wistbacka

"När började din humorkarriär?"

Det var reportern från SVT Östnytt som frågade mig. Ja... Vad svarar man på en sån fråga? Att jag inte visste att jag hade en humorkarriär? Nej, jag mumlade något osammanhängande om att det inte gick att svara.

"Vad tycker du är humor?"

Den frågan hade jag faktiskt tränat på innan, för jag förstod att den skulle komma. Jag hade tänkt svara att "Mask-mannens blog" är riktig humor! Det är grannen som tar bilder på sig själv i vardagssituationer, poängen är att han har gasmask på bilderna. Men det svarade jag inte alls! Jag börja svamla om tv-serien My name is Earl och om stå-upparen Magnus Betnér i stället.

Jag svamlade en hel del kan man säga. Jag är vansinnigt nyfiken på vad dom ska få ihop för reportage!

Svamlet kompletterades med lite "spontana" bilder. Jag fick gå och halsa juice till exempel, sitta och låtsasjobba vid datorn, öppna dörren och välkomna dom in fast dom redan gått in en gång. Kändes inte helt naturligt.

Men det var roligt! Sen följde dom med mig till kick-offen inför Madam under jorden. Där stog dom med kameran i nyllet på mig när jag skulle berätta för ett par hundra personer om det kommande musikteaterprojektet. Gick rätt bra tycker jag!

TV är kul. Dom får gärna prata med mig fler gånger. Om vad dom vill. Jag gillar märkliga och minnesvärda situationer!

Nu har jag och familjen sett PIXARS nya film UPP. Himla härlig film tycker jag. Min underläpp darrade flera gånger och ögonen fylldes med tårar. Det var vackert, sorgligt, tragiskt, fint... Och, ja, lite skönt pretto helt enkelt!

Och så var filmen tredimensionell. Man fick ha såna snygga brillor. (Personalen hade fullt upp efter filmen med att samla ihop glasögonen och rengöra dom...) Så nu är jag yr som en... väldigt yr människa. Lite åksjuk liksom.

Men jag tycker det är värt det. Min man tycker att 3D-grejen var överflödig, men jag håller inte med. Det kanske inte funkar perfekt än, men det är klart bättre än när man satt och tittade på tv-piraterna som liten med de där brillorna i papp. Minns ni?

Dagen idag:

Först ska jag ta mig i kragen och dammsuga. Plocka lite. Tömma kattlådan.

Sen går jag ut och gräver upp två maskar. En till sköldpaddan och en till salamandern.

Så är det nog dags för en liten dusch.

Sedan bär det av mot revykompisarna för att välja ut vilka nummer som ska vara med i kommande revy.

Efter det är det dags för bio med familjen. "UPP" lär vara en mycket, mycket bra film.

Sen avslutar vi dagen med hamburgare och godis på hemmaplan.

Helt okej liv, inte sant?

Vi har två kattungar hemma. Det är den mest underbara terapi jag kan tänka mig. Hur trött och deppig jag än är så får kattungarna mig att må bra. Och även om min hjärna envisas med att tänka på jobb, även när jag är hemma och borde slappna av, så kan en kattklo i tån få mig att hamna "här och nu" direkt . Underbart!

Och detsamma gäller för hela familjen. Vi kanske borde bli kattuppfödare, så vi alltid hade kattungar hemma. Ett ganska korkat val i och för sig, eftersom två av familjemedlemmarna är allergiska... Men ändå!

Jag älskar när kattungarna börjar busa, klättra, gosa, springa. Det finns inget vackrare i hela världen! Utom choklad då... Men det är ju en annan sak.



(Kattungarna Yin och Yang.)

Jag har gjort en miss. I mina försök att inte stressa ihjäl mig och ha alldeles för många järn i elden så har jag börjat prioritera. Trodde jag...

Men nu inser jag att det enda jag gjort är att jag sagt ifrån om sådant som skulle lett till dubbel- eller trippelbokningar. Jag trodde att jag sa ifrån om lite allt möjligt och hade skapat en massa underbara luckor i mitt livs schema. Men näpp...

Nu är det fullt ös, hela dagarna, hela kvällarna, vardag som helg. Så jag rider ut stormen ännu en gång, och sen får jag strukturera om igen. Håll tummarna för att jag håller ihop! Och om jag inte skulle göra det, så har ni full rätt att säga "Skyll dig själv."

Idag repade Mama Morrigan inför spelningen på Ängeln 7 november. Det är naturligtvis fantastiskt skoj bara det. Men det är ännu roligare än så, för Sofia Arvidsson gör comeback efter några års bortighet.

För er som inte vet det så var Sofia med och startade Mama Morrigan. Och för er som inte vet vilka Mama Morrigan är så kan jag berätta att det är världens bästa nyproggband! Med världens skönaste människor! Anders Bergfjord på gitarr, Karin Bergfjord på piano/gitarr, Therese Fasth sjunger, jag sjunger och spelar bas, Sofia Arvidsson spelar gitarr och sjunger och ibland är min pappa med och spelar fiol och sjunger. Äh, alla sjunger ju om jag tänker efter! Och ibland spelar Karin dragspel, Anders bas och Therese tamburin. Vi gör lite som vi vill helt enkelt!



Foto: Malte Fritz (Med på bilden är också tre veckor gamla Ludvig. Anders och Karins son.)

Jag har en ny teatergrupp med ungdomar på torsdagskvällarna. Ikväll ska vi ha genomläsning av höstens manus "Jonathans navel". En komedi om ett teatersällskap som hamnar i kris vid sin första dåliga recension.

Det känns kul med manuset. Jag var så orolig för vad vi skulle hitta på. Och jag trodde faktiskt inte att min trötta hjärna skulle orka arbeta fram ännu ett manus. Men teatergruppen gav mig så mycket härliga idéer och så tjolihooo, så blev det ett manus trots allt!

Varje gång jag skrivit färdigt ett manus så tror jag att jag aldrig mer kommer kunna skriva något. Jag blir trött och tom. Inte på ett särskilt negativt sätt, det tar bara slut. Sen blir jag lika förvånad varje gång som jag lyckas prestera något igen!

Susanne, min kompis som är danslärare, säger att det är precis samma sak när hon gör koreografi. När en dans är färdig tror hon att det inte kommer bli någon mer koreografi. Men det blir det förstås.

Men just nu. Just precis nu. Så är jag helt övertygad om att jag aldrig mer kommer skriva ett manus. Aldrig mer. Nu är det slut. Jag är trött och tom.

Vi repar, repar och repar... Arbetet med Teater Orkas föreställning Stormen Johanna går onekligen framåt. Ikväll kämpade Lotta Asplund och Jeff Lindström med att hitta sina karaktärer och lyckas få dessa att säga rätt repliker vid rätt tillfälle... Allt detta på en liten upptejpad ruta på golvet (3x3meter), enligt instruktioner från scenograf Anja Rockborn.

Vill ni se klipp från repet? Klicka HÄÄÄR!!!

Eller klicka HÄÄÄR!!!

Jag önskar sååå att jag fick arbeta heltid med Teater Orka. Åh, vad jag skulle vilja... 

Rep, rep, rep, rep...

Teater Orka kör stenhårt! 5 december har Stormen Johanna premiär i Katrineholm. Då är tanken att publiken ska få ta del av ett stormigt relationsdrama där moderskärleken står i centrum.

I dag repeterades några scener mellan Agneta Welander och Therese Fasth som i pjäsen har en smula problem med kommunikationen. Klicka på bilden på Agneta så får ni se ett exklusivt klipp från repetitionen! Och klickar ni på bilden med Therese, ja då får ni se ett annat klipp från samma repetition. Det ni!



Agneta Welander läser manus.

Therese Fasth klappar på sin dotter (som i vanliga fall spelas av Agnes Lindkvist men som idag gestaltades av Teater Orkas producent Annicka Halvarsson).

Snart är det dags för Mama Morrigan* att spela igen! 7 november närmare bestämt. Vid ett härligt arrangemang som Anders Sundqvist fixat. Heja Anders!!!



*Mama Morrigan är ett proggband som består av mig, Therese Fasth, Anders Bergfjord, Karin Bergfjord och ibland även av Krister Wistbacka och Sofia Arvidsson. Vi spelar musik som vi skrivet själva. Vi är BÄÄÄST!!!

Oh, såg just världens gulligaste stavningsfel på flygbladet! "Bijetter"

Jag skulle vilja få arbeta med Teater Orka på heltid. Tänk om jag fick det. Tänk om jag och producent Annicka Halvarsson fick det!

Med en budget så vi kunde anlita olika skådespelare, musiker, scenografer, ljus- och ljudtekniker för de olika pjäserna vi satte upp. Naturligtvis skulle vi ha en teaterscen också. Men vi skulle ändå vara mobila, framföra pjäserna där de passar bäst. Och lite turnéer också.

Då skulle vi kunna ha kanske fyra olika uppsättningar om året. Ahh... Sweet life...

Kan jag få det?