wistbacka

Visst är det tragisk att man måste locka med tv-kändisar för att folk ska komma ut på galej i Katrineholm? Men hur det än är med den saken så måste jag säga att jag tycker det är superhärligt med Gabriel Forss och hans allsångskvällar på Djulö.

Jag, Charlie, syster yster och hennes Malin var iväg och tittade när Lasse Berghagen uppträdde. Och vilket drag det var! Katrineholmarna visade sig från sin bästa sida. Dansade och sjöng tillsammans. Himlen var blå och den svenska flaggan vajade i vinden.

Till och med Charlie fastnade på kort. SÅ bra var det!!!



Fikat var snordyrt men gott. Platsen vi fick var suverän. Och kvällens bonus var att Rasmus Linkan Broström uppträdde och tokbriljerade.

Lite pinsamt att min bil stog så märkligt på parkeringen... Jag väntar nervöst på att en ilsken insändare ska dyka upp i Kuriren. Ni vet hur tokigt det kan bli när en parkering nästan är full. Så ställer man sig väldigt smart, nära en annan bil. Sen när man ska därifrån, så har liksom alla bilar som stog närmast ens egen redan åkt därifrån. Då står ens egen bil helt malplacerat. Och nu verkade det dessutom som jag ställt den precis mitt i utfarten så alla fick trixa sig runt den för att komma ut... Jag lovar att den stog bra när det var fler bilar parkerade!!!

Idag besökte jag ungdomarna på framtidsboxen igen. De som har som sommarjobb att hitta på ett sätt för att få till integrationen i Katrineholm.

Man kan inte bli annat än imponerad av deras tankar, förslag och engagemang. Ja, alla är inte driftigast på planeten, men många av dom kommer få till ett och annat. Det är jag helt övertygad om! Heja, heja!!!



Här är förändringsagenterna i full färd med att sätta ihop en slags visionskarta där man ser hur Katrineholm bör se ut om tio år.

Idag fick mördaren ha ihjäl tre personer. Ja, när vi repade pjäsen MORD alltså. Det är så sjukt intressant att arbeta med denna föreställning!

Dagens bonus var ett en gammal kompis från min tid på Spegelteatern var med och repade för första gången! Linus Nystedt heter snubben. Ett skådisproffs som bor i Strängnäs. Tänk att efter så många år få möjligheten att arbeta tillsammans! Det är ju sånt man bara säger men aldrig gör. Fast tydligen händer det.

Extra bonus att han visade sig vara en tokbriljant skådis!!!

Idag är det i grund och botten en tung dag. Det började direkt med tråkigheter som verkligen tjongade ner mig med skallen före rätt ner i backen. Bildligt alltså.

Jag promenerade iväg till Östra Vingåker, där Charlie var. För att pusta ut. På vägen dit exploderade min mens ut som värsta nedåtvända vulkanutbrottet. Kul att vara tjej ibland.

Väl framme i Östra Vingåker lånade jag ett par trosor av min syster och allt kändes en smula bättre.

Sen sa min pappa att han tänkt åka iväg med Charlie för att äta glass. Jag var inte sen att hänga på! Så vi åkte till Djulö Herrgård och inmundigade varsin smarrig glarre. Men pappa var lite besviken. "Det var lite lite..." sa han.

Jag föreslog att vi kunde åka någon annanstans och äta en glass till. Pappa gick med på det direkt. Charlie också förstås.

Så efter att ha återvänt till Östra Vingåker en sväng för att gå ut med hundarna, så drog vi vidare till Hjälmaregården och smockade i oss varsin stor glass till!

Det kändes både gott i magen och gott i hjärtat. Snacka om att få den perfekta medicinen precis när man behöver den som bäst!

Puh...

Igår firade vi midsommar, precis som de flesta svennar. Vi tävlade lite också. Superkul! Frank spelade upp låtar på datorn och vi andra fick gissa vilka låtar det var och vilka som framförde dom. Vi tävlade i par.


Alla tog tävlingen på högsta allvar. Koncentrationen var enorm!


Ulrika och Charlotte arbetar intensivt...


Jens och jag tog ett segerfoto mitt i tävlingen. Självklart skulle segern bli vår!


Linda var helt säker på att hon och Marina tagit hem vinsten. Segergesten talar sitt tydliga språk.


Dock visade det sig att det var Thomas och Nicklas som tagit hem spelet.


Handskakningar och gratulationer. Ser inte Linda lite purken ut..?

TACK Ulrika och Frank för ett dundermysigt midsommarfirande!

I höst/vinter ska ju jag och sonen dra till Afrika på safari. Grejen är ju den att jag samlar tatueringar från olika länder. Vågar man tatuera sig när man är där nere?

"Dom kanske hackar in tatueringarna med griständer", "Tänk om dom använder kniv?". Jag får uppmuntrande ord från många...

Jag kollade upp en snubbe som har tatuerarstudio i Baobab där jag och Charlie ska spendera de sista semsterdagarna. Och han verkar vara en alldeles normal taturare, med nål och sånt. Jag såg inte till någon gristand på hemsidan i alla fall. Nästan lite trist kanske. Men jag tror jag föredrar nål framför griständer.

Jag har skickat mail till honom, så får vi se om det är genomförbart.

Nyss var jag iväg och köpte ett litet parasoll till verandan. Det är vuxenpoäng det. Eller?

En del av er vet att jag haft en knöl på skallen. Eller vänta nu, jag har den ju fortfarande, det är det som är problemet.


Här är en bild från när läkarna försökte ta bort knölen förra gången. Det var i juli 2009.

För ett år sedan försökte läkarna ta bort knölen. Eftersom man trodde det var en fettknöl tänkte man skära. Men så upptäckte man att det var en gammal blodansamling varvid man försökte suga ut joxet. Det gick väl hyfsat men det dröjde icke länge förrän knölen återuppstod.

Läkarna funderade och funderade. Sög ut joxet igen och sa att nu skulle nog knölen försvinna av sig självt, fast man inte förstod vad det var frågan om.

Men surprise, surprise, den har inte försvunnit av sig självt. Nu är den faktiskt dubbel istället. Ja, inte dubbelt så stor, nej, den har fått en tvilling precis bredvid.

Jag bad läkarna titta igen. Och oj, oj, oj, vad knepigt dom tycker det är. Jag fick höra flera olika diagnoser som det inte kunde vara frågan om. Och förresten ansåg de nu att det var högst osannolikt att det skulle vara en blodansamling. Nähä, okej, tack då vet jag. Men vad ska jag göra? Jag vill inte ha knölar på skallen?

Läkarna visste inte. De kan inte åtgärda något som de inte vet vad det är. "Vi får skicka en remiss. Men till vem? Det får antingen bli till hud, eller kirurg, eller öron- näs- och hals."

Det sista alternativet var lite annorlunda tycker jag...

Så förra veckan kom en kallelse med posten. Imorgon ska jag infinna mig på öron- näs- och halsmottagningen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.

Jag är lite rädd faktiskt. Och så undrar jag om de ska raka mig på huvet... Undrar om mamma kan fota lite om jag tar med kameran... Ja, mamma får följa med och hålla handen! Sånt blir man aaaldrig för gammal för!

Sitter här vid datorn när min man lagar mat. Det är inte dumt det. Han är rätt bra på en del grejer, min man.

Till exempel är han bra på att fixa i ordning mina manus. Jag har en del manus som liksom bara skräpar på datorn. Jag har använt dom vid nåt tillfälle, sen bara... blir det inget mer av dom. Många har sagt att jag borde skicka in dom till ATR, så att fler kan få nytta av dom. Men grejen är att jag orkar inte fixa i ordning mina manus så att de liksom passar den officiella mallen.

Så frågade jag min man om han hade lust att fixa i ordning dom. Jag tänkte att, kanske, kanske, är det något som han skulle kunna tycka vara lite kul. För han gillar lite märkliga grejer... Och japp, utan att tveka sa han att han gärna gjorde det.

Så nu börjar manus efter manus att fixas i ordning. Jättebra ju!

Här bjuder jag på en bild från dagens repetition av MORD. Egentligen hade jag velat lägga ut ett filmklipp också, men jag tror att det kanske är för otäckt...

Igår var det fest med jobbet. Temat var Ombytta roller. Man fick tolka det hur man ville.


Monica Lönn och jag njöt av välkomstdrinken.


Annicka, Lotta och Nicka är så grabbiga som möjligt.


Lars som Annicka. Dock hade någon sagt att han såg ut som en korsning av Annicka, mig och Bo Sundahl...
 

Birgitta Thörnberg körde med en läcker Lisbeth Salanderlook.


Lennart Ejeby och Thomas Sjöstrand. Thomas gillade INTE min plyschdress...


Lena Svensson, som någon konstnärligare variant av musikpedagog.


Susanne Carlsson-Ström. Som en korsning av finklädd och manskörsperson...


Mysig trio vid Ökna slott. (Ylva föreställer danslärare...)


Jag trivdes bra i Thomas kläder. Tur att vi har samma storlek. :D

Häromdagen besökta jag Lucky7 i Norrköping för att fräscha till tatueringarna på min axel. Resultatet blev suveränt och nu längtar jag efter att huden ska läka så att min axelfisk och stjärna blir ännu finare.

Lucky7 har nyligen renoverat sina lokaler och då passade de på att installera tv och dvd-spelare vid gaddningsstolarna. Det är ju en briljant idé! Så under tiden som min axel fräschades till fick jag njuta av Tarantinos Death Proof. Livet blir inte mycket skojsigare än så!

Igår när jag hade drama på gymnasiet såg jag en kille som höll i en Bepanthentub (en salva som rekommenderas vid läkning av tatueringar). Jag grabbade genast tag i min Bapenthen-tub och visade honom den. "Ja, men jag använder nog min till något annat än vad du gör" sa killen med ett kaxigt leende. "Jasså, vad använder du din till?" undrade jag. "En tatuering" svarade han. "Jag med" sa jag och log.

Stackars kille... Han var tvungen att inse att han hade något gemensamt med en tant. Han trodde antagligen att jag hade salvan till min bebis eftersom Bepanthen också rekommenderas till babyvård.

Min hjärna jobbar i smyg!

Just nu arbetar min hjärna långsamt, på grund av lätt utmattning. Så trodde jag att det var i alla fall...

Men samtidigt är den kvick fast jag inte märker det själv. Som igår. Jag lullade på som vanligt. Var gitarrspelande blomma på förmiddagen. Lunchade med Annicka. Hade dramalektion på gymnasiet på eftermiddagen. Kom hem... Och då...

"JAG MÅSTE SKRIVA EN LÅT" tänkte hjärnan. "Men hallå hjärnan. Vill du verkligen skriva en låt..?" Och hjärnan insisterade. Så jag tog gitarren, papper och penna och satte mig i sängen. Och VIPS så fanns det en låt på pappret. Det tog kanske en halvtimme.

Det visade sig att det var en låt till pjäsen MORD. En låt som understryker mördarens känsla i ett viktigt läge i pjäsen.

Jag ringde musikmaistro Karin och drog hem till henne för att se om låten var något att ha. Vi kom snabbt fram till att den var det.

Det finns inte en chans att jag på enbart 20 minuter lyckats komponera denna melodi och text som passade helt utmärkt till pjäsen. Således har min hjärna arbetat i smyg, under tiden som jag gjort andra saker.

Senare på kvällen var jag på möte. Jag fick huvudvärken from hell! Inte så konstigt, med tanke på att min hjärna arbetat dubbelt under dagen... Det kändes som att jag var bakis.

Min hjärna är en märklig mojäng.

Namn efter namn blir klart till nästa Orkaprojekt... Vi väntar på svar från en skådespelare, annars är ensemblen klar.

Känns skönt att ha något roligt att se fram emot nu när Pernillas Pojkar lider mot sitt slut. Nästa helg spelas de två sista föreställningarna och sen är det bara att säga adjöss till alltihop. Teaterns baksida. Men kommer varandra sååå nära, man har sååå kul, sen skiljs man för att aldrig få uppleva samma känsla tillsammans igen. För det blir aldrig samma sak igen.

Men då kan man ju exempelvis förkovra sig i mooord... MOHAHA!!!