Vinter
Idag tog jag mig ut på en promenad. Och tur var väl det. Se så fint det var!
Planeten klarar sig!
Lite lättande att se det på det sättet faktiskt!
AVATAR
Vad är egentligen viktigt? Vad skapar harmoni hos oss människor? Vad har vi för behov, på riktigt?
Jag ska klura...
Wii
Bästa julklappen
Idag fick jag en julklapp av min bonusdotter. Hon hade, på egen hand, köpt en klänning åt mig! En superfin. Rätt storlek och allt. Jag har den på mig nu. Och jädrar i havet så glad jag blev! Det liksom... Ja, jag vet inte. Det kändes så himla fint!
*julesnyft*
Här sitter jag nu, i fina klänningen med Lisa och Yin i knät.
Who is she?!!
Huset har många våningar, kanske tolv. Thomas befinner sig allra högst upp, där han talar med översteprästinnan. Hon ber honom gå ner i källaren, där ska han möta ett kvinnligt väsen som kommer förvrida hjärnan på honom. Thomas försöker intala både sig själv och översteprästinnan att det väsen som finns i källaren inte kommer att vara någon match för honom.
- Du kommer inte klara tio minuter med henne! säger översteprästinnan.
Thomas antar utmaningen och försvinner ner. Väl nere i den mörka källaren möter han genast den värsta motståndare han varit med om. Är hon ett spöke, är hon en människa, vad är hon? Thomas själ och hjärta vrids i plågor då varelsen i källaren får honom att se glömda minnen, så hemska att de aldrig borde plockats fram igen. Thomas är helt övertygad om att de flesta händelserna faktiskt aldrig hänt. Men det spelar ingen roll. När de spelas upp som minnen för hans inre blir de sanna.
Thomas försöker resonera med varelsen. Han diskuterar, skriker, slåss, skjuter... Ingenting fungerar. De hemska minnena tar över hela hans kropp och han inser att han måste ut därifrån innan han tar livet av sig själv.
Det har bara gått sju minuter när Thomas rusar ut från källaren. Han springer uppför trappan till tolfte våningen. Han kastar sig ned på golvet framför översteprästinnan och med en desperat och väsande stämma skriker han:
- WHO IS SHE?!!
För det är preciiis så det låter när Thomas nyser: "Who is she" Med den inlevelsen. Hi, hi.
Godisproportioner
Jag äter mycket godis. (Jag äter mycket av allt, men det är en annan sak) Ofta är det smågodis. Det är ju så praktiskt att få plocka vilka smaker man vill.
Att köpa en stor chokladkaka, det är ju korkat. Dom är ju hur stora som helst! Vem proppar i sig en sån?!! (Nog för att jag kan, nog för att jag gjort det...)
När jag köper smågodis så blir det ofta en rejäl påse. Lätt fyra hekto. Smask, smask. Inget konstigt med det. Sen har man en skaplig godiskoma.
Men vänta nu! En stor chokladkaka väger 2 hekto. Min smågodispåse väger 4 hekto... Då skulle jag kunna äta två chokladkakor istället för godispåsen! Det är ju sjukt! Ingen vettig människa proppar i sig två stora chokladkakor!
Denna aha-upplevelse infann sig i min hjärna i kassan på Willys i förrgår.
Så härmed har jag och min man beslutat oss för att det inte ska bli något mer "smågodis". För tydligen tappar vi vårt sinne för proportioner när vi äter smågodis, men vi tänker mer sunt när vi käkar färdigförpackat godis.
Kyla och sexighet
Och jag vill verkligen inte frysa! Så jag tog på mig raggsockor ovanpå mina vanliga strumpor. Jag hade leggings och mjukisbrallor ovanpå dessa. Benvärmare, klänning, luvtröja. Jättehalsduk, vantar, stora fuskpälsen och så Dr Martens på fötterna. Oh, en läcker mössa också, givetvis.
Jag höll ändå på att frysa ihjäl. Dessutom såg jag ut som en lodis...
Det är svårt att bekämpa kylan och vara sexig samtidigt.
Jonathans navel
Igår hade min teatergrupp Åtta Galna Själar uppspel. "Min" teatergrupp förresten... Det är ju helt fel. Jag äger den inte. Jag får bara vara med och styra skutan. Men gruppen är sin egen.
Ja, ja, hur som helst. Åtta Galna Själar spelade komedin Jonathans Navel. En absurd komedi om ett teatersällskap som får sin första dåliga recension. Jag har skrivit manuset och är mycket nöjd med det.
Åtta Galna Själar har gjort ett fantastiskt jobb den här terminen. För egentligen är det omöjligt att sätta upp något sånt här på en enda termin, när man träffas en gång i veckan i en och en halv timme.
Publiken skrattade gott. Men jag har ändå en känsla av olust i magen. På något sätt känner jag att det kunde gått liiite bättre... Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Varför jag strävar efter perfektion. Jag tror det kan handla om att jag tycker teatergruppen förtjänar braksuccé efter sitt hårda slit. Nu blev det "bara" lyckat...
Hm...
Pernillas Pojkar
Jag vet att jag borde varva ner just nu, låta jullovet skölja över mig, återhämta mina krafter.
Samtidigt kliar det så förbaskat i fingrarna och jag tänker på PP mest hela tiden! Jag vill samla ihop skådespelarna omedelbart, bara för att tjuvstarta lite... Tanken är annars att arbetet sätter igång ordentligt vecka nio. Men det skadar väl inte att vara förberedd?
Eller lurar jag mig själv nu igen? Ska jag ge mig själv PP-förbud? Eftersom jag så lätt arbetar för mycket menar jag. Jag VILL ICKE rusa in i väggen ju...
What to do? What to do?!!
Gästartist
Igår hade jag teaterlektion med några gymnasieettor från Linden. Jag har lite svårt att få igång just dessa elever. Jag vet inte riktigt vad det beror på.
Hur skulle jag då lyckas få till en kul lektion, så här sista gången på terminen?
Jo, jag tog med en gästartist! Jeff Lindström dök upp som en surprise och tjejerna (alla elever i gruppen är tjejer, utom en) blev fnissiga och överlyckliga. Energin flög upp i topp direkt och alla tyckte det var en jätterolig lektion.
TACK JEFF!
Jeff låtsas skjuta med vattenpistol...
Jeff och Josefin spelar Fylle-Bengan och Svamp-Greta.
(Tänk om jultomten kunde ge mig en mobil med bra kamera...)
SNÖ OCH JAG
Igår gick jag till jobbet. Det är en färd på några kilometer. Jag hade en mycket tung ryggsäck på mig. Men det var inte ryggsäcken som ställde till problem för mig. Näpp. Det var snön.
Äntligen har flingorna fallit och det känns att det är vinter. Tillvaron blir bokstavligt talat lite ljusare och allt verkar liksom mysigare.
Synd bara att jag ska halka i tid och otid.
Under min promenix till arbetet halkade jag tre gånger. Och nu snackar vi rätt-ner-i-backen-halkningar. Inte bara såna när man halkar till, utan att falla. Nä´rå...
Men det var inte bara jag som halkade. Folk runt omkring mig föll som käglor. En bil också för den delen. Eller, den föll ju inte förstås, men den åkte av vägen.
Är det fler som är lika ramliga som jag?
Tiger Woods
Tiger Woods spelar golf. Nu stormar det kring hans affärer och bla, bla, bla. Men... Han spelar ju golf. Jag förstår inte. Är det inte golfen som är intressant? Vad?! Eller, nej, jag tycker inte golf är intressant, alls. Men... Jag bara förstår inte varför hela världen ska bry sig om än golfstjärnas kärleksaffärer?
Snart har det stormat klart
Idag är det final för Stormen Johanna. Det är vemodigt. Vi har slitit så hårt och nu ska det inte bli mer.
Såvida vi inte få ha med föreställningen vid ATRs teaterfestival i Göteborg i maj. Håll tummarna för att vi får det!
SLUTA ´RÅ!!!
LÄGG AV FÖR I H***VETE! NI ÄR DUMMA! OCH JAG TYCKER INTE OM ER!
Barn
Jag har två elvaåringar hemma. Så det är inte så att jag inte har barn. Men dessa barn kom till i ett annat liv. Eller... Hm... Ett av barnen blev mitt för ett par år sen då jag fick henne som bonus. Det andra barnet föddes av mig för elva år sen, då det kändes som jag levde ett annat liv.
Nu finns det tid, plats, pengar och kärlek för ännu ett barn, utan tvekan. Samtidigt är det otroligt lyxigt att vara så här pass ung och inte behöva byta blöjor och sånt. Att redan ha det gjort.
Nu kan barnen sköta sig själva väldigt mycket. Man behöver inte pussla ihjäl sig för att få vardagen att fungera.
Men längtan finns ju. Vare sig jag vill eller inte.
Jag är nöjd med det jag har och längar efter annat. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag vill. Det känns konstigt!!!
Mina mörka sidor
Efter föreställningen igår kom en kollega fram till mig och sa: "Det är skönt att få se lite av dina mörka sidor."
Det är inte första gången jag får höra sånt. Många tror att jag alltid är glad och bara skojar jämt. De personer som tror detta känner mig inte.
De som känner mig vet att jag är lika ljus som mörk. Lika glad som ledsen. Lika slö som pigg. Lika arg som glad. Mycket av allt. Lite FÖR mycket av allt.
Jag tar det inte som någon förolämpning när någon tror att jag är glad jämt. Men jag blir snopen. För jag tror att den andra sidan av mig syns hela tiden. Men det gör den uppenbarligen inte, fast jag bär den med mig hela tiden.
Leendet sitter väl mer ytligt än det mörka inuti.
Recensioner av Stormen
Så här skriver Jocke i sin blogg, om Stormen Johanna.
Jag är så glad, så glad, så glad!
Premiär, check!
Jag, en prisad skribent
Klicka in er på länken och läs sidan 13. Lustigt att det handlar om mig som skribent när jag har så många stavfel i artikeln... He, he...