nyss

Jag har precis lyckats somna, trots att det är för varmt i sovrummet. Jag borde kanske plockat ur täcket och bara sovit med påslakanet på mig. Men jag var för trött, orkade inte.

Och det spelar ju ingen roll, jag somnade uppenbarligen till slut. Om man nu kan kalla det sömn. Hur mycket nytta gör det när man ligger och vänder och vrider sig och riktigt känner hur nära det vakna tillståndet man är?

Ja, ja... Bara man ligger ner och tar det lugnt så vilar kroppen. Det är huvudsaken.

Sov nu, sov nu. God natt. Ses i morgon.

Jag hör att något rör sig i vardagsrummet. Det måste vara katterna. Men det låter inte som vanligt. Det låter som något annat, men jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Försöker att inte bry mig om det. Jag försöker också att inte bry mig om skuggan jag anar när jag blickar ut genom den öppna sovrumsdörren som vetter mot vardagsrummet. Sov nu, sov nu, det är inget.

Jag hör något igen. Vad är det för något? Någon som går i vårt hem? Det kan inte vara möjligt. Jag måste drömma. Sov nu, sov nu, det är inget.

Jag hör ett plopp. Vad sjutton är det frågan om? Vad är det som låter "plopp"? Mina sömndruckna öron minns ljudet, men det tar tid för dom att komma på vad det är. "Plopp". Lång paus. "Plopp." Nu minns dom! Ni vet när man sätter ett finger i munnen, trycker mot kinden inifrån, spänner ut skinnet och sen tjoffar ut fingret så att det låter just "plopp"? Det är det ljudet jag hör.

Thomas ligger bredvid mig. Han kliar sig som en galning. Han har något utslag som irriterar huden enormt. Läkarna vet inte riktigt vad det är. Men han har fått remiss till hudmottagningen nu och... "Plopp"!

Jag blickar åter igen ut ur sovrummet. Och där är den igen, skuggan. Den rör sig bakom vårt glittriga draperi som hänger i dörrhålet till vardagsrummet. Det är en människa. Jag kan inte skylla på min yra, trötta hjärnas fantasier längre.

Jag försöker väcka Thomas, men min röst vill inte lämna min kropp. Jag är för rädd nu. Jag kämpar och kämpar, han måste vakna! Varför sover han så hårt? Hur kan han sova så hårt när det kliar så på honom?

"Det är någon här! Du måste gå och kolla. Thomas! Gå och kolla!"

Jag puffar på honom, insisterar väsande tills han till slut går upp ur sängen. Jag ser hur Thomas vinglar iväg. Jag vet inte om han förstått vad jag sagt.

Jag blundar hårt. Hoppas att Thomas högljutt ska konstatera att det inte alls är någon där. Jag måste ha hört fel. Inbillat mig saker.

Men Thomas säger inget. Det är bara tyst. För tyst. Och det tar tid. Och jag vet... Men jag vill inte.

"Plopp"

Det där var för nära. Alldeles för nära. Jag vill inte öppna ögonen. Jag vet att han står där, alldeles bredvid min säng. Jag vill inte. Gode Gud, låt det inte vara sant.

Jag öppnar motvilligt mina ögon. Jag kan inte se vem det är, det är för mörkt. En nattens silhuett. Jag ser att det är en man, som håller något. Är det en stekpanna?

Jag har aldrig varit så här rädd. Det är nu ska jag dö. Jag hinner inte mer än tänka tanken innan mannen viskar "Jag ska inte döda dig". Mitt i skräcken lyckas jag känna en mikroskopisk lättnad över detta. I alla fall tills han svingar stekpannan och ger mig ett slag.

Det kändes inte. Varför kändes det inte?!! Jag förstår inte!

Mannen gör sig redo att slå igen.

Jag vaknar. På riktigt. Hjärtat rusar, jag är andfådd. Bredvid mig ligger Thomas och kliar sig. En av våra katter upptäcker att jag vaknat, hon kommer spinnande och lägger sig på mina fötter.

Är jag vaken? Eller drömmer jag fortfarande? Allt ser precis ut som i drömmen. Men något är annorlunda. Thomas ligger ju bredvid mig. Det står ingen man med stekpanna bredvid sängen. Det måste varit en dröm?

Jag är fortfarande livrädd. Känslan lämnar mig inte. Finns mannen där ute i vardagsrummet? Jag hör inga plopp. Inga andra märkliga ljud heller. Bara kattens spinnande.

Jag måste vakna ordentligt. Så jag kan avgöra om det var en dröm eller inte. Vakna nu, vakna nu.

Kroppen vill sova. Men jag vet att jag bara kommer drömma fler mardrömmar om jag somnar om med det samma. Vakna nu, vakna nu.

Jag tror det här var nattens tredje eller fjärde mardröm än så länge. Orkar inte drömma en till. Måste börja om från början. Vakna ordentligt, lägga mig igen, hoppa på sovtåget vid första station. Inte vid sjätte, eller sjunde... Vakna nu, vakna nu. Kroppen kämpar emot.

Jag tar mig upp. Försöker ignorera rädslan när jag passerar de punkter där jag sett silhuetten befinna sig.

Jag tar fram en folköl ur kylen, sätter mig vid datorn. Går in på min blogg och skriver ett nytt inlägg.

Klockan visar nu 03:14

Kommentarer
Postat av: Thomas

Stackars Jenny...

2010-09-01 @ 08:10:24
Postat av: Lotta

...men du behöver inte vara rädd...det är bara Johanna som hemsöker dig om nätterna..när hon saknar dig:)) Faktum är att ibland vill hon slå det in i huvudet på dig för att du ska förstå att hon saknar väldans, men det är ingen riktig stekpanna - den är mjuk och gjord av skumgummi - så det gör inte ont.

2010-09-01 @ 09:46:02
Postat av: Annicka la skådiso e producenta de MORDERER

...för mycket MORD kanske...?

2010-09-01 @ 10:41:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0