wistbacka

När man är en sån här människa som jag som dyker upp i diverse offentliga sammanhang i den lilla staden Katrineholm. Då får man vara med om tämligen udda ting.

I lördags stod jag på Köpmangatan och skalade potatis på tid. Jag var inbjuden som lokalkändis, på potatisens dag. Varför tackar man ja till sånt? Jag vet inte! Jag vet verkligen inte. För att jag blev kändiskåt på mig själv kanske?

I går morse ringde en dam och ville pratat om hur fåglar låter. "Kom in och ät, kom in och ät, kom in och ät, så säger staren..." Denna dam är ingen jag känner, men hon tycker nog att hon känner mig. Jag är som medicin för henne, säger hon. Jag vill inte att damer jag inte känner ringer mig på morgonen och härmar fåglar.

I morgon, vid lunch på Kulturhuset Ängeln, ska jag tillsammans med Anders Sundqvist och Clara Waller berätta om hur Katrineholm borde se ut om 33 år. Ur något slags kulturellt perspektiv antar jag. Lite märklig tillställning, men jag känner mig mer hemma med detta än med potatisskalning på Köpmangatan.

Jag skalade 5 potatisar på en minut.