Kändiskollega
Barnvakt
Vi är inte barnvakt så ofta. Typ aldrig.
Inte för att vi är onda människor eller nåt. Nä, mer för att vi inte har tid. Tror jag... Eller så är vi svartlistade utan vår vetskap.
Herr Liam är tämligen förkyld. Hostig, snorig och febrig. Men vid gott mod. Dock tyckte han att gårdagens barnvakteri startades på bästa sätt genom en tupplur bakom min mammas soffa.
Gårdagskvällen ägnades främst åt kattmoseri. Jag tror banne mig våra katter kommer dansa "the dance of joy" ikväll när Liam ska tillbaka till sin mamma.
Klicka på fotot så får ni se en film när Liam jagar katt...
Jag är en champinjon.
Brukade vara blond förut också, när jag var yngre. Men jisses vad håret blir förstört av det.
Så när jag blivit ordentligt vuxen, la jag av med dumheter som totalblekning av håret. Jag lyckades till och med låta håret växa ut så pass mycket att det till slut blev helt utan både färg och blekning. Det var helt naturligt. Heja mig!!!
Men fy så trist!
Så nu, trots vuxenheten, är det totalblekning som gäller igen.
Men när min son sa att jag började likna en champinjon, blek ovanpå och mörk inunder, för att utväxten var så påtaglig, då var det bara att bleka det igen.
Och så får jag hålla på nu. Bleka, bleka, bleka... Förstöra håret totalt...
Men jag gillar det fortfarande. He, he...
Gulligaste laptopen i stan!
Och eftersom min bror just nu sitter och försöker fixa sonens WoW (som bara strular och strular) så antar jag att det är bäst att vara snäll.
Jag får nöja mig med att sitta och surfa lite smått på godbiten istället. Avundsjuk? Jo, lite...
Jorå, den rosa godbiten har webcam också.
Jens jobbar på vid Charlies dator. Säger att vi har uråldriga grejer... Humpf!
Rosa gitarr
Parfympanik
Sen graviditeten (för cirka hundra år sen) kan jag inte ha parfym på mig. Jag har utvecklat en parfym-noja. Jag försöker hitta den mest utsökta av dofter, så tar jag ett minimalt stänk på handleden, eller på halsen. Men efter några minuter får jag panik! Jag känner mig förföljd! Var jag än går så sticker lukten mig i näsan! Jag kan inte komma undan, den är överallt! VAD VILL DEN MIG?!!
Jag får helt enkelt tvätta bort parfymen.
Måste jag ha parfym då? Nä... Men det skulle vara kul att få lukta lite så där mysigt som andra gör när de har parfym på sig. För jag kan uppskatta när någon annan har parfymerat sig, LAGOM!
I-landsproblem. Ujja!
DUELL
En av mina teatergrupper, plus cellofolk, plus musikalstuderande ska framföra en hopjox-föreställning kallad Duell!
Det blir som ett smörgåsbord av... Ja... Lite allt möjligt!
Vansinnigt spännande.
Eftersom min man inte kommer kan jag med gott samvete starta föreställningen med en interaktiv duell-lek. Min man avskyr när man blandar in publiken. Jag också. Om jag är publik. Men nu är jag programledare, och då är det en annan femma, sörrni!
Positivt tänkande
Det finns inget som kan få mig så negativ som positivt tänkande. URK!!!
Alla dessa coacher, inspiratörer, glädjespridare.
LÄGG AV!!! vill jag skrika åt dom.
Ni är fåniga, patetiska, på låtsas! Och så börjar jag tänka på allt dåligt i världen och så slurpas jag ner i ett mörker...
Men något har hänt. Måhända tillfälligt.
Nu gör jag ett tappert försök att tänka positivt, på riktigt. Ser ljusglimtarna. Låter mig förstora dessa tills de blir gigantiska solar som värmer både hjärta och själ. Jag ser det mörka, accepterar det, går vidare. Tar tag i nästa ljusglimt, förstorar den. Och så vidare.
För även om detta gör mig fånig, patetisk och på låtsas, så verkar det ju betydligt roligare.
Låtsaslivet är underbart
Idag har vi repat teater. Varje söndag är det Pernillas Pojkar som gäller. Och det är underbart!
Idag började jag med att regissera min mamma. Hon är med i pjäsen som sagoberättare, världens mysigaste! Lite läskigt att regissera sin egen mamma... Eller "läskigt" kanske inte är rätt ord. Hm... Mer spännande, eller ja... Jag vet inte...
Ni vet, man spelar ju olika roller i livet. Man är en person med sina barn, en med sina kompisar, en med sin chef, en med sin mamma. Nu ska mina roller som regissör och dotter kombineras. Och det går bra! Det är till och med kul! Ha, ha, ha! Är jag förvånad? Kanske. Eller egentligen inte. Oj, vad jag svamlar idag. Ja, då får det vara så!
Efter min mammaregi var det dags att bita tag i delar med fler skådespelare inblandade. Och det är så härligt. Man får verkligen kasta sig från den mest absurda komik till det allvarligaste allvar.
Jag älskar att regissera. Jag ÄLSKAR DET! Känner mig hemma.
Kändes som att vi kom en bra bit på väg. Som att pjäsen kan bli riktigt bra. Hoppas!!!
Tal igen...
Som teatermänniska förväntas man klara många saker. Gestalta karaktärer, förstå pjäser, vara lite knäpp och hålla tal. En del karaktärer kan jag gestalta, jag förstår ganska många pjäser, jag är absolut knäpp, men jag kan INTE hålla tal!!!
Det var därför jag hade en "spöktalare" på galan... (Tack Jeff) Vis av erfarenheten. Och när spöktalaren talat klart och jag fick hålla i micken, vad sa jag då? Inte mycket vettigt i alla fall...
Förra året försökta jag hålla tal på Valborgsmässoafton. Det gick åt skogen. Tre gånger försökte jag berätta, för en måttligt intresserad publik, att jag hade en spöke i min trädgård... "En spöke"? Nä, jag kan helt enkelt inte.
Och det är ingen fara. Man kan lida av värre saker.
Idag frågade en trevlig kvinna "Kan du hålla tal i Stadsparken på valborgsmässoafton?". Jag skrattade lite lätt och svarade med entusiasm "Ja, det kan jag!"
Ja... Analysera det, den som kan...
O. M. G. mamma!
Kände mig riktigt snygg på galan. Med smycken lånade av Inga Garmland, läckra strumpbyxor, mina coola Mary Janes, varenda hårtstrå på plats och effektfulla lösögonfransar. Klänningen hade dock krympt i tvätten och jag var smått orolig för att jag skulle bjuda galagästerna på en rumpchock, men mig veterligen skedde så inte.
Mina galakompanjoner Therese och Thomas var också hur snygga som helst. När vi blev fotade tillsammans i entrén tyckte fotografen att vi såg ut som ett band. He, he...
Jag har inte riktigt hämtat mig än. Vare sig från att bli vald till eldsjäl eller från det faktum att min mamma skrev kommentaren "omg" till mitt förra blogginlägg.
Jag var hur pirrig som helst på galan. Men faktiskt inte mest för att jag var nominerad. Nej, mest för att jag och Jeff planerade en kupp om jag skulle vinna. Jeff skulle klä ut sig till mig, ta emot priset, ta besittning över mikrofonen och hålla tal åt mig. Och VI GJORDE DET!!! Så himla kul och lyckat!!! JAG ÄLSKAR ATT GÖRA ROLIGA SAKER!!!
Idag är det måndag! Nu är galan över. Det är dags att ta på mustaschen. Nu är jag Gunnar igen!
Jag vann!
Jag glömde inte Katrineholmsrevyn eller arbetarteatern!
Jag är nominerad till årets eldsjäl i Katrineholm. Det är en stooor ära!
I förrgår morse ringde Katrineholmskuriren och ställde ett par frågor till mig. Jag svarade så snabbt jag kunde på alla kluriga undringar. "Vad inspirerar dig?" Oh, tänk, tänk, tänk. Så svarade jag ögona böj.
Varför hade jag så bråttom? Trodde jag journalisten skulle lägga på om jag sa "Ett ögonblick, nu måste jag tänka..." Och vad hade det spelat för roll? Nu spottade jag istället fram svar som om det var ett frågesportprogram på tv där allting går på tid.
Men, men... Jag svarade inte sååå tokigt i alla fall. Ett par småmissar, som ingen bryr sig om mer än jag.
Idag fanns intervjun med i tidningen. En pyttegrej som störde mig (förutom att jag såg ut som någon politiker eller nåt på bilden) var att det inte stod att jag arbetar tillsammans med Katrineholmsrevyn och Arbetarteatern, för det gör jag, och det sa jag. Men jag fattar i och för sig att man som journalist inte kan ha med allt. Men som aktiv teatermänniska i stan så känns sånt viktigt. Jag vill inte att Katrineholmsrevyn och Arbetarteatern ska tro att jag inte nämnde dom, att dom inte är viktiga för mig.
Ja, ja. Nu åker mustaschen på! Dags att bli Gunnar igen! 
"Vi ses Snorungar!"
Möt Gunnar!
Så här har jag sett ut idag när jag har varit Gunnar. Vid min sida har jag syster Eva-Lisa. Tillsammans har vi, vår syster Ylva-Li och Kulturskoleorkestern försökt lära minsta syster Lill-Nicka aaallt man behöver veta för att klara sig här i livet.
Tre föreställningar idag. Julita, Bie och Valla. Nu är jag totalt slut. Mustaschen har slitit bort huden från överläppen och jag förstår inte riktigt hur jag ska få energi till att leda teatergrupp i kväll...
Men som Gunnar hade sagt: "Vi ger inte upp! Visst gör vi inte?!"
Gunnardagar
Då åker vi runt med en liten musikteaterföreställning till Katrineholms alla tvåor. Jättekul! Och ganska slitigt.
Kollegiet drar iväg till en skola, riggar upp för alla musiker. Kör fullt ös för kanske hundra barn. Slänger ihop grejerna igen och så drar man vidare till nästa skola. Tre skolor på en dag ofta.
Men i år har vi gjort det lite lättare för oss. Två av dagarna får barnen komma till oss. Puh...
Årets föreställning heter Musikvandringen. Jag spelar Gunnar. En 40+are som gör allt för att ta hand om sin galna syster som aldrig tycks lära sig någonting. Hon har fått sparken från 46 skolor!
Så nu får systern gå på musikvandring i skogen och lära sig en massa om musik och instrument. Ja, det är Gunnars mål.
Gunnar ska ha mustasch. Min räcker inte riktigt till, så det blir en löstagbar variant. Hoppas den sitter fast under de intensiva föreställningarna...
`jöss!
PERNILLAS POJKAR
Idag har vi repeterat Teater Orkas föreställning PERNILLAS POJKAR. Åh, jag skulle vilja att vi fick repa varje dag, heltid, tills det är dags för premiär i slutet av maj. Men nu får vi nöja oss med att träffas en gång i veckan...
Klicka på bilden så får ni se ett härligt klipp från dagens rep.
Hoppas ni kommer och tittar!
Memorylane
(Fotografierna är (c) Therese Fasth och Jenny Wistbacka)
Ögonryckningar
Mitt vänstra ögonlock lever sitt eget liv.
Det började någon gång i november eller december förra året. Jag kände hur det började rycka i locket lite då och då. Störigt, men inte värre än så. Efter några veckor försvann ryckningarna.
Men i januari kom de tillbaka. Och de håller i sig. Det är inte såna där små ryckningar som inte syns. Nej då, om man tittar noga så kan man notera att ögonlocket drar iväg åt sidan.
Jag bad min make kolla upp vad ryckningarna kan bero på. Det mesta lutar åt att det är helt ofarligt. Förmodligen är det stressrelaterat och ryckningarna kommer upphöra om några månader.
Men just nu får jag finna mig att känna mig som ett ticks-monster!
Oscars visa
Säger att du är det bästa som jag har
Men orden faller till marken som stenar
Jag får inte fram vad jag egentligen menar
Du tittar på mig och undrar varför jag ler
Du tittar på mig och undrar vad jag ser
Önskar att jag vore din spegel
Skulle jag visa dig vilket mirakel du är
Du kunde spegla dig i mig
Jag skulle visa för dig
Vem du är för mig
Vem du är för mig
Låt mig vara din spegel
Låt mig vara din spegel
Du tittar på mig och undrar varför jag ler
Du tittar på mig och undrar vad jag ser
Önskar att jag vore ditt segel
Skulle jag föra dig precis vart du vill
Du kunde segla bort med mig
Jag skulle kunna hjälpa dig
Ta dig dit du vill
Ta dig dit du vill
Låt mig vara ditt segel
Låt mig vara ditt segel
Nu har det börjat!
Och jag blir så till mig så jag blir alldeles knollrig!!! Alla är så duktiga! Det kommer bli så kul! Det kommer bli så bra! HURRA!!!
