Barnpoesi
Jag fick den stora äran att fotografera Ulrika. Vilken sekund som helst kommer det en ny pajsare till världen.
Det kan bli riktigt spännande bilder när små barn ska vara med under fotograferingen...
På fotot: Frank, Ulrika och Elian Lindfors.
öl-slush
Att ställa ut ölen på kylning på altanen kan vara en god idé. Det kan också vara lite för effektivt...
Kan du gissa?
Coco och Jeff.
Coco och Jocke. Jeff i bakgrunden.
Hjärnan är tillbaka!!!
Länge förstod jag inte var jag skulle få min energi från. Hur mycket jag än försökte prioritera, strukturera och vara "duktig" så lyckades jag aldrig återhämta mig mellan varven. Mycket frustrerande...
Så insåg jag att det var dags att göra ett nytt spår i livet. Ta en annan väg. Men att göra det kräver energi. MASSOR!!!
Så min hjärna blev mer belastad än någonsin och det gick trögare än någonsin att tänka.
Vad skulle hända om jag aldrig kunde tänka ordentligt igen? Skulle jag aldrig kunna hålla en givande lektion? Skulle jag aldrig kunna skriva ett manus igen?!! Skulle jag bli den mest sopiga mamman i universum?
Men NUU!!! Nu har det vänt! Eller nej, inte vänt! Jag har gått vidare, igenom krisen till något nytt på andra sidan. Och nu har jag skrivit, jag har haft elever, och jag känner mig inte alldeles slut! Så som jag gjorde förut!
Tänk om jag gjorde rätt?
Foto: Therese Fasth
Tillbaka till livet
Plötsligt befann jag mig i en fors. Svisch, svosch, svusch!!!
Och för er som är förvånade så kan jag bara säga, det är jag också. För er som tycker att det gått fort kan jag bara säga, det har det.
Till alla er som blir ledsna och besvikna kan jag bara säga, det smärtar att ni blir ledsna och besvikna. Jag vill inte att någon ska bli det. Jag vill att alla ska vara lyckliga och må bra.
Jag och Charlie har flyttat, till ett nytt liv. Jag hoppas ni vill önska oss lycka till. 
Idag
Idag ska jag köpa en liten kattlåda med tak och en värmelampa. Så det så!
Hit och dit!!!
Inte så mycket bloggande på sistone. Jag har inte haft någon lust över huvud taget. Hjärna och hjärta har haft fullt upp med annat.
Så har jag fyllt 35 år minsann. Och jag fick sååå många fina presenter!!! HURRA!!! Tänk att man fortfarande kan få så mycket fint fast man inte är liten. Jippi!!! (Pengar, smycken, presentkort, godsaker, tights, porslin med mera...)
Och inte nog med att jag fick massa fint. Jag kunde bjuda på mängder av hembakat också. Inte för att jag bakat själv, nä, nä, nä. Svärmor hade bakat åt mig. Hur snäll får man vara på en skala?
Svärmors hembakta på en vacker duk jag fick av Therese.
En väska full med gottis fick jag också från svärmor och svärfar.
Mamma kom med soppåse. Hi, hi... Nej då, i låg en skön morgonrock. Och så fick jag pengar också.
Charlie och Novalie. Mina mysisar!!!
Klicka på bilden av Charlie och Novalie så får ni se en film från mitt födelsedagsfirande. Hi, hi, hi!!! Sååå kuuul!!!
Pontus
Idag känner jag för att lägga ut en bild på Pontus. Här står han, iklädd hjälm. Och med en något märklig blick tar han av sig (på sig?) sin brandmansbralla. En helt vanlig dag i Pontus liv.
När han inte pluggar till radiopratare i Piteå vill säga.
Sinnessjuk Annie
Dels är det från estet-treornas repetition av föreställningen "SINNESSJUK", och så får ni glo lite på musikallinjens elever som tränar in ANNIE.
Uuunderbara ungdomar, hela högen!!!
Månne?
Känns lite bättre nu...
Bara att hänga med
Det är mycket nu. Så känns det oftast. Som att kalendern är alldeles för full. Ändå har jag prioriterat bort så mycket, så mycket. Så jag gör vad jag kan!
Men ibland är det annat som är mycket. Människor föds och dör. Roliga grejer händer. Trista saker dyker upp. Inget man kan kontrollera, det är bara själva livet som håller på. Och på något sätt så gäller det att bara hänga med. Inte stressa upp sig, för det löser inget.
Just nu är jag i en slags svacka. Det är svårt att få energi och lust när jag skulle behöva den. Det finns undantag. När vi arbetar med Teater Orka är lusten och energin där, fast jag inte ens anstränger mig. Men i övrigt går det trögt. Jag är inte olycklig, jag bara... Det är trögt. Jag vill inget. Fast jag vill.
Jag är en komplicerad figur. En sån där människa tror jag.
ultraljud i 3D
Jag och en hög med folk följer med min systerdotter Ulrika till Stockholm där hon ska spana in sitt tredje barn som ligger i magen.
Min vackra systerdotter Ulrika.
Fram och tillbaka, upp och ner
Jag undrar en liten sak. Hur sjutton kan man kastas mellan olika känslor från dag till dag som jag gör? Ena dagen är jag tvärsäker på en grej, nästa dag är jag totalt övertygad om att det är tvärtom.
En sanning är en sanning är en sanning?
Jag kan verkligen känna att "Så här är det! Inget kan ändra på det!" Sen behöver det liksom inte vara något som händer. Känslan ändras ändå, till det precis motsatta.
Jag blir KNÄPP!!!
Jag tycker det är roligt...
Köp, hav, stol, tio.
Jag tycker det är roligt...
Mina två jag
Mina två Jag är oftast överens.
Går hand i hand, sida vid sida.
Att ha två Jag är knappt något som känns.
Det är inte som att jag behöver lida.
Det är bara när det handlar om relationer
som det blir komplicerat
att vara två personer,
det har jag konstaterat.
The power of drama
Men jag blev INTE besviken. Det är så roligt så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Jag brast ut i ett "Det här är livet" direkt efter repet. För så känns det. När man har en underbar ensemble där alla kämpar mot samma mål. Det är bara... bara... så underbart!
Ensemblen: Jeff Lindström, Therese Fasth, Rodi Ellilä, Annicka Halvarsson, Andreas Wetell, Krister Wistbacka. (Cecilia Brunosson saknas)
Nosferatutime
Hårtoningen är applicerad. Vad passar väl bättre att roa sig med under verkningstiden än att se Nosferatu?!! Jag kommer inte på nåt i alla fall!
Ögonen så här långt
MÅNDAG: Jag var nervös som en galning. Hur kom det sig att jag tänkte låta folk operera mig i ögonen?!! Vi kom fram till kliniken, jag fick en lugnande tablett, och genast kändes livet rätt fint. Jag svarar tydligen ganska bra på såna där medel... Operationen var mer intressant än otäck. En häftig upplevelse!
Sen började färden hemåt. Och det var då helvetet satte igång. Smärtan.
Ni vet på film när de får in syra i ögonen och så vrålar de "The pain, the pain!!!" Jag fattar nu. Det är den absolut värsta smärta jag upplevt. Värre än att föda barn. För smärtan är konstant och helt, helt galen!
På bilden har jag varit hemma någon timme. Jag äter lite smörgås. Smärtan är tokintensiv.
Med hjälp av insomningstablett och starka smärtstillande piller så lyckades jag faktiskt sova hyfsat under natten.
TISDAG:
Tisdagen bestod av smärta, piller, droppar och vila. Smärtan var dock en smula lättare att handskas med än den jag hade under måndagen. Nu gjorde det bara tokont typ hela tiden. Inte så jag ville krypa ur skinnet och dö.
ONSDAG
På onsdag morgon var vi tillbaka på kliniken. De tog bort skyddslinserna. Allt såg fint ut. Höger öga mår kalas. På vänster öga är det fortfarande rätt joxigt på hornhinnan. Vilket leder till mer... just det... smärta. Men det ska bli bättre så småningom.
I och med att de pillat i ögonen tog smärtan ny fart. Men så är det med det...
Jag försöker under dagen och kvällen att titta så mycket som möjligt. Men ögonen kämpar allt vad de har för att få förbli stängda, särskilt vänster öga.
TORSDAG
Idag är det torsdag. Jag har slutat med allt smärstillande. Det behövs inte längre. Det gör ont, hela tiden, men mer som att jag bara har en massa grus i ögonen. Jag är ljuskänslig. Ser suddigt. Vänster öga vill inte vara öppet. Jag är yr och mår illa.
Jag fortsätter med droppandet. Tre olika sorter, flera gånger om dagen.
Att göra en ögonoperation är ingen lek. Hur man reagerar är högst individuellt. Man kan uppleva hela resan betydligt lättare än vad jag gör. Man kan också uppleva alltihop mycket värre. Och i värsta fall kan något gå riktigt galet, och då är det ju ögonen vi snackar om här!!!
Jag har förstått att många tror att jag gör ögonoperationen för att jag tycker det är snyggare att vara utan glasögon. Som en skönhetsgrej alltså. Ni har fel. Tokfel. Skönhet har inget med det att göra. Jag tycker det är snyggt med glasögon. Jag tycker även att det finns coola rullstolar.
Operationen kostar mig 28.000 kronor för båda ögonen.
Om du funderar på operation, se till att du har en pålitlig människa vid din sida som är beredd på att ta hand om dig under de första dagarna.
Min operation utfördes på Memira i Norrköping.
Fråga gärna om ni undrar något.
På väg tillbaka
LASEK = bra. LASEK = SMÄRTA!
Tack för all hjälp Thomas, det här hade ju inte gått utan dig! Tack för allt stöd underbara vänner.
Årsplan 2011
Mången bloggare haver lagt ut en årskrönika för 2010. Jag har svårt för sånt. Minns knappt vad som hänt.
Jag blickar hellre framåt och kommer därför att dela med mig av en skiss för 2011:
*Tatuering (Klart! Fast man vet aldrig om det händer mer...))
*Ögonoperation (Strax klart!)
*Paris (Förhoppningsvis i påsk)
*ANNIE (och annat skojsigt arbete)
*Vila i Fridh (Teater Orka)
*MORD (Teater Orka)
*Danmark (Med Charlie, mamma och pappa)
*Fler resor!!! (Korta och långa, ensam, med vänner, med familjen)
*Manusskrivning (Till flera olika ting)
*Pojken som dog (Teater Orka)
*God mat (inklusive godis och efterrätter)
*Vin (och annan god dryck)
*Träning (På Friskhuset)
*Filmtittning! (Både på bio och dvd. Än så länge har en mängd klassiker setts hemma och Svinalängorna på bio)
*Teatertittning! (Stadsteatern is the place to be!)
Detta är alltså en skiss. Naturligtvis blir det fler punkter så småningom. In my mind!
