wistbacka

Ibland händer det märkliga saker i livet. Som när man får sitta på en tunnelvägg tillsammans med 18 andra människor. Det är med skräckblandad förtjusning jag försöker inse att jag finns till allmän beskådan 24 timmar om dygnet mitt på stan.

Undrar om någon kommer rita mustasch på mig...

Först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting...

Teater Orka, alltså Annicka Halvarsson och jag, ville ha ett nytt manus att bita tag i. För snart är det premiär på MORD och vi vill ha något att se fram emot efteråt.

Vi kom på en idé, jag försökte skriva. Men det hände inget. Vi kom på en idé till, jag försökte skriva. Men det hände inget. En tredje idé, samma sak. Vi justerade idén. Ändå inget. Vi justerade idén än en gång. PANG!

Fingrarna fladdrade som fjärilsvingar på tangentbordet. Smatter, smatter, smatter.

Men allt var inte frid och fröjd än. Nej, nej, nej. Det visade sig att berättelsen blev alldeles för stark! Det blev alldeles för mycket! Karaktärerna gick igenom så ofantligt mycket och levde verkligen rövare i min hjärna.

Det kändes som att vi råkat öppna en liten låda, och vi hade ingen aning om vilka konsekvenser det skulle få. Vilket är ironiskt, eftersom just en sådan låda finns med i manus...

Manuset fick andas en smula, och jag skrev lite till. Kanske att det blev en smula mer lättsamt nu?

Igår hade vi en fuskgenomläsning av manuset. Så jag skulle få höra hur det bör bearbetas. Jag menar, det är en sak att höra rösterna i mitt huvud när jag skriver, en helt annan att höra andra människors tolkning av orden.

Och det känns mycket, mycket bra. Det är fortfarande tungt, mastigt, starkt och långt ifrån lättsamt. Men uj, uj, uj, vad kul det här ska bli...

Arbetsnamnet är: Familjehemligheter

Ordet "burspråk" kan man fundera över. Det gjorde i alla fall jag och en kollega för någon månad sedan. Var kommer det ifrån. Varför heter det just "burspråk". Vi ventilerade olika idéer. Hade det att göra med att den lilla utbyggnaden påminner om en bur? Att man pratar med varandra där?

Idag fick jag svaret. Kollegan hade kollat upp ordet på Wikipedia.

Svaret löd: I arkitekturen är ett burspråk en grund utbyggnad i fasaden som är övertäckt och vanligen saknar kontakt med marken. Burspråk var särskilt vanliga under medeltiden, renässans och 1800-talet. Ordet kommer från lågtyskans "bur sprake" som betyder ungefär ”överläggning bland borgare”.

Mja, vi var inte helt ute och cyklade i våra teorier.

Att repetera föreställningen MORD är verkligen så fantastiskt, underbart och helt otroligt roligt. Jag älskar den låtsasvärld vi kliver in i. Allt annat försvinner och jag känner mig hemma. Det känns som att det är där jag ska vara! Det onaturliga blir det naturliga.


Tommie Young Campbell och Rodi Ellilä.


Rodi Ellilä och Tommie Young Campbell.


Rodi Ellilä.


Tommie Young Campbell.

Tänkte börja använda mina röda glasögon igen. Men det tänkte inte dom... Måhända kände dom sig övergivna, dissade. Så nu hämnades de med att att gå sönder.

Men skam den som ger sig. Kanske, kanske, kaaanske kan jag laga dom. Optikern kunde inte hjälpa mig. Men själv är bäste dräng!

I kväll fick man gå på galapremiär, i lilla Katrineholm minsann. Världens bästa Joakim Lang hade ordnat värsta happeningen på Cosmos.

Anledningen var att filmen "Tusen gånger starkare" har premiär i morgon, och Jocke har en roll i filmen.

Så nu blev det alltså förhandsvisning. Alla gäster var uppklädda och röda mattan var utrullad. Flera skådespelare från filmen hade kommit. Stämningen var på topp.

Filmen är tänkvärd. Det som imponerar mest är alla de unga talanger som agerar på ett mycket trovärdigt sätt.

Hm... Tycker nog att Jocke ska bli en riktig stjärna nu! Japp, så tycker jag!

På lördag är det Kulturvandring i Katrineholm. Ett mysigt evenemang där alla som vill får sig lite kultur till livs, alldeles gratis!

Start vid Kvarnen kl. 12.00 och 12.30. 

Häng med er guide till olika stationer med dans, bild, teater och musik. Vid min personliga favoritstation får ni se lite MORD-repetition...

Hoppas vi ses!

Igår hade vi brandutbildning på jobbet. Det är verkligen toppen. Jag hoppas att alla arbetsgivare tar sitt ansvar och ser till att personalen utbildas!

En liten detalj bara hörrni brandutbildarfolk... När ni planerar att visa en film, som spelats in med mobilkamera, där man får se hundra ungdomar brinna ihjäl, på riktigt. Förvarna då de som ska titta. Inte bara med att säga "Vi ska visa en film om hur snabbt det kan gå. Och den här filmen kan vara lite otäck."

"Lite otäckt" är för mig någon som klämmer sin hand i en bildörr. Eller någon som fått brännblåsor av stearin på fingrarna. Eller någon som oväntat dyker upp på tv-skärmen och säger "BU!".

Hundra ungdomar som i panik skriker och plågas ihjäl. Ja, där krävs ett helt annat uttryck...

Hur som haver. Jag bjussar på en liten film där vi får se Lotta och Lennart släcka elden på en brinnande docka. (Klicka på bilden) Och så vill jag bara säga, ni som inte fått brandutbildning på ert jobb, kräv det!

Idag har det varit söndag, hela dagen.

Den började med röstning!


Fortsatte med besök hos Bastian i Östra vingåker. Skulle hämta en dvd-skiva där. Men min bror var inte där... Så jag kunde inte hämta någon.

Men jag kunde passa på att säga hej till systerdotter Malin!

Jag åkte till El-giganten eftersom jag hörde att min bror fanns där.

Det fanns han. Så jag fick DVD-skivan!


Så då kunde jag och fem teaterelever (här ser ni tre av dom) spela in en anti-mobbningfilm på Kulturskolan!


Sen bar det av till MORD-repetition i Hälsogymmets gamla lokaler. Här ses Powerpuffpinglorna och Lars. Ljusansvariga!


Efter repet sjöng jag, Pia och Karin lite julsånger som ska vara med i årets julkalender på torget. Men jag glömde ta bild...

Sen kan jag bara inte låta bli att säga... Att klockan är nu 21:45 och SD har hittills fått så in i bomben massor med röster. Och jag förstår det inte!!! Vad är det med oss?!!

Kulturskolans band "112" lattjade lite mellan veckans föreställningar på brandstationen och komponerade en video. Klicka på bilden och kolla!



Dom är sååå roliga!!!

Min morgonzombielook!

När jag arbetade på SPAR så tyckte chefen att under mina morgonpass så var det lämpligast att jag arbetade inne på lagret och inte ut i butiken. Jag undrar varför...

Dom kommer över mig hela tiden. Tankarna. Och det är väl precis det dom ska göra. Jag kan inte bestämma när jag ska tänka. Och jag kan absolut inte bestämma VAD jag ska tänka. Jo, kanske till viss del. Genom att hjärntvätta mig själv. Upprepa mantran. Det brukar jag göra.

Här är mina favoritmantran:

"Lyssna, lyssna, lyssna, lyssna..."

"Var snäll nu, var snäll nu, var snäll nu, var snäll nu..."

"Ta det lugnt, ta det lugnt, ta det lugnt, ta det lugnt..."

"Andas, andas, andas, andas..."

"Du har rätt att känna så här men ta inga beslut förrän du lugnat ner dig, du har rätt att känna så här men ta inga beslut förrän du lugnat ner dig, du har rätt att känna så här man ta inga beslut förrän du lugnat ner dig..."

Det funkar. Jag lovar. Om än bara för stunden.

Men så kommer andra tankar, hela tiden. Såna dumma, eller om dom är snälla. Vem vet. Jag får en känsla av att jag har något inom räckhåll. Något som borde vara mitt. Om jag tog klivet, om jag vågade. Jag vet inte vad det är som skulle vara mitt. Det lugna? Harmonin? Det rätta?

Dom stör mig. För jag vill ha lugnet, harmonin och det rätta nu! Jag vill inte att det ska vara något som är inom räckhåll men som jag aldrig tar tag i. Jag vill heller inte att det är ett hjärnspöke, en fantasi, som bara finns till för att jag inte ska kunna njuta av nuet.

Tankar. Maler, maler, maler...

Tankar...

I år kommer Katrineholms Ungdomsrevy att bjuda på något alldeles extra. Jag känner det på mig!

"Upp till camp" heter revyn. Och min magkänsla säger att det är i år det händer. Det är i år Katrineholmarna kommer få upp ögonen för våra briljanta ungdomar och deras förmåga att skapa riktigt nice revy!

Kolla in deras teaser HÄÄÄR!!!

Visst känns det lovande?!!

För tredje året i rad samarbetar Kulturskolan, DUD och Räddningstjänsten för att kunna ge föreställningen "112" för alla ettadassare i Katrineholm. Här snackar vi win-win-situation!

I år är det Oliwer och Ebba som spelar huvudrollerna. Och uj, uj, uj, vad bra dom gör det!

Jag har "stulit" ett par fina foton som Gustav Karlsson har tagit från föreställningen.

Igår upptäckte jag att jag hade en finne på halsen. Och då menar jag inte att jag hade en finländare i hälarna. STOPP!!! Vad sjutton är det här för dumma uttryck!!! Halsen?!! Hälarna?!!

Jag börjar om...

Igår upptäckte jag en liten acneblobb på sidan av min hals. Jag började genast pilla på den samtidigt som mina tankar hånflinade åt mig och så "Ja vist, pilla ordentligt på den lilla pricken så är den ordentligt stor i morgon"

Min tankar hade rätt. Idag har jag acnebomben Bertil på min hals. Blä... Jag hatar när mina tankar hånflinar och har rätt...

Hur kan man släppa iväg mig till Afrika på egen hand? Är dom säkra på att jag inte behöver en assistent? En ledsagare? Åtminstone borde någon hålla kontakt med mig via walkie talkie, eller hur? Sätta fast en sändare på mig, så jag inte kommer bort? Hur kan detta tillåtas?!! Skandal!!!

Punkt 1. Det är fult att ljuga. Det vet vi sen barnsben. De gånger vi "tvingas" ljuga får vi dåligt samvete, kanske ångest. Vi bör få dåligt samvete och/eller ångest! Ty annars är vi icke goda människor!

Punkt 1b. Sen finns det ju vita lögner.
A- Titta vad finnig jag blivit på sistone!
B- Åh, det är inte alls så farligt, det syns knappt.

Lögner som inte skadar någon, som får folk att må bra. Som kan leda till något gott.
Men det är ändå lögner.

Punkt 2. Ärlighet varar längst. Det vet vi sen barnsben. Att tala osanning ger oss dåligt samvete, kanske ångest. Vi bör få dåligt samvete och/eller ångest! Ty annars är vi icke goda människor.

Punkt 2b. Men ibland är det bättre att vara tyst. Exempelvis när man riskerar att göra oskyldiga människor ledsna.

Punkt 3. Att hålla inne saningen är också att ljuga. Som när man var liten och mamma frågade vem som tagit äppelpajen utan lov. Jag svarade inte. Alltså ljög jag, eftersom det var jag som tagit äppelpajen och packat ner den som proviant i min "Jag-ska-rymma-väska".

Det är klurigt att hålla reda på alla dessa regler. Jag kan det knappt själv, hur ska jag då lyckas med konstycket att få min son att begripa?

Jag tycker tack och lov att han har en sund inställning och goda värderingar. Men igår blev det knepigt.

Jag och några kompisar var som bekant med i NOOMARATON, filmtävlingen. Vi gick inte vidare till riksfinal. Det gjorde däremot ett annat lag. Med en film som jag personligen tycker är... lite annorlunda. Den föll dock juryn i smaken, och så är det med det. Jag går ju nu, i enlighet med Punkt 2b, inte omkring och säger att jag tycker att det var en dålig film som gick vidare. Det skulle enbart få mig att framstå som en dålig förlorare.

Min son hade däremot skrivit på facebook att han tyckte det var en dålig film som vann.

Jag förklarade för honom att man bör försöka undvika att säga så, även om man känner så. Jag försökte således få honom att inse att här är lögnen att föredra.

Det känns inte helt bra i magen.

För han tyckte ju att filmen var dålig. Och det var ju inte som att han skrivit att "Det här var den sämsta äckliga film jag någonsin sett. Dumma, dåliga människor som gjort den!!!" Han skrev bara att han tyckte den var dålig.

Och jag håller ju med honom. Jag bara skrev det inte... Så egentligen är det ju jag som gör fel och inte han. Jag ljuger, han talar sanning. Men jag berättar för honom att han gjort fel!

Det känns som att det här egentligen är ett symtom på ett annat problem. Att vi lärt oss att negativ respons är av ondo. Det är fult att säga "BU!". Det är förenat med nederlag att emottaga ett "BU!".

Och så borde det icke vara! För om inte "BU!" finns, så finns heller inte "BRA!". Inte på riktigt.

Hm...

Vi gick inte vidare med vår film "50 år av kärlek". Är inte förkrossad, men känner att det varit rackarns roligt om vi fått åka till stora huvudstaden och visa vår lilla film.

Hur som helst så är det bland det roligaste jag gjort. Så det så.

HÄR är filmen som direkt gick vidare i Sörmlandsfinalen.

Och HÄR är våran film, som jag ändå tycker är bäst i världen!

Igår drog Charlie och jag iväg för att vaccinera oss inför vår Afrikaresa. I Nyköping finns en vaccinationsklinik där dom glatt tar hand om allt det där.

Fint så långt.

Det är bara det att mitt lokalsinne är... Hur ska jag uttrycka mig? Är jag i en främmande stad och kliver in i en affär så har jag ingen aning från vilket håll jag kom när jag sen kliver ut ur affären igen.

Det är som att min hjärna inte är gjord för att minnas var jag varit och ej heller begriper den vart den bör leda mig. Oftast gör det inget. Jag är så van att komma vilse att jag bara rycker på axlarna och irrar tills jag så småningom når mitt mål eller inte. Det är inte mer med det.

Den här gången var det dock viktigt att komma fram. Vi måste ju ha våra vaccin! Jag hade skrivit ut en karta från Eniro. Dubbelkollat, trippelkollat, fyrpelkollat. Det verkade inte så avancerat.

Men väl inne i Nyköping så tjorvade det till sig direkt. Charlie försökte vara kartläsare, och jag tycker han lyckades riktigt bra. Men på något vis hamnade vi på de allra mest märkliga ställen hela tiden. Tonen i bilen blev allt mer hård, suckarna blev allt fler och kissblåsorna blev allt mer fyllda.

Efter en timmes farande hit och dit i Nyköping lyckades vi faktiskt hitta målet! Mycket tack vare de vänliga bensinmacksmänniskor som ytterst pedagogiskt förklarade hur vi skulle ta oss fram.

"Jag var ingen bra kartläsare" konstaterade Charlie uppgivet. Jag försökte peppa honom, säga att det var han visst det. Men innerst inne finns en liten oro. Har han ärvt mitt usla lokalsinne? Kommer han också irra som en tok på varje ny plats?

I så fall. Förlåt Charlie.

Sommar i september, och du är mittemot
En sockerbit i kaffet, vi sitter fot mot fot
Nyckeln till mitt hjärta och nyckeln till min dörr
Den fick du och den har du, både nu och förr

Det vi har som är som vackrast
Är det som krossar den jag är

Kärlek blir aldrig bättre än så här
Kärlek blir aldrig bättre än så här

Minnen är för alltid, stunder är för nu
Ingenting kan värma, som känslan utav du
50 år av kärlek, en tid då jag var hel
Blev plötsligt till ett mörker, ett obeskrivligt fel

Det vi har som är som vackrast
Är det som krossar den jag är

Kärlek blir aldrig bättre än så här
Kärlek blir aldrig bättre än så här

Ibland så finns en önskan, att jag var där du är
Att världen fick försvinna och jag slapp vara här
Mitt hjärta är ett stuprör, en tomhet klädd i rost
Den närhet som höll om mig är nu en morgonfrost

Det vi har som är som vackrast
Är det som krossar den jag är

Kärlek blir aldrig bättre än så här
Kärlek blir aldrig bättre än så här


Text och musik: Rodi Ellilä och Jenny Wistbacka
Piano HÄR: Karin Bergfjord

Alldeles nyss blev "DÄR SER MAN"s bidrag uppladdat ordentligt på youtube!


50 år av kärlek

Trodde det skulle ta fem timmar att ladda upp. Men det tog längre tid...

Jag orkade inte vänta de fem timmarna det skulle ta så jag avbröt försöket. Sparade om filmen i mindre format. La upp dom, blev inte nöjd. Då var det bara att börja om igen...

Sov ett par timmar på Kulturskolans soffa under tiden som filmen lades upp. Och nu äntligen! Halv sju på morgonen är det klart!!!

Dock försvann sluttexten lite, där vi tackar alla som varit med. Jag tackar er nu!

TACK
Laget (Rodi Ellilä, Lars Halvarsson, Joakim Lang och jag)
Lotta Asplund
Annicka Halvarsson
Krister Wistbacka
Maud Munther Wistbacka
Maja Asplund
Kristina Issa
Karin Bergfjord
Jeff Lindström
Personalen på Djulö Camping

VI ÄR BÄST!!!

Klockan 9:00 i morse samlades världens bästa lag "Där ser man" på Kulturskolan, redo att emottaga instruktioner från tävlingsarrangörerna.

Via mobilen fick vi veta att filmens tema skulle vara jubiluem. En sockerbit, ett stuprör och en nyckel skulle vara med i filmen. Vi skulle vistas på en badplats, en servering och bakom en tv.

SÅ! Nu var det bara att sätta igång och skapa en film! Senast klockan 9:00 i morgon bitti ska en färdig film kunna beskådas av arrangörerna. Alltså har man 24 timmar på sig allt som allt.

Det tog Rodi ungefär 0,2 sekunder att komma på vad filmen skulle handla om. En ensam man som skulle fira sitt långa lyckliga äktenskap. Det var bara det att frun var död... Snyft...

Helt strålande!

Jag ringde mamma och hörde efter om hon och pappa kunde tänka sig att skådespela. Och jajjamän, de hoppade på tåget direkt!

Vi for ut och filmade vid Djulö herrgårdscafé. Kristina Issa och Joakim Lang spelade ett lyckligt ungt par. Min pappa mindes tiden med sin döda fru. Här fick vi med sockerbit, nyckel och stuprör direkt! Hur? Ja, det får ni se på filmen...

Sen ilade vi raskt iväg till Dulö beach. Där filmade vi stackars pappa på en bänk. Mamma och Rodi lyckades få tag i ett gäng statister från Djulö camping. Vi ville ju inte ha en öde strand. Det skulle myllra av folk. Vilket det till slut gjorde. Jeff Lindström, Annicka Halvarsson, Lotta Asplund och Maja Asplund gjorde dessutom alldeles strålande insatser. Maja satte sig bredvid den ensamma farbrorn (pappa) men Jeff, Lotta och Annicka tänkte direkt att det var en farbror med otäcka avsikter så de slet hastigt bort henne.

Efter denna underbara sceninspelning så komponerade jag och Rodi en låt till filmen. När den var färdigskissad åkte vi till Karin Bergfjord och hennes piano. Lars Halvarsson spelade in ljudet, Karin spelade och Rodi och jag sjöng. Inte helt rent hela tiden. Men fullt godkänt!

Nu var det dags att åka hem till pappa i Östra Vingåker och spela in den sista scenen.

Vi hade lånat Jeffs lilla tv, så den fick följa med. Sen spelade vi in pappa när han försökte titta på en film från när han och hans döda fru firade 25 år tillsammans. Men det gick inte så bra för honom att se på filmen, så till slut deppade han ihop bakom tv:n.

Allt material var nu fixat!

Bara att dra iväg till Kulturskolan och redigeringsprogrammet. Klippa och fixa och dona.

Resultatet blev alldeles strålande! Okej, ingen oscarvinnare kanske. Men en väldigt gripande musikfilm.

Det enda som nu återstår är att ladda upp filmen på youtube. Det är bara det att det tydligen kommer ta fem timmar... FEM TIMMAR!!!

Ja, ja... Tur att vi jobbade så effektivt så att tiden räcker till!

Häromkvällen, när jag och min man skulle lägga oss, så flög det omkring ett par mygg i sovrummet. Det är ju hur störigt som helst. Så jag hoppade upp ur sängen, högg tag i flugsmällan och började skutta runt för att smälla ihjäl blodsugarna.

Jag sover naken (om det inte är för kallt i rummet) så jag for således omkring naken i sovrummet. Och det borde ju inte vara något särskilt med det. Jag menar, det var ju bara jag och min man där.

Men shit vad jobbigt det kändes. Särskilt vid de tillfällen då jag försökte smälla en mygga som satt i taket. Då var jag tvungen att hoppa riktigt högt för att nå. Och jag kunde liksom inte mesa heller, för då kom ju myggorna undan.

Dessutom har vi en stor, stor spegel i sovrummet. Så om det inte kändes tillräckligt illa att skutta omkring naken utan att se sig själv, så kunde jag kasta en blick in i spegeln då och då.

Det kändes som att det var Dunderklumpen som dunsade runt i sovrummet. Jag blev plågsamt medveten om varje fel på min kropp. Det kändes som att jag plågade själva rummet, väggarna, sängen, garderoberna genom att visa min kropp på det här sättet.

Jag hatar mitt sätt att se på min kropp. Jag hatar att jag hatar min kropp. Jag jobbar hela tiden på att se på mig själv med nya ögon, tycka om mig själv, acceptera mig själv.

Jag menar... Om jag såg en film, där en mullig kvinna med hängmage och hängbröst skuttade omkring naken i sovrummet för att ha ihjäl mygg. Jag skulle ju applådera och jubla åt denna magiska scen! Det är ju komiskt, vackert och befriande! Inte sant?!!

Jag var på röstyoga förra veckan. Där var det en kvinna som skämdes för sina fötter. Personligen tyckte jag det såg ut som alldeles vanliga fötter. Hon hade till och med alla tår i behåll.

Men grejen var den att kvinnan inte kunnat sära på sina tår på hur många år som helst. Och tydligen var dom alldels krokiga och dana (sörmländska när den är som bäst). Detta på grund av att hon använt dumma skor för länge sen. Förmodligen högklackat, förmodligen såna som klämmer åt i tårna, ja, ni vet.

Kvinnan skämdes så för sina fula fötter att hon vägrade visa dom offentligt. Hon ville bespara sig själv skammen och hon ville bespara omgivningen dessa ohyggliga styggelser.

Jädrar i havet vad jag blir förbannad!!!

Jag blir ursinnig när jag tänker på vilka skor vi tjejer klämmer på oss. Vad sjutton håller vi på med?!! Vi får skavsår, värk och vår gång blir hämmad. Detta för att vi vill vara attraktiva. Vad är det för attraktivt med smärta och rörelsehinder?!! Inte ett skit!!! Det är bara ett gigantiskt kliv bakåt för kvinnan. Varför ställer vi upp på det?!!

Jag blir än mer ursinnig när jag tänker på yogakvinnan som inte vill visa sina fötter. Om alla med fötter som inte passar in i mallen vägrar visa dom så kommer vi endast få se ett slags fötter. De som enligt några galna regler ska var de korrekta fötterna. Och vad händer då? Jo, eftersom dessa är de enda fötter vi kommer få se så kommer vi tro att det bara är så fötter ser ut, ska se ut. Och alla som inte har exakt sådana fötter kommer känna sig onormala.

Detta sa jag till kvinnan samtidigt som mina kinder blossade rött av ilska och förtvivlan.

Hon fick ta emot en oförtjänt salva som egentligen handlade om min frustration gällande världens kvinnoförtryck.

En liten solglimt i historien är att yogan gjorde att kvinnans tår för första gången sedan 1800-talet (ungefär) faktiskt började röra på sig. Hon blev superlycklig och började nästan känna något positivt gentemot sina fötter.

Smek dina fötter. Ge dom kärlek. Älska dig själv, så som du vill att andra ska älska sig själva!

Jag har precis lyckats somna, trots att det är för varmt i sovrummet. Jag borde kanske plockat ur täcket och bara sovit med påslakanet på mig. Men jag var för trött, orkade inte.

Och det spelar ju ingen roll, jag somnade uppenbarligen till slut. Om man nu kan kalla det sömn. Hur mycket nytta gör det när man ligger och vänder och vrider sig och riktigt känner hur nära det vakna tillståndet man är?

Ja, ja... Bara man ligger ner och tar det lugnt så vilar kroppen. Det är huvudsaken.

Sov nu, sov nu. God natt. Ses i morgon.

Jag hör att något rör sig i vardagsrummet. Det måste vara katterna. Men det låter inte som vanligt. Det låter som något annat, men jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Försöker att inte bry mig om det. Jag försöker också att inte bry mig om skuggan jag anar när jag blickar ut genom den öppna sovrumsdörren som vetter mot vardagsrummet. Sov nu, sov nu, det är inget.

Jag hör något igen. Vad är det för något? Någon som går i vårt hem? Det kan inte vara möjligt. Jag måste drömma. Sov nu, sov nu, det är inget.

Jag hör ett plopp. Vad sjutton är det frågan om? Vad är det som låter "plopp"? Mina sömndruckna öron minns ljudet, men det tar tid för dom att komma på vad det är. "Plopp". Lång paus. "Plopp." Nu minns dom! Ni vet när man sätter ett finger i munnen, trycker mot kinden inifrån, spänner ut skinnet och sen tjoffar ut fingret så att det låter just "plopp"? Det är det ljudet jag hör.

Thomas ligger bredvid mig. Han kliar sig som en galning. Han har något utslag som irriterar huden enormt. Läkarna vet inte riktigt vad det är. Men han har fått remiss till hudmottagningen nu och... "Plopp"!

Jag blickar åter igen ut ur sovrummet. Och där är den igen, skuggan. Den rör sig bakom vårt glittriga draperi som hänger i dörrhålet till vardagsrummet. Det är en människa. Jag kan inte skylla på min yra, trötta hjärnas fantasier längre.

Jag försöker väcka Thomas, men min röst vill inte lämna min kropp. Jag är för rädd nu. Jag kämpar och kämpar, han måste vakna! Varför sover han så hårt? Hur kan han sova så hårt när det kliar så på honom?

"Det är någon här! Du måste gå och kolla. Thomas! Gå och kolla!"

Jag puffar på honom, insisterar väsande tills han till slut går upp ur sängen. Jag ser hur Thomas vinglar iväg. Jag vet inte om han förstått vad jag sagt.

Jag blundar hårt. Hoppas att Thomas högljutt ska konstatera att det inte alls är någon där. Jag måste ha hört fel. Inbillat mig saker.

Men Thomas säger inget. Det är bara tyst. För tyst. Och det tar tid. Och jag vet... Men jag vill inte.

"Plopp"

Det där var för nära. Alldeles för nära. Jag vill inte öppna ögonen. Jag vet att han står där, alldeles bredvid min säng. Jag vill inte. Gode Gud, låt det inte vara sant.

Jag öppnar motvilligt mina ögon. Jag kan inte se vem det är, det är för mörkt. En nattens silhuett. Jag ser att det är en man, som håller något. Är det en stekpanna?

Jag har aldrig varit så här rädd. Det är nu ska jag dö. Jag hinner inte mer än tänka tanken innan mannen viskar "Jag ska inte döda dig". Mitt i skräcken lyckas jag känna en mikroskopisk lättnad över detta. I alla fall tills han svingar stekpannan och ger mig ett slag.

Det kändes inte. Varför kändes det inte?!! Jag förstår inte!

Mannen gör sig redo att slå igen.

Jag vaknar. På riktigt. Hjärtat rusar, jag är andfådd. Bredvid mig ligger Thomas och kliar sig. En av våra katter upptäcker att jag vaknat, hon kommer spinnande och lägger sig på mina fötter.

Är jag vaken? Eller drömmer jag fortfarande? Allt ser precis ut som i drömmen. Men något är annorlunda. Thomas ligger ju bredvid mig. Det står ingen man med stekpanna bredvid sängen. Det måste varit en dröm?

Jag är fortfarande livrädd. Känslan lämnar mig inte. Finns mannen där ute i vardagsrummet? Jag hör inga plopp. Inga andra märkliga ljud heller. Bara kattens spinnande.

Jag måste vakna ordentligt. Så jag kan avgöra om det var en dröm eller inte. Vakna nu, vakna nu.

Kroppen vill sova. Men jag vet att jag bara kommer drömma fler mardrömmar om jag somnar om med det samma. Vakna nu, vakna nu.

Jag tror det här var nattens tredje eller fjärde mardröm än så länge. Orkar inte drömma en till. Måste börja om från början. Vakna ordentligt, lägga mig igen, hoppa på sovtåget vid första station. Inte vid sjätte, eller sjunde... Vakna nu, vakna nu. Kroppen kämpar emot.

Jag tar mig upp. Försöker ignorera rädslan när jag passerar de punkter där jag sett silhuetten befinna sig.

Jag tar fram en folköl ur kylen, sätter mig vid datorn. Går in på min blogg och skriver ett nytt inlägg.

Klockan visar nu 03:14