wistbacka

Puss och adjöss kära brillor!



Nu är det dags för laseroperation. Syn- och brytningsfel ska korrigeras, brillorna ska väck. Jag är rädd...

Så nu blir det bloggpaus en sväng. Så ses vi så småningom.

Jag är sjuk. Det är trist. Blä.

Så nyss tog jag en kurerande pensionärspromenad. Det innebär att jag går och matar änderna som bor här intill. Nu har jag fått en del bassning av mina pensionärskompisar som strängt talat om för mig att pensionärer inte alls matar änder. De reser, löser korsord och njuter av livet på alla möjliga vis. Men jag tänker ändå låtsas att det är en pensionärssysselsättning att mata änder, för då verkar pensionärslivet så himla mysigt.


Kom på en grej. Jag skulle helst mata fåglar i en park i London eller Paris när jag är pensionär. För där vill jag bo då. Inte i parken alltså, men äh...

Katter är fina och allt sånt. Men man får räkna med en hel del överraskningar. Till exempel kan man hitta en ströbrödsgata i hallen och en lycklig katt som beskådar sitt mästerverk.

Snubblade över att gammalt minne.


Anne-Madeleine Wrang, jag, Ivan, Zinovy Korogodsky, Valerij Zinoviev.

Korogodsky är en teaterlegend som jag knappt kan fatta att jag träffat. Känns nästan som att jag hittat på det.

Alla som besökt mitt hem vet att jag inte är pedant.

Nä, jag tål en hel del stök. Vill ha hyfsat rent omkring mig, men skorna kan ligga i en hög i hallen, det är helt okej för mig.

Men en del saker kan få mig att bli oxtokig!

Som detta:



Vad är nu detta att bli upprörd över? Jo, låt mig förklara...

I vår hall har vi en grön byrå. Den är fullproppad med grejer, både i och ovanpå. Dock försöker jag hålla att par kvadratdecimeter av "ovanpå-ytan" tom. Känns lite skönt tycker jag.

Då och då får jag städa bort saker därifrån. Ofta är det mina saker...

Nyss upptäckte jag det ni ser på bilden på min "tom-yta"*. Aj, aj, aj... (och den här gången är boven inte jag)

Dels är det HELT onödigt att lämna ett tuggummipaket på just den ytan. Det finns bättre förvaringsställen än hallbyrån.

Men det som stör mig mest är det papper som så nonchalant har slängts bredvid. Brottslingen har alltså tagit ett tuggummi ur den felplacerade förpackningen och sedan... sedan... Åh, jag vet inte om jag kan fortsätta, det är så jobbigt det här...

Jag ska försöka... Alltså... Efter att ha tagit ett tuggummi ur förpackningen har uslingen haft mage att lägga det lilla tuggummipappret på tomytan alldeles bredvid förpackningen, utan att ens tänka på vad detta innebär!!! Kommer pappret att försvinna av sig självt, som genom magi?!! Kommer pappret lösas upp i tomma intet?!! Om den kriminelle ÅTMINSTONE knöglat ihop och lagt det lilla pappret inuti förpackningen då det tydligen är alldeles för krävande att gå de två stegen till soptunnan. MEN NEJ DÅ!!! Lägg det där på tomytan bara. Gör det bara!!!

Ja, vad säger man?

En del stör sig på kärnvapen. Andra går igång på tuggummipapper som ligger på tom-ytor.

* övers. sv-eng "Tom-yta" = "empty-space"

Alltså...

Jag tror INTE på nyårslöften. Så jag ger inga såna. Man lyckas aldrig hålla dom i alla fall. Visst är jag klok?

Men någon vecka före nyår lovade jag mig själv att jag inte ska klippa håret under hela 2011. Alltså, det var inget nyårslöfte. Jag bara lovade att jag skulle hålla en grej hela 2011. Skillnaden är måhända hårfin...

Och att vara hårfin är just vad det handlar om.

För nu tittade jag på massa bilder från 2010 och min tuppkam är ju skitsöt!!!

Så nu vill jag ha den tillbaka. Så det så!

Det är således enormt troligt att jag kommer bryta mitt ickenyårslöfte.

Jag blir knäpp på mig själv.

Nu börjar ett nytt år. Tjolihooo!!!

Jag är så superledsen att Joakim Lang inte är med i Teater Orkas nästa projekt. Varför är han inte det nu då? Nä, helt enkelt för att det inte finns någon roll där åt honom. Såvida han inte kan bli 60 år gammal väldigt, väldigt fort.

Åh! Så det behöver vi förresten! Känner ni en 60-årig man som kan tänka sig att spela tragedi, hör av er ögona böj!

Tillbaka till Jockesorgen.

Någon dag före jul frågade jag Jocke om han hade en drömroll. Han klurade lite och ett par dagar senare kom ett svar via sms. Då tog jag över klurandet... Och igår skrev jag som en tok! På aftonen fanns ett utkast till ett manus där Jocke har huvudrollen!

Men vänta nu, tänker du. Vad är det här för pjäs? När ska den spelas upp? Hur kompenserar det här det faktum att Jocke inte är med i nästa Orkaproduktion?

Okej, okej, okej... Jag har kanske inte tänkt igenom allt riktigt ordentligt. Men det kändes så skönt att få skapa ett manus där Jocke briljerade i min hjärna under tiden jag skrev.

Sen får vi se vad som händer...

"Pojken som dog" är arbetsnamnet.

Ute är det kall vargavinter, inne är det varm kattavinter. När jag lägger mig behöver jag ingen extrafilt, för det har jag redan, i form av katt.

Det är främst Yin och Lisa som sover hos mig. Lisa närmast mitt ansikte, ty hon äger mig. Yin tycker att hon äger mig också, men hon är inte beredd att offra liv och lem för sin ägodel, så hon finner sig i att bli nedpetad till magområdet.

Essi vill helst sova hos Thomas. Kan verka orättvist att jag får två katter och Thomas en. Men det händer att Yin sover hos honom istället. Dessutom är det rätt bra att han inte är tokdränkt i katt, eftersom Thomas är allergisk. Han nyser vaaarje morgon, skuttar upp och tar sig en allergitablett.

Varför har vi katter då, när Thomas är så himla allergisk? Ja, det kan man undra. För att vi älskar dom. För att dom gör oss glada och lugna. (När dom inte har sönder saker och sånt...) För att dom är underbara.

ANIARA
Av: Harry Martinsson
Regi: Lars Rudolfsson
Medverkande: Helen Sjöholm, Sven Ahlström, Iwa Boman, Katharina Cohen, Dan Ekborg, Albin Flinkas, Maria Heiskanen, Ingvar Hirdwall, Helge Skoog, Claire Wikholm, Sven Wollter med flera.
Scenografi: Sören Brunes
Musik: Andreas Kleerup i samarbete och arrangemang av Carl Bagge

Rymdskeppet Aniara ska forsla 8000 personer från jorden till Mars. Detta för att jorden behöver vila några år från miljöförstöring och annat skräp. Aniara är ett av många, många skepp som transporterar jordlingar ut i rymden. Dessvärre hamnar Aniara ur kurs och folket ombord tvingas leva tillsammans på skeppet under 25 år innan de alla dör. Vad händer under dessa år? Hur reagerar människorna på situationen? Vilka stadier går de igenom?

Visst låter det intressant? Som en extrem variant av Big Brother. Jo, själva berättelsen är spännande. Synd att den drunknar i mängder av obegripligt dravel.

1974 fick Harry Martinsson nobelpriset i litteratur. Förmodligen var Aniara en av anledningarna till att han emottog utmärkelsen. För det här är fint förstår ni. Uj, uj, uj.

Själv blir jag alldeles yr i mössan av all vers som presenteras under den tre timmar långa föreställningen på Stadsteatern. Och jag menar inte yr som i lyckorusig. Jag menar yrslig, näst intill åksjuk. Vilket i och för sig är passande eftersom vi befinner oss på ett rymdskepp.

Alla ord är så pretentiösa och ihopvävda på ett sätt som gör att jag ibland betvivlar att ens alla aktörer begriper vad de framför. En del av det som sägs är ju dessutom rent nonsensspråk, vilket inte är tokigt i sig, men här bidrar det bitvis till förvirring.

För mig blir det för mycket. Som att klä på sig alla kläder i garderoben på en gång.

Skådespelarna gör förmodligen sitt bästa. Det är svårt att riktigt förstå vad de egentligen presterar när man är fullt upptagen med att häpna över rappkaljan som sköljer över en.

Vid ett läge fick jag sådan panik att jag ville ställa mig och och skrika "SLUTA"!!! Är det här kejsarens nya kläder eller? Fick Harry Martinsson verkligen nobelpriset för det här? Lägger verkligen Stadsteatern ner pengar på att sätta upp den här pjäsen? Varför är det fullsatt? Varför är jag här?!!

Okej, allt är inte skräp. Som sagt gör förmodligen skådespelarna det dom kan. Scenografin är spektakulär. Musiken är fantastisk. Helen Sjöholm sjunger en sång som griper tag i hjärtat ordentligt. Absolut. Men det räcker inte för tre timmar!

När föreställningen så äntligen är slut drar jag en lättnadens suck. Jag klarade det! Bredvid mig sitter min man och torkar bort en tår. "Det här var sorgligt" säger han, märkbart tagen.

Så... Uppenbarligen är det fråga om tycke och smak (som det så ofta är). Mig passade detta inte alls. Min man tyckte det var fint. Så är det med det.

Ska tillägga en grej. Jag påstår här att Aniara består av massa dravel och obegripligheter. Och det är nödvändigtvis inte sant över huvud taget! Men även den vackraste, mest tänkvärda dikt kan bli blaha blaha när den framförs tillsammans med hundra dikter till, på löpande band. Vackra ord behöver utrymme och tid för eftertanke. Här serverades ord och dikt som en enda pyttipanna. Och jag avskyr pyttipanna, trots att jag gillar potatis, lök och kött. Om ingredienserna ska blandas måste det göras med omsorg och respekt. Det hjälps inte om det är de allra bästa råvarorna när man bara grötar ihop allt.

Aniara spelas på Stadsteatern i Stockholm till och med 31 december 2010

Ibland blir jag arg. Arg, arg, arg!

Jag blir arg på att ordet feminist och feminism används som skällsord.

Det är så viktigt att vi aldrig glömmer hur vi haft det genom tiderna. Det är minst lika viktigt att vi inte blundar för hur vi har det nu.

Med "vi" menar jag människorna.

När jag var i Afrika träffade jag många kvinnor som berättade om hur de hade det. De för en kamp för att få lika rättigheter som männen. Då är det lätt att tänka att vi kommit långt i Sverige. Och visst, det kanske vi har på en del plan. Men på andra plan är vi så otroligt dumma i huvudet!

Är jag en sån där jobbig feminist nu? Klart man kan tycka det! Och vet ni varför? För att det är jobbigt! Det är jobbigt att tänka på vad som är rätt och fel att göra hela tiden. Det är jobbigt för männen att släppa ifrån sig makt. Det är jobbigt för oss kvinnor att ta mer makt. Det är jobbigt, jobbigt, jobbigt. Både i det stora och i det lilla.

Det är jobbigt att irritera sig på att kvinnor gör mer i hemmet än männen. Det är jobbigt att ta in att kvinnan ständigt förtrycks. Och JOOO kvinnor förtrycks! Ni som tror annat har faktiskt fel.

Det finns hur många exempel som helst. Och visst, det finns motargument. Visst, det finns undantag. Visst, det finns det ena och det andra. Men i det stora hela så har kvinnan mindre att säga till om än mannen.

Men vi orkar inte kämpa hela tiden. Vi orkar inte kämpa emot härskarteknikerna. Vi är fullt upptagna med att föda barn, försöka få ekonomin att gå ihop, vara snygga och vi är upptagna med att förtryckas via media och av oss själva. Vi är ju helt slut!

"Är du sån där feminist?" Den frågan har jag fått många gånger, alltför ofta har den som ställer frågan avsmak i blicken. Och jag tycker det är jobbigt att säga ja. För då tror jag att jag blir ful och dum. Då tror jag att jag är mindre kvinna i dennes ögon.

MEN JAAA!!! Jag är feminist!!! Hör ni det allihopa!!!

Jag är feminist. Och jag ska försöka orka kämpa!

Så, nu kanske jag kan bli mindre arg en stund...

Puss.

Teater är en stor del av mig. Tog man bort teater så skulle det inte vara mycket Jenny kvar. Mitt liv skulle inte vara slut, men ett tag skulle det vara bra mycket fattigare.

Ibland får jag frågan om jag från början tänkt mig att bli proffs-skådis. Och jo, den drömmen fanns.

Om jag upptäckt teater tidigare, om jag varit redo för teatervärlden tidigare, då kanske jag hade satsat.

Men pusselbitarna var långt ifrån på plats, så det blev istället en krokig väg fram till där jag är idag.

Idag är jag teaterpedagog på heltid. Arbetar med barn och ungdomar. Får dom att växa genom drama och teater (det är målet i alla fall). Ibland med lek, ibland med uppsättningar.

Utöver det skriver jag pjäser och sketcher som jag ibland säljer, ibland ger bort.

I Teater Orka får jag leva ut mina teaterdrömmar ordentligt då jag både skriver och regisserar. Det är underbart! I en av uppsättningarna gjorde jag även en mindre skådespelarinsats. Men det blev för bökigt att hoppa mellan alla roller.

Skådespelandet står alltså vid sidan om just nu. Och det är inget jag direkt sörjer. Jag har upptäckt att skrivandet och regisserandet är snäppet mer givande för mig.

Men ibland saknar jag att skådespela. Så om rollen är rätt, om regissören är rätt, då skulle jag glatt hoppa på ett projekt. You bet!

Har just upptäckt att min röda mössa, som mamma stickat, och min röda tröja, som jag fick av mamma för hundra år sedan, tydligen är min bloggaroutfit.

Vår sängram har gått sönder. Därför har vi kånkat ut själva resårsängarna och bäddmadrassen ut i vardagsrummet. Så det ska bli lättare att få plats att laga sängramen.

Första kvällen och natten i sängen i vardagsrummet var dundermysig! Som att campa hemma.

Andra natten var ännu mer mysig! Då köpte vi Ben och Jerrys och låg och tittade på fransk film.

Men själva sovandet känns så där... Man är mest rädd att katterna ska springa över ens ansikte. Och så värker det i kroppen, men jag fattar inte varför. Som att hjärnan vet att man är på golvet, fast det inte borde vara någon skillnad, för det är ju samma madrasser och grejer...

Ja, ja... Tyvärr (eller förhoppningsvis) så blir sängramen lagad idag. Då är det slut på camping för tillfället.

Over and out!

De senaste dagarna har bestått av julfirande och kannibalism.

Min vän Pia Widlund regisserar pjäsen "Porträtt av en kannibal", som jag har skrivit. Jens Wistbacka och Göran Hellkvist skådespelar. Repetitionerna har pågått en kort period, jag tror det är premiär i mars eller april.

Nu är det som så att det kommer vara en amatörteaterfestival i början av juni. Man kan skicka in bidrag dit och hålla tummarna för att man får ha med en pjäs.

Vi hoppas naturligtvis att kannibalpjäsen får spelas upp på festivalen. Men först måste ju de som håller i festivalen se pjäsen, för att se om den håller måttet. Och det är ju klurigt när pjäsen inte är klar...

Så därför filmade jag en repetition och så har jag spenderat ett antal timmar framför datorn och försökt klippa ihop allt. Nu är jag äntligen klar och filmen kan lämnas in. TJOHO!!!

Nu är jag rätt trött på att glo på Göran och Jens. Puh... Att redigera är kul, men oj vilken tålamodsträning det är!

Igår drog vi jag, min man och några härliga vänner till Stockholm för att se på teater.

Både jag och min man hade tänk att det var rätt smart att åka och se teater den 22 december. Det skulle inte vara så mycket folk överallt, för alla skulle vara så upptagna med ledighet och jul.

HALLÅ!!! Hur korkade var vi där på en skala? Alltså, allvarligt?!! Vi måste ha fått totalt hjärnsläpp. Error in the brain my friends, error in the thinkingarea.

Halva Sverige var på väg till Stockholm för att köpa julklappar, NATUUURLIGTVIS!!!

Det tog 3,5 timmar att åka från Katrineholm till Stockholm. En resa som vanligtivs tar dryga två timmar.

Ett tag trodde jag vi skulle missa pjäsen. Men det gjorde vi inte. Vi kom prick i tid. Puh.

Sen var tyvärr inte pjäsen i min smak, alls... Men Thomas gillade den, och det kändes nästan viktigast eftersom det var han som körde. He, he...

Jag brukar drömma massor med mardrömmar. Natten var inget undantag. Fast, jo, det var den ändå!

För trots att världen höll på att gå under, marken skakade och stormarna rasade, så var jag ändå trygg och lycklig. Trots att jag fick hålla igen badrumsdörren, kämpa för att mördaren på andra sidan dörren skulle sluta försöka ta sig in på toaletten och döda mig, kände jag mig innerst inne lugn och glad.

Varför?

Jo, jag var tillsammans med Lasse Berghagen.

Ett lite otippat förhållande kanske. Men oh, så lyckliga vi var. Det bara pirrade i hela magen!

Vad betyder drömmen? Hi, hi, jag tror jag vet. Och det har inget med Lasse Berghagen att göra.

Jag tror drömmen betyder att jag är extra kär just nu, i min man. Ja, det är vad jag tror.

Therese och jag shoppade julklappar tillsammans idag. Till varandra. Okej, en del av charmen kanske försvinner när man vet exakt vad man ska få. Men å andra sidan vet man att man får något man verkligen vill ha.


Jag misstänker starkt att detta underbara hårspänne finns i det paket jag får av Therese...


Vi fick blåsa på texten vi skrivit på klapparna. Pennan var av kladdig sort. Ett paket till mig, ett till Therese. Vaaad kan det vara i?