Först kom ingenting...
Först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting...
Teater Orka, alltså Annicka Halvarsson och jag, ville ha ett nytt manus att bita tag i. För snart är det premiär på MORD och vi vill ha något att se fram emot efteråt.
Vi kom på en idé, jag försökte skriva. Men det hände inget. Vi kom på en idé till, jag försökte skriva. Men det hände inget. En tredje idé, samma sak. Vi justerade idén. Ändå inget. Vi justerade idén än en gång. PANG!
Fingrarna fladdrade som fjärilsvingar på tangentbordet. Smatter, smatter, smatter.
Men allt var inte frid och fröjd än. Nej, nej, nej. Det visade sig att berättelsen blev alldeles för stark! Det blev alldeles för mycket! Karaktärerna gick igenom så ofantligt mycket och levde verkligen rövare i min hjärna.
Det kändes som att vi råkat öppna en liten låda, och vi hade ingen aning om vilka konsekvenser det skulle få. Vilket är ironiskt, eftersom just en sådan låda finns med i manus...
Manuset fick andas en smula, och jag skrev lite till. Kanske att det blev en smula mer lättsamt nu?
Igår hade vi en fuskgenomläsning av manuset. Så jag skulle få höra hur det bör bearbetas. Jag menar, det är en sak att höra rösterna i mitt huvud när jag skriver, en helt annan att höra andra människors tolkning av orden.
Och det känns mycket, mycket bra. Det är fortfarande tungt, mastigt, starkt och långt ifrån lättsamt. Men uj, uj, uj, vad kul det här ska bli...
Arbetsnamnet är: Familjehemligheter
Teater Orka, alltså Annicka Halvarsson och jag, ville ha ett nytt manus att bita tag i. För snart är det premiär på MORD och vi vill ha något att se fram emot efteråt.
Vi kom på en idé, jag försökte skriva. Men det hände inget. Vi kom på en idé till, jag försökte skriva. Men det hände inget. En tredje idé, samma sak. Vi justerade idén. Ändå inget. Vi justerade idén än en gång. PANG!
Fingrarna fladdrade som fjärilsvingar på tangentbordet. Smatter, smatter, smatter.
Men allt var inte frid och fröjd än. Nej, nej, nej. Det visade sig att berättelsen blev alldeles för stark! Det blev alldeles för mycket! Karaktärerna gick igenom så ofantligt mycket och levde verkligen rövare i min hjärna.
Det kändes som att vi råkat öppna en liten låda, och vi hade ingen aning om vilka konsekvenser det skulle få. Vilket är ironiskt, eftersom just en sådan låda finns med i manus...
Manuset fick andas en smula, och jag skrev lite till. Kanske att det blev en smula mer lättsamt nu?
Igår hade vi en fuskgenomläsning av manuset. Så jag skulle få höra hur det bör bearbetas. Jag menar, det är en sak att höra rösterna i mitt huvud när jag skriver, en helt annan att höra andra människors tolkning av orden.
Och det känns mycket, mycket bra. Det är fortfarande tungt, mastigt, starkt och långt ifrån lättsamt. Men uj, uj, uj, vad kul det här ska bli...
Arbetsnamnet är: Familjehemligheter
Kommentarer
Trackback
