wistbacka

Vill ni höra en lång och spännande historia med både tragiska och lyckliga ögonblick? Då får ni ta och läsa detta. Det är lite svårt att veta var jag ska börja, men jag bestämmer nu att historien började med att vi i familjen (jag, Jenny, Charlie & Carenina) åkte upp till Stockholm i lördags för att titta på Walking with Dinosaurs i Globen. Det var en bra och intressant föreställning. Men det är egentligen inte då som berättelsen tar sin början, utan efteråt.

Klockan var väl ungefär 21 och vi var på väg ut från Globen för att äta kvällsmat. Vi funderade på om vi skulle äta något i närheten eller om vi skulle bege oss iväg nån annanstans för att äta, och vi beslutade oss om det senare alternativet. Vi gick till bilen som stog i ett parkeringshus bredvid Globen. Direkt när vi kliver in där så ser vi att bakrutan på bilen har blivit sönderslagen. Inget verkar saknas, men bakrutan är helt trasig. Jag blir både arg och ledsen och även om jag försöker att inte ta ut det på mina reskamrater så lyckas jag inte speciellt bra. Jag blir sur på dom bara för att de försöker säga något, även om det är för att försöka pigga upp mig. Jenny hittar ett telefonnummer till någon jour åt Parkeringshuset. Där är det Securitas som svarar och hänvisar oss till att ringa Stockholms Parkering på måndag. Inte mycket hjälp där. Men på något sätt måste vi ju ta oss hem till Katrineholm. Vi bestämmer oss för att åka till en mack och försöka fixa något att tejpa för rutan så vi kan åka hemåt.

Inte många hundra meter därifrån hittar vi en OKQ8. Deras "bil-pryls-halva" av affären håller precis på att stänga, men den jättesnälla killen som just är på väg hem hjälper oss med att ge oss några kartonger och låter oss gå in och hämta en rulle silvertejp. När jag sedan ska betala för tejpen så ber jag att få låna en sax i kassan och kassören ser lite undrande på mig, men lånar i alla fall ut den med kommentaren "kom ihåg var den ska lämnas tillbaka". Jag sätter igång och klippa och tejpa fast kartong över bakrutan. Under tiden så går dom andra in och köper kvällsmat åt oss på OKQ8. De är dessutom så otroligt snälla att de köper filmen Coraline åt mig. När rutan är tejpad, maten uppäten och filmen inköpt så tycker jag att mitt humör blir lite bättre, men jag tror inte att de andra delar min uppfattning om just den detaljen. Hemresan blir lång, regnig och tyst.

På måndagen så är det dags att åtgärda de skador som skett. Jag tänkte att jag skulle börja med att ringa till Stockholms Parkering för jag tänkte att om man betalat 120kr för att få stå där så borde de ju kunna hjälpa till med något. De öppnade inte sin kundtjänst fören kl 9 och när jag väl fick tag i dom så upplyste dom mig om att de inte tar något ansvar och kan inte hjälpa till med något utan hänvisade till mitt försäkringsbolag. Lite besviken beslutade jag mig att ringa till Polisen för att anmäla brottet eftersom man behöver göra det för att kunna anmäla till försäkringskassan. Så när jag redogjort för polisen så fick jag mitt välbehövliga diarienummer. Med diarienumret i handen så kunde jag ringa försäkringsbolaget. När det var gjort så så hade jag fått ett skadenummer och kunde kontakta glasmästaren. Så då gjorde jag det och bilen kunde lämnas in och hämtas under tisdagen. Bilen hel och jag 1500 kr fattigare.

Men det är faktiskt här som den intressanta delen av berättelsen börjar. Under måndagseftermiddagen. På måndagkvällarna, de senaste kanske två åren, har jag och några av mina vänner spelat en rollspelskampanj. Vi har under den tiden tillbringat ca 4-5 timmar under kanske 50 måndagar med att spela en rollspelskampanj till spelet Mutant. Nu har vi ca 4-5 spelmöten kvar innan hela kampanjen är slut. Då inser jag att alla mina mutantböcker låg i en väska. Som ligger i bilen. I bagegeluckan. Fast inte nu längre. Jag insåg att det var nog för väskans skull som rutan blev krossad. Tyvärr gissar jag att knarkaren eller vem som nu stal väskan skulle bli besviken när han bara hittade en massa böcker om muterade djur i ett efter-katastrofen-skandinavien... För honom var det inget värdefullt, men för mig. På två sätt, för dels var några av böckerna utgångna och ganska eftertraktade så de skulle nog inbringa mer pengar än inköpspris i alla fall om de såldes på rätt ställe. Men värdet var inte så mycket jag bekymrade mig om. Om några timmar skulle jag vara spelledare och jag hade inte böckerna längre. Jag tänkte att vi får väl nöja oss med att avsluta kampanjen med improvisationer. Jag vet ju i princip allt som händer. Inte exemplariskt, men bättre än att lägga ner i alla fall.

Nån timme gick och jag kom på att jag verkligen skulle vilja avsluta kampanjen så bra som den förtjänar. Jag kollade runt på internet efter böckerna, både i tryckt form och som e-bok, men de gick inte att få tag i längre. Jag kontaktade min kompis Jens och bad honom att kolla runt på nätet om han kunde hitta den nånstans. Han hade inte tid just då för han och jag skulle på ett möte precis innan vi skulle spela rollspel. Mötet tar slut ca kl 17:45. Vi står och pratar lite med dom andra innan vi ska åka till rollspelslokalen. Då ringer Jens telefon och han svarar. I luren hör han bara nån som säger "Hej, jag har din väska med mutantböcker." Först tänker han va och lite sånt, sedan kopplar han och säger "du ska få prata med han som äger väskan". Jag får luren och är mycket förvånad och glad när jag får reda på att han hittat min väska på slakthusområdet där han jobbar. Han tar min adress och så säger han att han lämnar upp väskan på sitt företag så får dom ringa imorgon och bestämma hur vi gör med frakten. Glad åkte jag iväg och improviserade ett spelmöte. Och idag kom väskan med posten. Jag behövde inte ens betala. Roligt att det finns snälla människor.

/Thomas Sjöstrand