wistbacka

Det finns inget som kan få mig så negativ som positivt tänkande. URK!!!

Alla dessa coacher, inspiratörer, glädjespridare.

LÄGG AV!!! vill jag skrika åt dom.

Ni är fåniga, patetiska, på låtsas! Och så börjar jag tänka på allt dåligt i världen och så slurpas jag ner i ett mörker...

Men något har hänt. Måhända tillfälligt.

Nu gör jag ett tappert försök att tänka positivt, på riktigt. Ser ljusglimtarna. Låter mig förstora dessa tills de blir gigantiska solar som värmer både hjärta och själ. Jag ser det mörka, accepterar det, går vidare. Tar tag i nästa ljusglimt, förstorar den. Och så vidare.

För även om detta gör mig fånig, patetisk och på låtsas, så verkar det ju betydligt roligare.

Jag är nominerad till årets eldsjäl i Katrineholm. Det är en stooor ära!

I förrgår morse ringde Katrineholmskuriren och ställde ett par frågor till mig. Jag svarade så snabbt jag kunde på alla kluriga undringar. "Vad inspirerar dig?" Oh, tänk, tänk, tänk. Så svarade jag ögona böj.

Varför hade jag så bråttom? Trodde jag journalisten skulle lägga på om jag sa "Ett ögonblick, nu måste jag tänka..." Och vad hade det spelat för roll? Nu spottade jag istället fram svar som om det var ett frågesportprogram på tv där allting går på tid.

Men, men... Jag svarade inte sååå tokigt i alla fall. Ett par småmissar, som ingen bryr sig om mer än jag.

Idag fanns intervjun med i tidningen. En pyttegrej som störde mig (förutom att jag såg ut som någon politiker eller nåt på bilden) var att det inte stod att jag arbetar tillsammans med Katrineholmsrevyn och Arbetarteatern, för det gör jag, och det sa jag. Men jag fattar i och för sig att man som journalist inte kan ha med allt. Men som aktiv teatermänniska i stan så känns sånt viktigt. Jag vill inte att Katrineholmsrevyn och Arbetarteatern ska tro att jag inte nämnde dom, att dom inte är viktiga för mig.

Ja, ja. Nu åker mustaschen på! Dags att bli Gunnar igen!

  "Vi ses Snorungar!"

Idag har vi repeterat Teater Orkas föreställning PERNILLAS POJKAR. Åh, jag skulle vilja att vi fick repa varje dag, heltid, tills det är dags för premiär i slutet av maj. Men nu får vi nöja oss med att träffas en gång i veckan...

Klicka på bilden så får ni se ett härligt klipp från dagens rep.



Hoppas ni kommer och tittar!

Mitt vänstra ögonlock lever sitt eget liv.

Det började någon gång i november eller december förra året. Jag kände hur det började rycka i locket lite då och då. Störigt, men inte värre än så. Efter några veckor försvann ryckningarna.

Men i januari kom de tillbaka. Och de håller i sig. Det är inte såna där små ryckningar som inte syns. Nej då, om man tittar noga så kan man notera att ögonlocket drar iväg åt sidan.

Jag bad min make kolla upp vad ryckningarna kan bero på. Det mesta lutar åt att det är helt ofarligt. Förmodligen är det stressrelaterat och ryckningarna kommer upphöra om några månader.

Men just nu får jag finna mig att känna mig som ett ticks-monster!

Ni som känner min make väl, vet att hans morgonhumör är skapt av självaste Hin Håle. Dock kompenseras detta med att han vid de flesta andra tider på dygnet är ett helgon.

Hur som haver fann vi den här bysten i Paris:



Thomas, väl medveten om sitt nyvakenhumör, gav genast statyn namnet "MorgonThomas". För den bistra snubben på statyn är otroligt lik Thomas.

Samma filur dök upp på fler ställen i Paris.




Vad är då detta för snubbe som ser ut att vara Thomas tvillingbror? Jo sörrni, det är en fransk poet vid namn Paul Verlaine (1844-1896). En bisexuell figur som var olycklig större delen av sitt liv och hade det allmänt jobbigt.

Ja, vad säger man om detta? Hänger det ihop på något sätt? Har Paul återuppstått? Om man ser på bilder av Thomas och hans familj så finns det tydliga tecken på att Thomas inte riktigt... hur ska man säga... ibland faller äpplet en bit från trädet trots allt!

Thomas har alltid varit fascinerad av Frankrike, av poeter och särskilt av 1800-talet. Thomas sexuella läggning kan man prata länge om...

Dock finns stora skillnader mellan de tu. Paul led av dyspepsi (sura uppstötningar, matsmältningssvårigheter) och det gör inte Thomas, tvärtom verkar hans mage tåla det mesta. Paul skrev poesi, det gör inte Thomas. Paul sköt sin älskare, det har jag svårt att tro att Thomas skulle vara kapabel att göra.

Ja... Vad tror ni?

När jag vandrade på Musee du Orsay i Paris i söndags så tänkte jag på lite grejer. Dels tänkte jag på att dylika museum är finkultur och man vore enbart glad om ens barn ville förkovra sig i dem. Inte sant? Men allt våld, allt blod, all död som skildras, är det inte farligt för barnen? För det blir ju ett väldans ståhej kring våld på foto. Men det är ju på något sätt samma sak, bara med olika tiders uttrycksmedel. Samma med teater och film. Låt gärna ditt barn se någon halshuggas i en Shakespearpjäs eller i ett grekiskt drama, men håll för guds skull koll på vilken ålder filmen du hyr är ifrån!

Viss censur fanns det dock på Orsay. Kolla in denna tavla.




Den däckade mannens snopp är skyld av något som inte går att identifiera... Jag tvivlar på att konstnären målade tavlan så här från start. Det intressanta är att mönstret på det oidentifierbara "tyget" tycks vara hämtat från det intilliggande skynket, som om man hoppas att åskådaren ska köpa att det är ett skynke som används av de som sitter bakom och sen vandrar skynket mellan mannens ben och råkar lägga sig över hans kön.

Tänk er konstnärens besvikelse. Han får i uppdrag att måla en tavla som ska skildra ett urartat kalas, där alkohol och sexlustar tar över människans förstånd. Så när han visar resultatet säger uppdragsgivarna. "Mja, den är väl okej, men man ser den där mannens snopp. Så kan vi inte ha det!"

Och i nästa andetag säger uppdragsgivarna "Men den blå foten funkar!"