wistbacka

Idag var jag på en inspererande workshop/föreläsning som hölls av Tomo Happala och Marie Selander. (Jag chansar vilt på att dom stavar sina namn så)

Dessa underbara människor gav tips och idéer kring hur man kan arbeta med scenrummet i en föreställning. Dom berättade om stora bildjprojiceringar på vattenfall, hur man kan belysa hus, använda hissar, flottar, you name it. Och ju fler människor man samarbetar med desto maffigare kan en produktion bli. Dykare kan ploppa upp ur vattnet för att sjunga en trudelutt, en hel orkester kan flyga, trumslagare kan spännas fast på utsidan av en bro för att trumma på räcket.

Hela världen är full med möjligheter.

Samtidigt ska man också tänka ur ett korrekt genusperspektiv. Tar tjejerna tillräckligt med plats eller behöver man hjälpa dom på traven? Använder man sig av material som är tillverkat av kvinnor? Hur många procent av de medverkande är av det kvinnliga könet.



Tänka, tänka, tänka.

Allt som Selander och Happala sa var fantastiskt, tänkvärt och användbart.

Jag började fundera kring Kulturskolans stora produktion våren 2010, där cirka 500 ungdomar i Katrineholm kommer medverka. Vi kanske borde göra den föreställningen ännu större? Ska det komma in massa hästar kanske? Eller motorcyklister. Ska brandmännen vara  med och spruta vatten över publiken i en absurd interaktiv happening?!!



Har jag skrivit manuset till föreställningen med ett bra genustänk? Varför har jag gjort den största skurken till kvinna?Och varför bli skurken besegrad av en man? Varför finns det en liten tyst och blyg tjej med i berättelsen? Jag måste ändra! Jag måste göra så att den tysta blyga personen blir en kille. Men vänta nu... I slutet av manuset visar det sig ju att den tysta och blyga personen är både modig och stark och faktiskt egentligen är den som störtar skurken. Är det bra att det är en tjejroll då? Eller ska det var en kille? Vad är rätt, vad är fel?!!

Min hjärna säger...



SLUTAAA! JAG ORKAR INTE! LÅT MIG VARA IFRED!

Jag gör så gott jag kan för tusan. Jag försöker tänka så rätt, smart, storslaget, fyndigt och häftigt som det bara går. Samtidigt måste man ju ha ork att ro projektet i land. Jag vill så mycket, jag vill så gärna göra bra.... Jag vill göra bäst!!!

Den positiva inspirationen och energin som Selander och Happala gav under föreläsningen förvandlas i min prestationsgalna hjärna till något negativt. Det är så in i bomben dumt. Jag ska tänka på Emil Jensens rader i låten Inte vackrast i världen:

"Åh, hur ni lyckas inspirera
få mig att vilja orka mera
utan att jag känner mig sämre
eller måste prestera"

Andas Jenny, andas...