wistbacka

Häromkvällen, när jag och min man skulle lägga oss, så flög det omkring ett par mygg i sovrummet. Det är ju hur störigt som helst. Så jag hoppade upp ur sängen, högg tag i flugsmällan och började skutta runt för att smälla ihjäl blodsugarna.

Jag sover naken (om det inte är för kallt i rummet) så jag for således omkring naken i sovrummet. Och det borde ju inte vara något särskilt med det. Jag menar, det var ju bara jag och min man där.

Men shit vad jobbigt det kändes. Särskilt vid de tillfällen då jag försökte smälla en mygga som satt i taket. Då var jag tvungen att hoppa riktigt högt för att nå. Och jag kunde liksom inte mesa heller, för då kom ju myggorna undan.

Dessutom har vi en stor, stor spegel i sovrummet. Så om det inte kändes tillräckligt illa att skutta omkring naken utan att se sig själv, så kunde jag kasta en blick in i spegeln då och då.

Det kändes som att det var Dunderklumpen som dunsade runt i sovrummet. Jag blev plågsamt medveten om varje fel på min kropp. Det kändes som att jag plågade själva rummet, väggarna, sängen, garderoberna genom att visa min kropp på det här sättet.

Jag hatar mitt sätt att se på min kropp. Jag hatar att jag hatar min kropp. Jag jobbar hela tiden på att se på mig själv med nya ögon, tycka om mig själv, acceptera mig själv.

Jag menar... Om jag såg en film, där en mullig kvinna med hängmage och hängbröst skuttade omkring naken i sovrummet för att ha ihjäl mygg. Jag skulle ju applådera och jubla åt denna magiska scen! Det är ju komiskt, vackert och befriande! Inte sant?!!