Vill börja skriva nu...
Jag har en idé... Och eftersom Teater Orka finns så vet jag att jag kommer få utlopp för den. Det är fantastiskt!
Det är alltså en pjäs jag ska skriva. Jag har hela ramhandlingen. Bara att sätta igång. Men sen är det ju som så att på lördag har Stormen Johanna premiär och jag borde kanske fokusera på den. Vänta med att kasta mig in i nästa historia. Ty ibland förloras jag i den berättelse jag skriver och har svårt att helhjärtat befinna mig någon annanstans. Och Stormen Johanna förtjänar min fulla uppmärksamhet.
Således borde jag vänta med att börja skriva. Men tålamod har aldrig varit min starka sida, så det är lika bra att jag inte lovar något.
PREMIÄR FÖR STORMEN
Igår repeterade vi för första gången med allt. Alla projiceringar, alla ljud, allt ljus, all scenografi, alla ombyten, all musik, allt blod och alla repliker! ALLT!
Det här är livet. Jag älskar det här! ÄLSKAR!!!
Kom och titta!
The crew.
Nästa projekt...
Det har äntligen lugnat ner sig. Även om det är mindre än en vecka till premiären av "Stormen Johanna" och dags för "Jonathans navel" 17 december, plus att vi förbereder för fullt inför "Madam under Jorden", detta varvat med revyrepetitioner.
Men det har faktiskt lugnat ner sig. Jag känner mig lugnare både fysiskt och psykiskt. Och det är inte dumt vill jag lova.
Vad händer när det blir lugnare? Jo, vips, så ploppar det fram idéer i huvudet. Jag har så smått börjat fundera på Teater Orkas nästa projekt. Skrivklådan gror i fingrarna. Jag måste kolla med Annicka vad hon tror om idén...
Mardröm
Jag hade arbetat som teaterpedagog på en grundskola. Säg att jag varit där ett par timmar i veckan under en halv termin. Projektet var nu avslutat och en av lärarna ville ge mig en smula feed back.
Då talade hon om för mig att jag var svag och osäker. Som pedagog men särskilt som person.
Jag kände mig oerhört träffad. Försökte försvara mig, men jag lyckades inte få ur mig något vettigt. Jag kände mig påhoppad och kränkt, men framför allt kände jag att hon hade rätt.
Sen skulle jag ta busståget hem till London men kom på att jag inte hade köpt någon biljett...
När jag vaknade var jag mycket upprörd. Men vartefter insikten om att det bara varit en dröm sköljde över mig blev livet allt lättare.
Men huga så läskig dröm! Det är lättare att handskas med monster som vill äta upp en!
Journaljustering
Det är ju dåligt bara det. Men en annan grej, som gör saken värre, är att läkarslarvet mörkades i journalerna. Inga bevis finns kvar.
Samma sak var det med mig, när min son skulle födas. Han var inte fixerad när vattnet gick. Värkarna kom tätare och tätare. Jag ringde och kollade med bb om jag skulle åka in till förlossningen. De sa att det inte var så bråttom. Jag kunde gott vänta.
Jag väntade tills det var riktigt tätt mellan värkarna. Då åkte jag in. Min son föddes utan svårare komplikationer. (Lite smågrejer finns det att ta upp, men det får bli i ett annat inlägg, jag över på att hålla mig till en sak i taget.)
När en sköterska tittade i mina papper (efter förlossningen alltså) fick hon en liten chock. "Nej, men här måste det stå fel! Det står att fostret inte var fixerat när vattnet gick." Jag berättade för henne att det inte alls stod fel.
"Men, om fostret inte är fixerat och vattnet går så måste man in till bb direkt. Det kan gå jättetokigt annars."
Jaha? Var det mitt fel? Jag hade ju ingen aning om det!
"Det här måste jag ändra" sa hon sen och justerade uppgiften i journalen, så det inte gick att utläsa att han inte var fixerad när vattnet gick. För då hade det ju stått hur fel de gjort...
När man ligger där i barnasäng (med smärre psykos ska tilläggas) då är man inte särksilt kaxig och ifågasätter sådana här beslut.
Nu, elva och ett halvt år senare kan jag bli upprörd som en tok.
Läskigt att fota folk!
Men vem skulle ta dom bilderna? Min bästis är förvisso världens bästa fotograf. Men jag vet att hon har häcken full (för att uttrycka sig lite poetiskt).
SÅ! Jag tog kameran med mig och begav mig ut under lunchen idag. Soligt och härligt för en gångs skull. Men FYYY så läskigt att fråga människor om de vill bli fotade!
Ungefär två tredjedelar av de tillfrågade sa nej. Hur många jag frågade? Hm... Kanske 18? Jag vet inte. Det kändes som om jag frågade en miljon ungefär. Och det kändes som alla sa nej.
Men jag gjorde det!!!
Snabbt till jobbets dator, som har photoshop (jag har inte det...). Om min bästis tagit bilderna så hade resultatet blivit hundra gånger bättre!
Men vad sjutton, jag gjorde det!
Om ni vill se resultatet får ni komma och titta på Stormen Johanna i Katrineholm. Premiär 5 december. Bilderna sitter uppe i foajén.
Törstar efter skådespeleri
Jag saknar att skådespela. Visst, jag gör en del smågrejer. Men inget sånt där, när man kastar sig in i ett projekt med huvudet före och bara njuter hela vägen, tillsammans med sina teaterkompisar.
Jag märker att jag har blivit kräsen. Jag skulle verkligen inte vilja skådespela i vad som helst. Missförstå mig inte nu, jag söker inte en huvudroll, eller ens ersättning. Jag menar... Jag måste kunna lita på den som regissar, jag måste känna mig hundraprocentigt trygg i ensemblen och jag vill att det är ett ruskigt kul material vi arbetar med.
Hur ska jag lyckas tillfredsställa det här behovet?!
Ska klura...
Ängla-tv
Funderar på en idé...
Jag skulle vilja göra någon slags Ängla-tv där mina filosofiska Änglar, Ulf och Amorina, funderar lite kring olika frågor. Och sen intervjuar man folk och hör vad de tycker om saker och ting. Och sen varvas detta med egna sånger (jag har fått för mig att Linda Råsberg skulle vara den coolaste sång-ängeln) och lite sketch typ...
Som ett barnprogram för vuxna, kring filosofiska frågor. Jag tycker det är världens bästa idé!
Vem nappar? Vem nappar?
Socker, socker, socker...
Igår var första dagen sedan 1812 som jag inte åt vare sig godis eller fikabröd. Det var ingen planerad återhållsamhet, det bara råkade bli så. Jag låg i soffan på kvällen och konstaterade snopet att jag faktiskt inte ätit något onyttigt på hela dagen! Jag skickade genast ett sms till min man och bad honom köpa godis på hemvägen. Men han hade glömt kortet i sin kavaj, så det gick inte!
Hurra, min kropp fick vila en hel dag från socker! Jag tänkte att jag skulle fortsätta att hålla mig från onyttigheter idag. Men vad möts jag av på jobbet? Snygg-Erik har varit schysst och lämnat lite gott-gott till personalen på Kulturskolan. En påse fylld med chokladmffins, vaniljlängder, lussebullar, kanelskorpor och... slurp! Jag har ätit ett ton!
Gott!
Jag har gjort en fin
Titta! Jag testar en ny hobby. Göra lergrejer! Vad tycks?! Mitt första verk!
Mysig änglapremiär
Änglatänkor
Då är det dags för mina filosofiska änglar att göra premiär, gestaltade av mig och Thomas, i Musikens Hus.
Jag är helt kär i dessa änglar. Jag hoppas det blir succé och att alla vill se dessa änglar överallt sen!
Jag menar, kolla bara detta smakprov på dialog:
A: Saknar du att äta?
B: Jag är inte hungrig. Så behovet finns inte. Man kan inte sakna något som inte finns.
A: Men det är väl just då man saknar något, när det inte finns. Helt onödigt att sakna något som finns.
B: Ja, jo, men nu saknar jag inte att äta eftersom jag inte är hungrig.
A: Men du har ju varit hungrig förut.
B: Ja?
A: Och bara för att något har försvunnit betyder det inte att det inte finns.
Finemangmiddag i Björkvik
Jag har kommit på att det roligaste jag vet är när folk säger fel. Undrar om det gör mig till en ond människa? Eller helt enkelt till en människa som kan se humor även i det lilla?
Idag höll jag och några kollegor i en så kallad Finemangmiddag i Björkvik. Mellanstadieeleverna blev serverade varmrätt och efterrätt vid fint dukade bord. Så fick de visa upp inövade små sketcher, de dansade och de sjöng. En middag i kulturens tecken.
När barnen ätit färdigt varmrätten och väntade på efterrätten frågade en flicka "Var det här varmrätten eller middagen?"
Och jag tycker sånt är så roligt så jag smäller av... Ja, sån är jag!
överförfriskade föräldrar är läskiga
I söndags var det litterär afton. En underbar tillställning. Jag och min man fick dessutom den stora äran att tillsammans med utvalda personer delta i den efterföljande vickningen.
Det var så väldans trevligt och gott. Sen blev det lite fööör trevligt. Men ska lämna festen när man har som roligast, ni vet. Men jag och maken glömde det. Vi åt och drack tills vi storknade.
Runda under fötterna begav vi oss hemåt till sovande barn.
Det visade sig dock att barnen vaknat när vi kommit hem. De tyckte båda två att det varit ruggigt obehagligt att få hem mor och far i detta överförfriskade skick.
Det har liksom kommit fram lite då och då att de tyckte att vi var högljudda och läskiga...
Och då säger jag "HEJ OCH VÄLKOMMEN" till mitt dåliga samvete. Jag utser mig själv till världens sämsta förälder. Jag har gett barnen men för livet. Jag är en usel varelse!
Ibland inser jag att jag inte är den enda mamma som kommit hem efter en fest och varit onykter... Ibland...
Så minns jag när jag själv var liten och mina föräldrar var onyktra. Det var läbbigt som attan! Dom var ju alldeles... som inte sig själva! Men å andra sidan räckte det att min mamma tog på sig mascara så tyckte jag att hon var sig alldeles för olik!
Man vill ha sina föräldrar precis som de alltid är och alltid har varit. (Som man som barn TROR att de alltid är och alltid har varit, mohaha...)
Sonen hade fixat lunch
Och det är inte helt fel att ha en portion med falukorv och makaroner som väntar på en när man kommer hem på lunch. Killen har blivit stor och älskar att laga mat! Jippi!!!
Någon mer som sov dåligt inatt?!
Och det har visat sig att det inte bara är jag som sovit dåligt inatt! Hittills har jag fått veta att Therese, Lotta, mamma, Thomas, Jens och Carro sovit lika illa som jag. Vad är det frågan om?!
Massmord i lagens namn
Jag tycker det här med vaccinationen och svininfluensan är obehagligt som sjutton. Inte för att det handlar om sjukdom och sprutor och sånt. Nej, det är obehagligt eftersom det känns som att det är något lurt med alltihop!
Jag förstår hela grejen med att di där som bestämmer tycker att vi ska vaccinera oss för att annars blir det för dyrt för Sverige. Vi har inte råd att låta hela svenska befolkningen ligga hemma och vara sjuka. Visst...
Men vad är det som gör att det plötsligt kan anordnas så himla mycket arbeta kring ett vaccin? Brukar man inte behöva testa vaccin i en miljon år innan man vågar spruta in det i varenda svensk?
Vi kan knappt ordna system som skulle vara rackarns så bra för hälsa och miljö. Typ gratis kollektivtrafik, bilförbud (med dispens för nödvändiga transporter), bort med farliga ämnen från livsmedel med mera, med mera.
Men plötsligt kan vi fixa så varenda liten prick i landet kan få en spruta...
Något är lurt!
Min hjärna har kommit på vad det är frågan om. Det är inget mindre än massmord. Ett långsamt verkande gift som kommer ta död på oss allihop.
Och det är inget dåligt. Nej då. Sverige är utlottat till att offra sig för planetens framtid. Det här är ett steg i kampen mot överbefolkningen. Några stackars politiker har tvingats fatta detta tragiska men ack så nödvändiga beslut. Det är Sverige nu, eller hela planeten om en liten stund...
Logiskt va?
Bilden togs för cirka en halvtimme sedan av Therese Fasth från vaccinationsplejset där hennes yngsta son nu ska få sin spruta. Therese beskriver situationen som skräckfilmslik. Hundratals människor köar i stora ekande lokaler. Stämningen är läbbig.
Missat 6-årskalas
Det är nu jag ska lära mig att livet går vidare ändå! Jag behöver inte vara med överallt hela tiden! Man kan inte vara överallt hela tiden. Och det gör inget. Livet är fint ändå.
Suck...
Litterär afton
Finns detta maffiga koncept i andra städer också?
Biljetten kostar en vacker slant (nej, det är inte för dyrt med tanke på vad man får men det blir ändå en massa pengar), men jag får gå GRATIS! Heja mig!
Anledningen till mig gratisbiljett är att jag suttit med i kulturprisjuryn, och detta pris delas ut under Litterär afton.
Jag gillar författare, jag gillar mat, jag gillar gratis. Ett perfekt evenemang för mig alltså!
Me, wanna be, like Kissieee..?
Vill med hjälp av ett par mobilfoton visa lite hållpunkter från min gårdag. Så supertrist att min mobilkamera är så dålig bara! Så kom jag att tänka på de dunderäckliga bloggerskorna Kissie och Amandavardet, som får massa grejer av alla möjliga människor. Kläder, pengar, smink, mobiler... Det senaste av det senaste...
Om jag vore mer som dom skulle jag förmodligen få en sprillans ny mobil, med värsta flashiga kameran i. Kanske att man skulle svälta sig, spruta in silikon lite här och var, sluta tänka över huvud taget, och bli 15 år yngre... Eller vänta... Nä! Jag fortsätter knäppa kort med min gamla mobil, det är lättare.
BJÖRKVIK. På bilden ser ni en av nio små teatergrupper jag träffade i Björkvik. Grupperna tränar på var sin miniteater som ska visas upp nästa fredag på en finemangmiddag.
På kvällen var det dags för spökrevy. Elever från DuD och Kulturskolan framförde sketcher, musik, dans och sång, som spöken. Här ser vi de onda cellotvillingarna. Så coola!
Hela spökrevyensemblen. Det syns inte alls hur snygga de är här... Ni får tro mig på mitt ord när jag säger att dom var superläckra!
