wistbacka

Var hos veterinären med lilla sköldpaddan idag. Andra gången jag var där och fler gånger lär det bli. Paddan har skalröta, går att läsa om i gamla inlägg i bloggen.

När jag kom för att hämta lilla paddan idag sa veterinären "Du behöver inte betala något idag, vi gjorde så lite."

Taddam! Har ni hört vilken poesi! Va?!! Man får ju hopp om livet!

Jag älskar veterinären. Vill gifta mig med henne! Jag kommer rekommendera henne till alla jag känner, vare sig dom är djurägare eller inte!

*glädjesnyft*

Åh, förresten sa veterinären att skalet ser lite bättre ut. Det finns hopp om livet, på flera sätt!

I lördags var jag och min son Charlie på Skogsröjet i Rejmyre. En fyraårig rockfestival som är helt dundermysig!

I år medverkade band som Melody Club, Hardcore Superstar, HEAT, Saxon och Lillasyster. Sistnämnda band lockade mig allra mest. Jag har aldrig sett Lillasyster live förut och mina förväntningar var jättehöga.

Så här blev det:

19:30 Charlie och jag anländer till Rejmyre. Resan gick snabbt och smidigt och det var busenkelt att få parkering. Väl inne på festivalområdet får vi reda på att schemat är ändrat. Lillasyster ska spela 00:30 istället för 23:00. Detta på grund av att dom inte vill spela samtidigt som Saxon. Suck... Vi som tänkt åka hem vid midnatt. Hur ska vi orka?

Vi lyssnar lite på Melody Club. Trevligt, trevligt. Skönt att det är bra väder också! Charlie införskaffar två Helloweenskivor.

20:00 Heat kör igång på mellanscenen. Mysigt helylle band med välformade frisyrer. Klassisk rock. Trevligt, trevligt.

21:00 Charlie och jag delar på en megasmarrig vildsvinskebab innan vi går till Stora scenen och lyssnar på Hardcore Superstar. Problem med elektriciteten... Men det stör inte helhetsintrycket så värst. Trevligt, trevligt.

Efter Hardcore Superstar (slutar spela 22:10) blir det en stunds väntan. Inget särskilt vi vill lyssna på. Saxon ska börja spela 23:10. Börjar bli lite kyligt i luften. Varför hade vi inte med något att sitta på. Charlie börjar gäspa en smula... Kommer det bli något Lillasyster? Åh, jag vill ju...

Klockan blir 23:00. Fy så trötta vi är. Särskilt Charlie. Vi köper lite fika för att piggna till. Charlie köper en Pantheraskiva och en Metallicaskiva. Vi försöker hålla humöret uppe. Jag börjar inse att chansen att vi kommer se Lillasyster är rätt liten...

23:10 Nu ska Saxon börja. Men det gör dom iiinte. Charlie och jag sitter på bänkar i fikatältet. Vi sitter där och blir mer och mer frusna eftersom vi är stilla. Men vi orkar inte stå heller... Kan inte Saxon börja snart?

23:30 Saxon haver ICKE börjat. Charlie har lagt sig och somnat... En pappa med sina två smågrabbar i tioårsåldern sätter sig bredvid oss. Grabbarna är trötta och sura. Pappan ler ansträngt och försöker få killarna på bättre humör. Det lyckas inte så bra...


Charlie sover i mitt knä.

23:50 (Ungefär) Saxon börjar!!! Hurra! Jag ser dom långt där borta på Stora scenen. Efter någon låt vaknar Charlie. Han fryser så han skakar och hans ögon är svullna av trötthet. "Jag vill hem" säger han. Jag förstår honom. Suck... Inte mycket att göra åt saken. Vi lämnar bänken, stela som två gamla... gamla... väldigt stela saker.

Innan vi lämnar Röjet går vi fram till Stora scenen så vi åtminstone kan säga att vi sett Saxon ordentligt. Vi konstaterar att Saxon är ett mycket tråkigt band. Inte alls i vår smak.

00:05 Vi passerar mellanscenen när vi är på väg från Röjet. Charlie har piggnat till en liten aning. Vi ser Lillasysters backdrop. Hm... Nu är det ju "bara" 25 minuter kvar tills Lillasyster ska börja. Vi kanske kan vänta på dom och lyssna på EN låt...

Charlie och jag ställer oss längst framme vid kravallstaketet och bestämmer oss för att vi åtminstone ska ha fått en skymt av det band vi kom till Röjet för att se!

00:30 Ja, nu skulle ju Lillasyster börjat spela. Men det gör dom inte... Saxon kör fortfarande på Stora scenen och vi misstänker att Lillayster står fast vid sitt beslut att inte spela samtidigt. Så... Det är väl bara att vänta på att Saxon ska sluta då?

00:35 Saxon kör fortfarande. Och det är nu pappan med sina två söner lämnar Röjet. Pappan är icke glad... Jag läste i gästboken på Skogsröjets hemsida att pappan var mycket besviken, för det var ju Lillasyster dom velat se. Men klockan 00:35 gav dom alltså upp. Tröttheten och frusenheten vann över tålamodet.

00:50 Saxon kör fortfarande. Det står massa folk tillsammans med Charlie och mig framför mellanscenen och väntar på Lillasyster. Vore kanske smart om någon personal meddelade hur allt ligger till? Hur länge kommer det dröja? Charlie och jag diskuterar om vi ska strunta i alltihop. Men samtidigt så känner vi att eftersom vi väntat i nästan 2 timmar (med tanke på att Lillasyster från början skulle spelat 23:00) så är det himla dumt att ge upp nu?

01:10 Saxon spelar sitt sista ackord och DÅ HÄNDER DET!!! Lillasyster kör igång sin del av Röjet. OCH JÄDRAR I HAVET!!! Det är så bra så man nästan smäller av! Både Charlie och jag blir helt drabbade av det fantastiska scenframträdandet. Inte sjutton tänker vi lyssna på bara en fjuttig låt. Nej, vi stannar kvar och njuter för fulla muggar tills framträdandet slutar någon gång efter två.


Lillasyster.


Lillasyster.

Mor och son lämnar Röjet, glada som små lärkor och trötta som två gamla... gamla... väldigt trötta saker.

Vi var hemma på Mårdstigen runt tre på natten. Charlie somnade ovaggad kan jag lova... Själv hade jag kommit in i någon skum andra andning. Så jag varvade ner med hjälp av lite gin vid min farm på Facebook.

I förra inlägget skrev jag om att min bästelibästaste bästis blivit biten av en spindel. Spindlar är dumma.

I går fick Mårdstigen 13 besök av ett djur som inte är dumt, enligt mig. Visst kallas dom vårtbitare?

Till skillnad mot spindeln är detta ett häftigt djur. Som en liten gräshoppa som fastnat i en förstoringsmaskin och blivit gigantisk! Eller som en liten gräshoppa som ätit massa spenat och blivit extra stor och stark. Eller som en liten gräshoppa på anabola!



Hur häftigt detta djur än är, så vill vi inte ha det inomhus... Så min modiga son bar ut det "lilla" livet.

Igår blev min bästelibästaste kompis biten av en spindel. Jag har alltid vetat att spindlar är onda. Nu har jag än en gång fått det bevisat för mig.

Dom är äckliga, fula, för snabba för sitt eget bästa och dom bits och dom är äckliga. Och äckliga.

Sa jag att dom är äckliga?

Tisdag 08:37

Hösten har dragit igång. Skolan har börjat, jobbet har börjat, det är tidiga morgnar och trötta kvällar...

Mycket att göra på lite tid. Ändå tycker jag mig tydligen ha tid att sköta en låtsasfarm på Facebook i stället för att förebereda eftermiddagens dramalektioner. Det är en märklig prioritering.

Jag tycker mig tydligen också ha tid att skriva ett meningslöst inlägg i bloggen i stället för att göra rent i mössens burar. Det är en märklig piroritering.

Och tydligen så bara måååste jag surfa runt på samma sidor på nätet flera gånger i stället för att se de musikalfilmer jag ska studera för att kunna ta fram material till musikallinjen. Mycket märklig prioritering.

Jag tar sekunder, minuter, till och med timmar, från min tidsbank och gör värdelösa saker istället för det jag borde. För höstens alla måsten drabbar mig som de där magneterna som är vända åt fel håll och hålls mot varandra. Jag vill inte, vill inte, vill inte!!!

Fast egentligen har jag inte har ett smack emot måstena i sig. Jag gör gärna rent i mössens burar. Att förbereda lektioner känns bara skönt. Jag älskar att se musikalfilmer. Det är bara det att... det just är måsten.

Ta dig i kragen Jenny! Få något vettigt gjort nu!

Ja, ja... Sluta tjata...

Vår salamander Sallad är så himla cool! Han är snygg och häftig. Det bästa är när man matar honom. Han ligger stilla, stilla... Sen när masken kommer i närheten så blixtrar det plötsligt bara till! Han hugger tag i masken och ingenting kan få honom att släppa!

Det är helt överhäftigt! Jag blir lika impad och fascinerad varje gång!

För ett par veckor sen fick jag ett grönt piano. Ett gammalt härligt spektakel som använts som undervisningsinstrument på Kulturskolan i Katrineholm.

Nu är det ju liksom inte bara att ta pianot under armen och bära hem det... Nä, det krävs lite mer muskler än så.

Idag hade vi äntligen både kärra och tillräckligt med muskelkraft för att lyckas transportera pianot från Kulturskolan till Mårdstigen.


Jens Österberg, Thomas Sjöstrand och Jonny Sjöstrand bar tappert pianot nedför alla trappor på Kulturskolan och upp på släpet. Själv stod jag mest och var orolig och höll för öronen. (Jag gör så när jag tror att nåt ska gå på tok.) Min bror Jens stod också bredvid och inspekterade, fast det syns ju inte här...


När pianot stod på plats i vårt hem upptäckte katten Lisa att ett piano är en möbel som låter när man går på det. Otäckt... Mycket otäckt...

För ett par helger sedan gick revy-sm av stapeln i Piteå. Jag, tillsammans med några revykamrater, reste från Katrineholm för att delta i detta härliga evenemang. Nu hade vi tyvärr ingen revysketch som var med och tävlade... MEN! Vi fick ändå pris, för vi var den revy som hade klätt ut oss mest finemangigt i revyparaden som inleder hela tjolabaloet.

Och inte konstigt att vi vann... För efter efter någon timmes spånande kom vi fram till att vi skulle ha tema Skräckcirkus! Briljant va?!

Jag var skräckpudel...


Katrineholms revyrepresentanter i Piteå, laddar på hotellet.


I väntan på paradstart framför jag mitt bästa trick och spelar död!


Hälften människa, hälften skräckpudel...

Bilderna är brutalt snodda från Katrineholmsrevyns blogg!

Man ärver så härliga saker från sina föräldrar. Min syster och jag tackar dagligen vår mor för det gäddhäng som pryder våra överarmar.

Min närsynthet är icke heller att förakta. Tack mamma, tack pappa.

Och min son vet inte till sig av glädje för det nageltrång han dras med. Jag hade exakt likadant i hans ålder.

Men nu ska Charlie besöka en doktor, igen. 1 september ska vi se om vi får något nytt... vad heter det? Sånt där knep... Som man kan fixa själv hemma. Åh, ni fattar vad jag menar va? Hur som helst. Vi har genom åren (kraken har haft ständigt nageltrång i kanske tre års tid nu) fått tips om att föra in en bomullstråd under nageln, bada fötterna i såpa, lägga blöta iskalla handdukar på nageln, ha stora skor...

Jag hoppas, som jag gör varje gång, att läkarna ska göra något ordentligt nu. Dom kan, om dom anser det nödvändigt, ta bort hela nageln och se till att den inte alls växer ut igen. Men alla läkare vi mött har sagt att de inte vill göra något så drastiskt. Så har de gjort en fjuttoperation istället, där halva nageln rykt. Fast vi berättar för dom att det inte kommer att fungera.

Om det blir operation den 1 september så vet jag inte för vilken gång i ordningen det är. Sjätte kanske? Och jag jag hoppas... hoppas... HOPPAS att dom gör något ordentligt nu!

Här nedan är en mysig bild från den senaste operationen då halva nageln togs bort. Så här ser alltså en "icke drastisk operation" ut... Håll tummarna för att läkarna vill ta bort hela nageln, permanent denna gång!

Idag var jag på en inspererande workshop/föreläsning som hölls av Tomo Happala och Marie Selander. (Jag chansar vilt på att dom stavar sina namn så)

Dessa underbara människor gav tips och idéer kring hur man kan arbeta med scenrummet i en föreställning. Dom berättade om stora bildjprojiceringar på vattenfall, hur man kan belysa hus, använda hissar, flottar, you name it. Och ju fler människor man samarbetar med desto maffigare kan en produktion bli. Dykare kan ploppa upp ur vattnet för att sjunga en trudelutt, en hel orkester kan flyga, trumslagare kan spännas fast på utsidan av en bro för att trumma på räcket.

Hela världen är full med möjligheter.

Samtidigt ska man också tänka ur ett korrekt genusperspektiv. Tar tjejerna tillräckligt med plats eller behöver man hjälpa dom på traven? Använder man sig av material som är tillverkat av kvinnor? Hur många procent av de medverkande är av det kvinnliga könet.



Tänka, tänka, tänka.

Allt som Selander och Happala sa var fantastiskt, tänkvärt och användbart.

Jag började fundera kring Kulturskolans stora produktion våren 2010, där cirka 500 ungdomar i Katrineholm kommer medverka. Vi kanske borde göra den föreställningen ännu större? Ska det komma in massa hästar kanske? Eller motorcyklister. Ska brandmännen vara  med och spruta vatten över publiken i en absurd interaktiv happening?!!



Har jag skrivit manuset till föreställningen med ett bra genustänk? Varför har jag gjort den största skurken till kvinna?Och varför bli skurken besegrad av en man? Varför finns det en liten tyst och blyg tjej med i berättelsen? Jag måste ändra! Jag måste göra så att den tysta blyga personen blir en kille. Men vänta nu... I slutet av manuset visar det sig ju att den tysta och blyga personen är både modig och stark och faktiskt egentligen är den som störtar skurken. Är det bra att det är en tjejroll då? Eller ska det var en kille? Vad är rätt, vad är fel?!!

Min hjärna säger...



SLUTAAA! JAG ORKAR INTE! LÅT MIG VARA IFRED!

Jag gör så gott jag kan för tusan. Jag försöker tänka så rätt, smart, storslaget, fyndigt och häftigt som det bara går. Samtidigt måste man ju ha ork att ro projektet i land. Jag vill så mycket, jag vill så gärna göra bra.... Jag vill göra bäst!!!

Den positiva inspirationen och energin som Selander och Happala gav under föreläsningen förvandlas i min prestationsgalna hjärna till något negativt. Det är så in i bomben dumt. Jag ska tänka på Emil Jensens rader i låten Inte vackrast i världen:

"Åh, hur ni lyckas inspirera
få mig att vilja orka mera
utan att jag känner mig sämre
eller måste prestera"

Andas Jenny, andas...

Jag vet inte hur många gånger jag lagat ett varmt mål mat efter recept. Det  var väl vid de där tillfällena på hemkunskapen i högstadiet kanske. Annars minns jag inte en enda gång. Därmed inte sagt att det aldrig hänt!

Min man däremot, han bläddrar förnöjsamt i de recepttidningar som olika företag tycker om att ge oss. Och inte nog med att han bläddrar i dom, ibland lagar han något från dom! Som Pastagratängen med haloumiost som syns på bilden till exempel.

Och gott blir det ju!

Jag förstår inte min man, men jag gillar det han gör...

Vi har ett tråkigt elskåp vid ytterdörren. Nu när vi målar vårt hus så fint så fint, så tycktes elskåpet bli ännu fulare. Därför funderade vi på om vi skulle pimpa det lite försiktigt. Men hur?

Så en afton, när gatlyktans sken hjälpte ett av våra äppelträd att pryda skåpet med sin skugga, då förstod vi. Genast hämtade jag en blyertspenna och skissade av skuggorna.

Idag fyllde jag i skissen med vit målarfärg.

Inte så pjåkigt va?

 När jag var tonåring hade jag finnar. Det har man då. Det har något att göra med att kroppen förändras, man är extra fet i hyn, har skräp i porerna, producerar ett överskott av... fett? Talg? Det är något som de flesta går igenom.

Den enda tröst man har är att det går över. Som vuxen försvinner pormaskar och gula äckelfinnar. Man får sammetslen hy över hela kroppen.

INTEEE!!!

Jag har fortfarande massa jädra finnar, fast jag är 33 år gammal! Och dom finns överallt. På ryggen, i ansiktet, i öronen, på bröstkorgen, på överarmarna.

WHY?!! WHY?!! WHY?!!

Och om ni nu frestas att svara något om kost... Gör det inte! För om enda botemedlet är att bara äta grönsaker och aldrig äta godis. Då får jag väl stå ut med finnarna då.

Jag tycker ändå det är orättvist. Så det så.

Några av er känner till att jag varit en ofrivillig djurplågare. Hm... I och för sig kanske man alltid är djurplågare så länge man har djur i fångenskap. Det där är en definitionsfråga antar jag.

Hur som haver, jag köpte en reeves kärrsköldpadda för cirka ett och ett halvt år sedan. Personalen i djuraffären gav mig information om hur sköldpaddan skulle skötas. Nu har det visat sig att informationen varit felaktig.

Jag har därför tagit reda på massor med fakta om exakt vilken miljö precis den här arten trivs i. Jag ger honom varierad kost och tillskott och bla, bla, bla. Nu har sköldisen det hur bra som helst.

Tyvärr har en hel del skada redan skett. Skalet är svårt angripet av någon slags röta.

Duktig som jag är numera har jag frågat en mängd intresserade människor på nätet vad jag ska göra för att behandla rötan. De flesta har svarat att jag ska behandla med jodopax vilket jag nu har gjort ett tag.

Jag har gnidit in jodopaxet med en mjuk tandborste. Tålmodigt har jag borstat in medlet, riktigt ordentligt, låtit det torka. Duktiga jag!

Men skalet har inte alls blivit bättre, snarare tvärtom.

Jag kontaktade en lokal veterinär, som i sin tur rekommenderade en sköldpaddsspecialist som jag nu har mailkonatkt med. Det första sköldpadssexperten skrev var att jag omedelbart skulle sluta med jodopax eftersom det är giftigt för sköldpaddor.

VAD TUSAN!

Jag har alltså gnidit in gift i min sköldpadda!

När ska lidandet sluta för den lilla kraken? Först får han bo i fel miljö, får fel mat. Blir sjuk. Men inte nog med det. Nej då, sen gnider matte in stackarn med gift! DAGLIGEN!

Suck...

Nu har jag mailat bilder på skalet till experten, så ska vi se vad jag får för råd härnäst.

Jag tänker från och med nu bli en bloggsnigel. En långsam bloggare.

Semestern är slut, dagsschemat blir annorlunda och jag ska undvika att lägga för mycket på mina axlar.

Så jag kanske (kanske, kanske) skriver lite då och då. Vem vet.

Men jag ska först och främst försöka ta hand om mig och ta det så lugnt som det bara går.

Prioritera och allt sånt där.

Vi hörs hörrni!

(Kortet är taget för ett par dagar sedan vid Pite Havsbad)

Idag avbokade jag min konsultationstid som jag hade inbokad på en plastikklinik. Just nu, idag, denna sekund, känner jag att det inte finns tid och plats för korrigeringar av min kropp. Magen och brösten får hänga bäst dom vill. Jag har inte tid!

Och med det menar jag inte att jag är stressad och har fullt upp varje sekund. Nej då. Jag skulle säkert ha möjlighet att klämma in konsultationen rent klockmässigt. Men jag har inte tid i hjärtat och hjärnan.

Jag vill fokusera på familjen, djuren, teatern och snart måste jag engagera mig i jobbet.

Jag har läst ett par bloggar på sistone. Kolla in dom om ni vill. kissies.se och amandavardet.blogg.se

Jag tror att dessa bloggar har del i mitt beslut att för tillfället ignonera missnöjet med min kropp. De här bloggerskorna är så ytliga så jag kräks! Det gör mig ledsen och förbannad. Båda bloggerskorna (som dessutom tjänar pengar på det här) är förebilder för tusentals tjejer i Sverige. Tjejer som vill vara precis som dom. Kaxiga, egoistiska, kroppsfixerade och ytliga. För dessa drag är allt bloggerskornas offentliga personligheter består av.

Läsningen av dessa bloggar plus en skön sommar med min familj, oro över sjuka husdjur, roliga resor och lite annat smått och gott har gjort att jag faktiskt inte bryr mig så förfärligt mycket om min bristningstäckta hängmage. Det är ju bara skalet liksom... Eller, jag vet inte. Jag vet inte, och jag bryr mig inte. Utan att analysera för mycket, tar jag helt enkelt tacksamt emot denna tillfälliga sinnesklarhet.