wistbacka

Igår drog Charlie och jag iväg för att vaccinera oss inför vår Afrikaresa. I Nyköping finns en vaccinationsklinik där dom glatt tar hand om allt det där.

Fint så långt.

Det är bara det att mitt lokalsinne är... Hur ska jag uttrycka mig? Är jag i en främmande stad och kliver in i en affär så har jag ingen aning från vilket håll jag kom när jag sen kliver ut ur affären igen.

Det är som att min hjärna inte är gjord för att minnas var jag varit och ej heller begriper den vart den bör leda mig. Oftast gör det inget. Jag är så van att komma vilse att jag bara rycker på axlarna och irrar tills jag så småningom når mitt mål eller inte. Det är inte mer med det.

Den här gången var det dock viktigt att komma fram. Vi måste ju ha våra vaccin! Jag hade skrivit ut en karta från Eniro. Dubbelkollat, trippelkollat, fyrpelkollat. Det verkade inte så avancerat.

Men väl inne i Nyköping så tjorvade det till sig direkt. Charlie försökte vara kartläsare, och jag tycker han lyckades riktigt bra. Men på något vis hamnade vi på de allra mest märkliga ställen hela tiden. Tonen i bilen blev allt mer hård, suckarna blev allt fler och kissblåsorna blev allt mer fyllda.

Efter en timmes farande hit och dit i Nyköping lyckades vi faktiskt hitta målet! Mycket tack vare de vänliga bensinmacksmänniskor som ytterst pedagogiskt förklarade hur vi skulle ta oss fram.

"Jag var ingen bra kartläsare" konstaterade Charlie uppgivet. Jag försökte peppa honom, säga att det var han visst det. Men innerst inne finns en liten oro. Har han ärvt mitt usla lokalsinne? Kommer han också irra som en tok på varje ny plats?

I så fall. Förlåt Charlie.