wistbacka

Punkt 1. Det är fult att ljuga. Det vet vi sen barnsben. De gånger vi "tvingas" ljuga får vi dåligt samvete, kanske ångest. Vi bör få dåligt samvete och/eller ångest! Ty annars är vi icke goda människor!

Punkt 1b. Sen finns det ju vita lögner.
A- Titta vad finnig jag blivit på sistone!
B- Åh, det är inte alls så farligt, det syns knappt.

Lögner som inte skadar någon, som får folk att må bra. Som kan leda till något gott.
Men det är ändå lögner.

Punkt 2. Ärlighet varar längst. Det vet vi sen barnsben. Att tala osanning ger oss dåligt samvete, kanske ångest. Vi bör få dåligt samvete och/eller ångest! Ty annars är vi icke goda människor.

Punkt 2b. Men ibland är det bättre att vara tyst. Exempelvis när man riskerar att göra oskyldiga människor ledsna.

Punkt 3. Att hålla inne saningen är också att ljuga. Som när man var liten och mamma frågade vem som tagit äppelpajen utan lov. Jag svarade inte. Alltså ljög jag, eftersom det var jag som tagit äppelpajen och packat ner den som proviant i min "Jag-ska-rymma-väska".

Det är klurigt att hålla reda på alla dessa regler. Jag kan det knappt själv, hur ska jag då lyckas med konstycket att få min son att begripa?

Jag tycker tack och lov att han har en sund inställning och goda värderingar. Men igår blev det knepigt.

Jag och några kompisar var som bekant med i NOOMARATON, filmtävlingen. Vi gick inte vidare till riksfinal. Det gjorde däremot ett annat lag. Med en film som jag personligen tycker är... lite annorlunda. Den föll dock juryn i smaken, och så är det med det. Jag går ju nu, i enlighet med Punkt 2b, inte omkring och säger att jag tycker att det var en dålig film som gick vidare. Det skulle enbart få mig att framstå som en dålig förlorare.

Min son hade däremot skrivit på facebook att han tyckte det var en dålig film som vann.

Jag förklarade för honom att man bör försöka undvika att säga så, även om man känner så. Jag försökte således få honom att inse att här är lögnen att föredra.

Det känns inte helt bra i magen.

För han tyckte ju att filmen var dålig. Och det var ju inte som att han skrivit att "Det här var den sämsta äckliga film jag någonsin sett. Dumma, dåliga människor som gjort den!!!" Han skrev bara att han tyckte den var dålig.

Och jag håller ju med honom. Jag bara skrev det inte... Så egentligen är det ju jag som gör fel och inte han. Jag ljuger, han talar sanning. Men jag berättar för honom att han gjort fel!

Det känns som att det här egentligen är ett symtom på ett annat problem. Att vi lärt oss att negativ respons är av ondo. Det är fult att säga "BU!". Det är förenat med nederlag att emottaga ett "BU!".

Och så borde det icke vara! För om inte "BU!" finns, så finns heller inte "BRA!". Inte på riktigt.

Hm...