Det yr damm i stormen
Kommer just från ett rep av dramat Stormen Johanna. Det känns så himla bra i magen. Det är lite pirrigt hos ett par av skådespelarna, de är nog oroliga för att allt inte kommer sitta till hundra procent. Men jag är inte ett dugg nervös över det! Vi är precis där vi ska vara just nu!
Men jag ser det naturligtvis på ett annat sätt, som regissör. När man är skådespelare vill man gärna att alla repliker, som genom magi, sätter sig vid första repet. Detta mirakel har dock aldrig inträffat, likförbaskat hoppas man på det.
Mitt största orosmoment just nu är dammet... Varje gång man lämnar teaterlokalen ligger det ett lager damm över hela kroppen. Det kliar, svider och det är inte utan att astman ger sig till känna. Hur ska detta gå?
Oh, så oroar jag mig för att publiken inte ska se något... Eftersom det inte finns någon uppbyggd scen liksom. Hm... En pjäs är ju oftast som bäst om man faktiskt kan se den. Ja, eller inte alltid. Riktigt sopiga föreställningar gör sig bättre i fantasin. Förhoppningsvis är Stormen Johanna allra bäst på scen och inte i fantasin.
