åkte av vägen.

Är det fler som är lika ramliga som jag?

Tiger Woods spelar golf. Nu stormar det kring hans affärer och bla, bla, bla. Men... Han spelar ju golf. Jag förstår inte. Är det inte golfen som är intressant? Vad?! Eller, nej, jag tycker inte golf är intressant, alls. Men... Jag bara förstår inte varför hela världen ska bry sig om än golfstjärnas kärleksaffärer?

Idag är det final för Stormen Johanna. Det är vemodigt. Vi har slitit så hårt och nu ska det inte bli mer.

Såvida vi inte få ha med föreställningen vid ATRs teaterfestival i Göteborg i maj. Håll tummarna för att vi får det!

Efter föreställningen igår kom en kollega fram till mig och sa: "Det är skönt att få se lite av dina mörka sidor."

Det är inte första gången jag får höra sånt. Många tror att jag alltid är glad och bara skojar jämt. De personer som tror detta känner mig inte.

De som känner mig vet att jag är lika ljus som mörk. Lika glad som ledsen. Lika slö som pigg. Lika arg som glad. Mycket av allt. Lite FÖR mycket av allt.

Jag tar det inte som någon förolämpning när någon tror att jag är glad jämt. Men jag blir snopen. För jag tror att den andra sidan av mig syns hela tiden. Men det gör den uppenbarligen inte, fast jag bär den med mig hela tiden.

Leendet sitter väl mer ytligt än det mörka inuti.

Jag har en idé... Och eftersom Teater Orka finns så vet jag att jag kommer få utlopp för den. Det är fantastiskt!

Det är alltså en pjäs jag ska skriva. Jag har hela ramhandlingen. Bara att sätta igång. Men sen är det ju som så att på lördag har Stormen Johanna premiär och jag borde kanske fokusera på den. Vänta med att kasta mig in i nästa historia. Ty ibland förloras jag i den berättelse jag skriver och har svårt att helhjärtat befinna mig någon annanstans. Och Stormen Johanna förtjänar min fulla uppmärksamhet.

Således borde jag vänta med att börja skriva. Men tålamod har aldrig varit min starka sida, så det är lika bra att jag inte lovar något.