wistbacka

Dom kommer över mig hela tiden. Tankarna. Och det är väl precis det dom ska göra. Jag kan inte bestämma när jag ska tänka. Och jag kan absolut inte bestämma VAD jag ska tänka. Jo, kanske till viss del. Genom att hjärntvätta mig själv. Upprepa mantran. Det brukar jag göra.

Här är mina favoritmantran:

"Lyssna, lyssna, lyssna, lyssna..."

"Var snäll nu, var snäll nu, var snäll nu, var snäll nu..."

"Ta det lugnt, ta det lugnt, ta det lugnt, ta det lugnt..."

"Andas, andas, andas, andas..."

"Du har rätt att känna så här men ta inga beslut förrän du lugnat ner dig, du har rätt att känna så här men ta inga beslut förrän du lugnat ner dig, du har rätt att känna så här man ta inga beslut förrän du lugnat ner dig..."

Det funkar. Jag lovar. Om än bara för stunden.

Men så kommer andra tankar, hela tiden. Såna dumma, eller om dom är snälla. Vem vet. Jag får en känsla av att jag har något inom räckhåll. Något som borde vara mitt. Om jag tog klivet, om jag vågade. Jag vet inte vad det är som skulle vara mitt. Det lugna? Harmonin? Det rätta?

Dom stör mig. För jag vill ha lugnet, harmonin och det rätta nu! Jag vill inte att det ska vara något som är inom räckhåll men som jag aldrig tar tag i. Jag vill heller inte att det är ett hjärnspöke, en fantasi, som bara finns till för att jag inte ska kunna njuta av nuet.

Tankar. Maler, maler, maler...

Tankar...