Revyaffisch
Kolla in denna supernajsiga affisch som jag har gjort! Therese har fotat, och det här med löpsedel är icke min idé. Men själva petandet, knåpandet, pysslandet i layoutprogrammen. Det har jag gjort!
Jag har lagt ner sjukt mycket arbete på den här affischen. Jag vill inte ens tänka på hur lång tid det tagit att få den färdig... URK!!!
Men nu är den KLAAAR!!!
Jordens undergång?!
"Om jorden går under 2012, så hoppas jag att det går fort. Så det inte blir som i trailern till filmen att typ alla människor ba´ ramlar ner i massa skrev."
Sen gapskrattade jag hela vägen till repet. Och det känns nästan som när Cartman i tv-serien Southpark har sett dom där människorna med rumphuvuden och skrattar tills det går en "skrattpropp". Ty nu kan inget bli roligare än så här och därför är det ingen mening med att någonsin skratta åt något igen.
Längre intervju med ego-mig
Klicka och kolla vad jag hittade på svts hemsida... Det är ju JAG!!! Jag som tyckte att jag enbart svamlade i intervjun. Men jag förstår ju faktiskt vad jag säger när jag lyssnar på mig!
Kattungars tassar
Andra gånger förvandlas kattungarna till högljudda elefanter. De brakar nerför trappan som en flock giganter som tycks väga hur många ton som helst. KABRAK, KABLONK, TJOCKABLAAANG!!!
Dom är kul.
TV och juicedrickning
http://svt.se/embededflash/1760998/play.swf
KLICKA OCH KOLLA! JIPPI!!!
IG i namn-minne
Det är ett handikapp som man inte får ha som lärare, det är faktiskt förbjudet enligt oskriven lag. Att jag har lätt för att minnas ansikten, personligheter, händelser med mera, hjälper föga.
Jag betygsätter en del av de klasser jag har, ty så fungerar som bekant skolan i Sverige. Idag undrade några elever som ska betygsättas, som går i en stor klass som jag träffar en lektion i veckan, om jag vet vad de heter allihop. Vad sjutton ska jag svara? Jag kan inte ljuga! Säger jag att "Javisst vet jag det" så kommer följdfrågan "Vad heter jag då?" Och det är 75 procents risk att jag inte vet det...
Jag svarade ärligt att nej, jag vet inte vad de heter allihop. Jag vet dock vilka de är, vad de lärt sig, hur mycket de anstränger sig... Men nej, jag vet inte vad de heter allihop...
Och därmed skrev jag under min egen dödsdom, jag vet det... Jag vet att de nu tänker "Hur f*n kan hon betygsätta mig om hon inte ens vet vad jag heter..."
Och... Vad ska jag säga?!!
Nageltrångselände!!!
Svarta hål och vita berg
En del människor är som svarta hål. Det fick jag lära mig idag.
Jag hade ett litet terapeutiskt samtal med min kollega Liselott. Hon fick vara min avfallskvarn. Jag kräktes ur mig massa bläk om en person jag tycker är besvärlig att ha att göra med.
Liselott berättade då att en del människor är som svarta hål. Hur mycket kärlek, kunskap, energi man än lägger i dom så händer iiingenting. Jo förresten, hålet blir bara större.
Liselott är så klok så jag tappar andan ibland.
Sen gav hon mig konkreta tips om hur man kan handskas med mänskliga svart hål. TOPPEN!!!
Efter samtalet var jag inte alls lika frustrerad. Jag kände mig tvärtom berikad. Liselott är som motsatsen till ett svart hål. Hm... Ett vitt berg?
Höstprojekt...
HUGG!!!
<3
Och i morgon bitti hugger doktorn in på Charlies nageltrång. Denna gång en riktig operation. Håll tummarna!
Irländskt kaffe
För ett år sedan var jag och sonen på Irland. Där drack jag mitt livs första Irish coffe. Det var så himmelskt gott!
Nu har jag, ett år senare, försökt mig på att återskapa drycken här hemma i Katrineholm. Inte vet jag om det är för att miljön är annorlunda, eller om det är för att jag inte får till proportionerna, men det smakar INTE lika smaskigt...
Det äkta irländska kaffet som jag drack för ett år sedan.
Dagens Irish Coffe... Hm...
THOMAS BERÄTTAR!
Klockan var väl ungefär 21 och vi var på väg ut från Globen för att äta kvällsmat. Vi funderade på om vi skulle äta något i närheten eller om vi skulle bege oss iväg nån annanstans för att äta, och vi beslutade oss om det senare alternativet. Vi gick till bilen som stog i ett parkeringshus bredvid Globen. Direkt när vi kliver in där så ser vi att bakrutan på bilen har blivit sönderslagen. Inget verkar saknas, men bakrutan är helt trasig. Jag blir både arg och ledsen och även om jag försöker att inte ta ut det på mina reskamrater så lyckas jag inte speciellt bra. Jag blir sur på dom bara för att de försöker säga något, även om det är för att försöka pigga upp mig. Jenny hittar ett telefonnummer till någon jour åt Parkeringshuset. Där är det Securitas som svarar och hänvisar oss till att ringa Stockholms Parkering på måndag. Inte mycket hjälp där. Men på något sätt måste vi ju ta oss hem till Katrineholm. Vi bestämmer oss för att åka till en mack och försöka fixa något att tejpa för rutan så vi kan åka hemåt.
Inte många hundra meter därifrån hittar vi en OKQ8. Deras "bil-pryls-halva" av affären håller precis på att stänga, men den jättesnälla killen som just är på väg hem hjälper oss med att ge oss några kartonger och låter oss gå in och hämta en rulle silvertejp. När jag sedan ska betala för tejpen så ber jag att få låna en sax i kassan och kassören ser lite undrande på mig, men lånar i alla fall ut den med kommentaren "kom ihåg var den ska lämnas tillbaka". Jag sätter igång och klippa och tejpa fast kartong över bakrutan. Under tiden så går dom andra in och köper kvällsmat åt oss på OKQ8. De är dessutom så otroligt snälla att de köper filmen Coraline åt mig. När rutan är tejpad, maten uppäten och filmen inköpt så tycker jag att mitt humör blir lite bättre, men jag tror inte att de andra delar min uppfattning om just den detaljen. Hemresan blir lång, regnig och tyst.
På måndagen så är det dags att åtgärda de skador som skett. Jag tänkte att jag skulle börja med att ringa till Stockholms Parkering för jag tänkte att om man betalat 120kr för att få stå där så borde de ju kunna hjälpa till med något. De öppnade inte sin kundtjänst fören kl 9 och när jag väl fick tag i dom så upplyste dom mig om att de inte tar något ansvar och kan inte hjälpa till med något utan hänvisade till mitt försäkringsbolag. Lite besviken beslutade jag mig att ringa till Polisen för att anmäla brottet eftersom man behöver göra det för att kunna anmäla till försäkringskassan. Så när jag redogjort för polisen så fick jag mitt välbehövliga diarienummer. Med diarienumret i handen så kunde jag ringa försäkringsbolaget. När det var gjort så så hade jag fått ett skadenummer och kunde kontakta glasmästaren. Så då gjorde jag det och bilen kunde lämnas in och hämtas under tisdagen. Bilen hel och jag 1500 kr fattigare.
Men det är faktiskt här som den intressanta delen av berättelsen börjar. Under måndagseftermiddagen. På måndagkvällarna, de senaste kanske två åren, har jag och några av mina vänner spelat en rollspelskampanj. Vi har under den tiden tillbringat ca 4-5 timmar under kanske 50 måndagar med att spela en rollspelskampanj till spelet Mutant. Nu har vi ca 4-5 spelmöten kvar innan hela kampanjen är slut. Då inser jag att alla mina mutantböcker låg i en väska. Som ligger i bilen. I bagegeluckan. Fast inte nu längre. Jag insåg att det var nog för väskans skull som rutan blev krossad. Tyvärr gissar jag att knarkaren eller vem som nu stal väskan skulle bli besviken när han bara hittade en massa böcker om muterade djur i ett efter-katastrofen-skandinavien... För honom var det inget värdefullt, men för mig. På två sätt, för dels var några av böckerna utgångna och ganska eftertraktade så de skulle nog inbringa mer pengar än inköpspris i alla fall om de såldes på rätt ställe. Men värdet var inte så mycket jag bekymrade mig om. Om några timmar skulle jag vara spelledare och jag hade inte böckerna längre. Jag tänkte att vi får väl nöja oss med att avsluta kampanjen med improvisationer. Jag vet ju i princip allt som händer. Inte exemplariskt, men bättre än att lägga ner i alla fall.
Nån timme gick och jag kom på att jag verkligen skulle vilja avsluta kampanjen så bra som den förtjänar. Jag kollade runt på internet efter böckerna, både i tryckt form och som e-bok, men de gick inte att få tag i längre. Jag kontaktade min kompis Jens och bad honom att kolla runt på nätet om han kunde hitta den nånstans. Han hade inte tid just då för han och jag skulle på ett möte precis innan vi skulle spela rollspel. Mötet tar slut ca kl 17:45. Vi står och pratar lite med dom andra innan vi ska åka till rollspelslokalen. Då ringer Jens telefon och han svarar. I luren hör han bara nån som säger "Hej, jag har din väska med mutantböcker." Först tänker han va och lite sånt, sedan kopplar han och säger "du ska få prata med han som äger väskan". Jag får luren och är mycket förvånad och glad när jag får reda på att han hittat min väska på slakthusområdet där han jobbar. Han tar min adress och så säger han att han lämnar upp väskan på sitt företag så får dom ringa imorgon och bestämma hur vi gör med frakten. Glad åkte jag iväg och improviserade ett spelmöte. Och idag kom väskan med posten. Jag behövde inte ens betala. Roligt att det finns snälla människor.
/Thomas Sjöstrand
Änglatänkor
22 november ska lärare från Katrineholms Kulturskola ha konsert. Då ska jag och Thomas vara med, dock icke som oss själva, utan som filosoferande Änglar. Missa icke detta!
Klockan 15:00 i Musikens Hus.
Gissa kisset!
Vi har två kattungar hemma. Och jag begriper ju att dom kommer kissa på mattan. Kanske har dom gjort det redan... Jag vet inte.
Men mattan kostade bara 149 kronor, och jag iddes inte vänta tills kattungarna blivit totalt rumsrena. Jag ville ha en matta NU!!! Inte helt ovanlig att jag gör något på impuls...
Så, vad tror ni? När kommer Yin och Yang att ha kissat på mattan? Har dom redan gjort det? Sker det i natt? I morgon? Aldrig?
Den av er som gissar korrekt, eller nästan... vinner... vinner... öh... Ja, ni kan väl få en kram! Eller slippa en. Vilket ni nu anser vara värt mest!
*Tycker mest att mattor är ivägen.
Det yr damm i stormen
Kommer just från ett rep av dramat Stormen Johanna. Det känns så himla bra i magen. Det är lite pirrigt hos ett par av skådespelarna, de är nog oroliga för att allt inte kommer sitta till hundra procent. Men jag är inte ett dugg nervös över det! Vi är precis där vi ska vara just nu!
Men jag ser det naturligtvis på ett annat sätt, som regissör. När man är skådespelare vill man gärna att alla repliker, som genom magi, sätter sig vid första repet. Detta mirakel har dock aldrig inträffat, likförbaskat hoppas man på det.
Mitt största orosmoment just nu är dammet... Varje gång man lämnar teaterlokalen ligger det ett lager damm över hela kroppen. Det kliar, svider och det är inte utan att astman ger sig till känna. Hur ska detta gå?
Oh, så oroar jag mig för att publiken inte ska se något... Eftersom det inte finns någon uppbyggd scen liksom. Hm... En pjäs är ju oftast som bäst om man faktiskt kan se den. Ja, eller inte alltid. Riktigt sopiga föreställningar gör sig bättre i fantasin. Förhoppningsvis är Stormen Johanna allra bäst på scen och inte i fantasin.
Vad är jag sugen på?
Bo i ett hus mycket nära sjö eller hav.
Försörja mig i huvudsak som författare. Till manus i alla dess former.
Ha en bebis.
Resa mer, mer, mer.
Ha ett fortsatt lyckligt äktenskap.
Att min man och mina barn ska må bra.
SÅ! Det vill jag. Fixi, fixi, fixi...
Halloween
Idag har vi firat Halloween hos Therese o co. Mysigt!
Leona var läskigast.
Novalie och Marina var sötast.
Jag var snyggast.
Tre generationer. Undrar när hornen växer ut på Elian..?
Malin var klösigast.
Charlie och Felix var speligast.
Malte och Therese var köksigast.
Novalie och Liam var barnvagnigast.
Korven var korvigast.
Plast
Plast är av ondo. Vi ska inte använda plast. Vi förstör planeten. Japp, så är det.
Och jag känner att jag inte orkar. Att jag när jag skrivit färdigt detta inlägg kommer hämta en plastpåse från kökslådan för att använda när jag tömmer kattlådan. Jag är ond...
Jag vill att "någon" tar bort plastpåsarna för mig. Om dom inte finnns så kommer jag inte använda dom. Och inom kort kommer jag inte ens sakna dom! Jag lovar! Ta bort dom!
Dinosaurier och krossad ruta
Jag tror mina förväntningar var lite för höga. Jag blev väl inte direkt besviken, men jag hade hoppats på att jag skulle förlora mig totalt i den svunna tiden, jag skulle hänföras. Istället satt jag och klurade ut hur allt funkade hela tiden... Man tänkte liksom mer på tekniken än på den magiska dinosaurievärlden.
En kille i sexårsåldern som satt precis bakom oss hade dock inga problem med att leva sig in i föreställningen. "Kolla pappa! Den är dum! Ser du! Den är dum! Och den får inte äta den andra, för det får den inte, för den är snäll och den där är dum! Och stor. Och dum! Eller hur pappa?!"
Men Walking with dinosaures var helt okej. En mysig familjegrej. Något som var mindre mysigt var att någon krossat bakrutan på vår bil under tiden som vi var i Globen. Så vi fick vackert täcka in bagageluckan i kartong så vi kunde bege oss hem... "Skurken är dum! Den får inte ha sönder bilen, för det får den inte, för bilen är snäll och skurken är dum. Eller hur?!"
Det sket sig
Nu har jag sagt hej då till eleverna som går tredje året på Duveholmsgymnasiet. Vi har spenderat en intensiv period tillsammans när vi arbetat med musikalen ZLO.
När man arbetar så här nära ungdomar så är det alldeles för lätt att låta flera av dom krypa in i hjärtat på en. Och tyvärr så måste man ju skiljas, det är en del av processen. Och då gör det så rackarns ont.
Vis av erfarenheten hade jag bestämt mig för att inte låta dessa ungdomar kliva in i hjärtat mitt. Jag ämnade skydda mig med en osynlig mantel. Jag ämnade hålla distans. Jag ämnade vara... ÄH! Det sket sig!
Flera av ungdomarna kröp in i mitt hjärta, sa "HEEEJ" och berörde mig så vansinnigt så jag... MAAAGH!!! Hm... Kanske att jag måste äta upp dom nu...
Bilderna är från dagens avskedskalas. De galna estetungdomarna skapade ett tåg som de rullade omkring med i hela skolan, samtidigt som de sjöng en pepp-sång som vi använde i musikalarbetet.
Ska jag skriva om lite till kanske..?
Blir manuset vackrare av en rejäl genomgång eller blir det krossade spindelben av alltihop... Det är frågan.