wistbacka

Phiu... Sitter och försöker klura ut stämmor till de tre låtarna som utgör coverbandet FF KNETS repertoar. Det är svårt! Och roligt! Phiu...

Än så länge har ingen lyckats gissa rätt på frågan "Var kommer namnet FF KNET ifrån?". Ni vet väl att första priset är reserverade platser vid FF KNETS första spelning?

Kom igen nu, vad tror ni?!!

http://www.jesper.nu/onlinespel/ovrigt/maze.php

Gå till adressen jag skrivit här ovan, testa spelet och berätta hur långt du kom! Själv klarade jag nääästan nivå tre. Någon som slår mig?!!

Nu har jag fått besked om att jag inte kommit in på Dramatiska Institutets filmmanusutbildning. Det är väl tråkigt antar jag. Men jag är inte särskilt ledsen. Inte tom. Inte bedrövad. Inte arg. Inte besviken.

När jag öppnade kuvertet kändes det lite som när man skrapar en trisslott. Man hoppas, hoppas, hoppas. För kanske...

Sen blir det naturligtvis inget. Och då... Nä, vänta förresten! Jag tror jag blir mer besviken när jag inte vinner miljoner på triss än vad jag blev när jag läste det negativa beskedet från Dramatiska Institutet.

Inte så konstigt egentligen. Triss, och alla andra äckliga lotterier, har ju utformat sin marknadsföring så att vi ska tro att så fort man köper en lott blir man ekonomiskt oberoende. Man blir nästan lite förvånad när man inte får någon vinst. Dramatiska Institutet däremot, dom berättar från start att det bara är fyra personer vartannat år som kommer in på utbildningen. Inga falska bilder målas upp.

Tack Dramatiska Institutet! Dra åt skogen Triss och alla andra förbannade spel!

Ikväll hade kocken hemma hos oss lagat plankstek. Det är ju banne mig helt otroligt vilken lyx!

Det går faktiskt att se på fotot hur förväntansfulla familjemedlemmarna är. (Jag lovar att jag ser lika förväntansfull ut där jag står bakom kameran) Och ingen blev besviken. Det smakade smask, mums och en hel del filibabba.

Kocken är ju alltså inte jag, utan min man. Så ingen tror att jag försöker ta åt mig äran.

Idag har vi varit en riktigt duktig familj. Vi har städat, diskat, tvättat, varit snälla och rara. Dottern gav sonen en plansch som hon hittade på sitt rum som hon tänkte att han kanske ville ha och det vill han. Alla som känner oss förstår att det var ett underbart litet fenomen. Sonen har varit på bio. Vi har satt möbeltassar på vardagsrumsmöblerna. Och lampsladden i ett av barnens rum har äntligen fästs upp i taket med små krokar.

Känns nästan som om vi lekte att vi är en riktig familj. Vilket är märkligt eftersom vi faktiskt ÄR en riktig familj. Ja, vad menar jag egentligen?

Vår råtta Melissa är hundra år gammal och blind på ena ögat. Eller, okej, hon är kanske inte hundra år. Men hon är gammal i alla fall. Vi är lika förvånade varje dag att hon fortfarande lever.

I höstas fick hon en väldigt svår infektion i ena ögat. Halva huvudet svullnade så vi trodde ögat skulle ploppa ut. Vi var dessutom helt övertygade om att hon skulle dö. Men nä då. Stålråttan överlevde, men inte ögat.



Nu ser Melissa ganska cool ut. Som en slags... ond råtta. Med ett vitt öga.

Tyvärr verkar det som att det friska ögat inte mår så bra just nu, så då kanske man inte ska kalla det friskt... Hon har kliat sig en del och det är bara att hoppas att det inte blir lika illa som med det vita ögat.

Idag har jag sett Katrineholmsrevyn "En gädda i fontanellen". Lite knepig känsla eftersom det är första gången på tio år som jag inte är med själv... Men jag har åtminstone skrivit två av sketcherna tillsammans med min man.

Man kan lugnt säga att revyn klarar sig alldeles utmärkt utan mig. Ensemblen strålar ut en redig mysstämning över publiken. Och jag känner mig väldans umbärlig. Alltså, är "umbärlig" ett ord? Man säger oftast oumbärlig... Ja, ja... Hur som helst...

Min son var skapligt stolt över sin pappa som för första gången medverkade som skådis. Och Charlies pappa gjorde verkligen världens bästa tänkbara debut! Wow!!!

Jag är ändå förvånansvärt lite avundsjuk på skådisarna. Det råder liksom ingen tvekan om att det var ett klokt val av mig att inte vara med i år. Jag måste, måste, måste tänka på hur jag spenderar timmarna som utgör mitt liv. Så är det bara.

Men hörrni. Nu tänker jag och min mensvärk ta en folköl från kylen och njuta av minnena från kvällens föreställning.


Charlie och hans pappa vid förra årets skolavslutning. Nu har pappa Tomas betydligt mer hår både på huvud och haka!

Nu kommer den. Krypande. Snart i full blom!

HEJ MENSVÄRK!!!

Igår träffades medlemmarna i bandet FF KNET för allra första gången. Det eminenta coverbandet består av mig, Ellinor Linder, Therese Fasth, Sussie Engberg, Magnus Widén och Eva Annfält.

Vår repertoar består än så länga av tre låtar, som vi nästan tränat på lite. Det är Heavens on fire, Fix you och Utan dina andetag. Dessa tre låtar är väldigt olika och det är exakt det som är så kul! Det är kul att vi får välja låtar helt själva! Och det är kul att vi hade så fantastiskt roligt! Och det är kul att... Ja, det är bara kul helt enkelt!

Det coola namnet FF KNET kan ni få fundera över om ni vill. Det finns naturligtvis en anledning till varför vi valde just det namnet. Men enligt Magnus Widén, bandets basist, är det coolast att lite nonchalant säga "Äh, nåt skulle vi ju heta...".

Men jag är inte så himla cool, så jag säger gissa varför vi heter så!!! Vinnaren får en reserverad plats på FF KNETS första spelning.

Jag försöker lära mig att ta det lugnt, varva ner, prioritera och allt sånt där, ni vet. Och det går inte strålande. Faktiskt inte ens bra om jag ska vara riktigt ärlig. Men jag får godkänt. På en väldigt generös skala.

När man försöker styra upp sitt alltför stressade liv finns det några saker man bör tänka på:

* Det är viktigt att lära sig säga nej.

* Det är viktigt att ta sig tid för familjen.

* Det är viktigt att inte starta ett nytt band...

Ooops...

Mitt nya band ska träffas första gången i kväll. Det är pirrigt, roligt och verkligen dunderkorkat!

Mja. Vad säger man? Oj då, det var inte meningen...

Jag har blivit ganska fet.

Himla trist alltså. Vad ska jag göra nu? Jag försöker motionera... Typ lite... Ibland... Och jag försöker äta nyttigt... Typ lite... Ibland...

Men när själen vill äta chokladkakor och rumpan vill sitta i tv-soffan, då är det svårt att göra något annat.

Typiskt trist att upptäcka att man fettat till sig... Suck...

Ser ni vad ofta jag har tre punkter i rad?

Typisk fetton att göra så...

...

Jag är en knepig prick. Det har jag vetat länge. Men det har blivit allt tydligare sedan ett par år. Man kan väl säga som så att min man inte har det alldeles lätt med mig där hemma. Och man kan även säga att jag inte har det alldeles lätt med mig själv. Mja... Så kan man säga.

Därför har jag börjat träffa en kurator. Och det är finemang! Alla borde träffa en sån. För det är ont om genomsunda människor där ute...

Kuratorn och jag försöker tillsammans lista ut varför jag är som jag är. Varför jag reagerar proportionslöst i olika sammanhang. Det är spännande, jobbigt och förhoppningsvis givande. Inte att reagera proportionslöst alltså! Utan att försöka lista ut varför... Öh... Ja... Äh.

Igår kändes det verkligen som om vi kom någonvart. Och det är ju bra. Problemet är bara att jag helst inte ska prata med min man om det. Ty det kommer bara att göra vår vardag förvirrad. Jag får prata om det sen, när jag och kuratorn kommit lite längre i vårt arbete. Men helst inte än...

MAAAHHH!!! Jobbigt... Jag vill ju så gärna berätta!!!

En helg om året, tre år i rad, har jag och min man varit i London. Jisses vad vi trivs där.

Senast var vi där i helgen. På lördagen genomförde vi vår allra heligaste tradition. Med inhandlad matsäck från Starbucks satte vi oss på trappan utanför British museum och bara njöt av livet!

Vi hade rackarns tur med vädret! Sol, sol, sol! Sent på kvällen blev det regn, regn, regn. Kläderna blev dyngsura och vägrade torka. Så på söndagen gick vi omkring med blöta kläder hela dagen. Thomas och jag är förkylda nu...

Men det är ett pris vi är villiga att betala! Dessutom fick jag anledning att köpa ny jacka. Min slitna jacka  från Ryssland ligger nu kastad i en gränd, bland andra sopor, i London. På kroken i hallen, här i Katrineholm, hänger istället en fräsch gul och vit vintageinspirerad höst- och vårjacka, köpt på Petticoat Lanes marknad. Jippi!

Nu har jag återvänt från London. Underbar helg!

Jag är lycklig, förkyld och trött!

Jag såg musikalen Avenue Q. Den går tyvärr bara till i mars. Annars skulle jag uppmuntra er alla att SE DEN, OM DET SÅ ÄR DET SISTA NI GÖR!!! Men nu är det ju ingen idé... ;D

http://www.youtube.com/watch?v=qG6TZieXgA8

Tränade aerobis på Friskis och svettis idag. Vääääldigt roligt! När vi stretchade, efter passet, gjorde instruktören reklam för ett nytt step-pass som ska börja snart.

Men det där med step up är inget för mig tror jag. Så jag lyssnade inte så noga. Inte först i alla fall. Men sen började ledaren prata om att det nya passet skulle byggas på åttor, så det verkade nästan handla om dans. Och sen tänkte jag på att han faktiskt aldrig sagt "Step Up". Så vänta nu... Det var dansstilen stepp han pratade om! Friskis och svettis ska börja en kurs i steppning! Genialt. Sjävklart vill jag börja på det!

När vi stretchat klart gick jag glad i hågen fram till ledaren för att fråga lite om det nya steppnings-passet. Instruktören intog sin allra mest serviceinriktade pose. Jag har lite svårt för det här med att vara social och prata med folk, men jag lyckades ändå få ur mig: "Jag trodde det var step up du pratade om först!" Den trevlige instruktören log "Ja, det är det ju. Men det kallas bara step nuförtiden. Men det är step up." Jag replikerade blixtsnabbt: "Preciiis. Och det är ju jätteroligt!!!"

Varför gör man så?! Det är precis som när man halkar omkull på vintern. Kvickare än den kvickaste vessla tar man sig upp på fötter igen samtidigt som man förskräckt ser sig omkring för att försäkra sig om att ingen bevittnat det fruktansvärda. Man borde ju först och främst bekymra sig om ifall man brutit något ben eller så. Men nej då. Det viktigaste är att dölja den svåra skammen.

Vi är pinsamma vi människor.

Efter att ha avslöjat min traumatiska Friskis och Svettisincident så flyr jag till London. Åter på söndag! :D

Min son Charlie, tio år, har mailat en del med sångaren i hårdrocksbandet Sabaton. Sabatonsnubbarna är verkligen helt fantastiska.

Lyssna bara på det här! (Kan man skriva så? Ni lyssnar ju inte. Ni läser ju...) I julas skrev Charlie ett brev, tillverkade ett par fina trumstockar på slöjden och skickade alltsammans till sångaren Jocke Brodén. Nu har Sabaton mailat Charlie och berättat att dom har ramat in brevet och satt upp det, tillsammans med trumstockarna, i sin studio.

Hurra för snälla hårdrocksgossar!

Fick meddelande om att jag inte kommit in på Dramatiska institutets filmregiutbildning. Nähä...

Jag sökte manusskrivarutbildningen också. Men jag har inte fått veta något om det än.

Humpf...

Jag ska inte bli besviken, jag ska inte bli besviken... Inte fööör besviken i alla fall...

Jag drömmer mardrömmar varje natt. Varje jädra natt. Är inte det märkligt?

Jag tror mardrömmarna började ploppa upp för kanske tio år sen.

Men sedan två år tillbaka (ungefääär), så drömmer jag mardrömmar varje natt.

Man man frågar mig varje morgon "Hur har du sovit?". För det är lite olika hur mycket jag blir påverkad av mina drömmar.

I morse till exempel så var allt helt okej. Jag drömde lite om död och monster och sånt. Men den där stora rädslan och ångesten var ändå nästan obefintlig på morgonkvisten. Låt oss säga att det var en tvåa på en tiogradig skala.

En annan natt kan jag till exempel drömma att jag blir jagad och jag bara vet att det kommer att sluta illa. Så vaknar jag med ett ryck mitt i natten och så är jag så rädd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Då är det en åtta på den tiogradiga skalan. När jag vaknar med ett ryck så har jag oftast sovit på rygg. Sammanträffande?

Det värsta är nog de riktigt... Hur ska man säga. Drömmarna som sitter kvar länge, fast jag knappt minns dom. Ibland lever dom kvar i mig i flera dagar. Som spår.

Jag är tack och lov inte ett dugg rädd för att gå och lägga mig. Kanske för att jag är knäpp, vem vet.

Ytterligare en bieffekt av mardrömmarna, förutom att jag blir skrajsen som en korv, är att jag inte alltid blir helt utvilad.

Är det någon som har en susning om sånt här med mardrömmar? Vad kan man göra?

Jag deltar i en mysig tävling. Håll tummarna för mig, så jag vinner. Eller tävla själva... Då kan jag hålla tummarna för er! *fniss*

Klicka på bilden om ni vill tävla.

Igår tränade jag på Friskis och Svettis (jippi). Jag provade ett puls/bas-pass. Inte alls lika kul som Aerobics eller Danspass. Men svettig blev jag, så det var bra!

Senare på kvällen pratade jag och min man om träningen.

- Vad hette det du var på idag? Vad var det för "ing"? undrade han.

- Vad menar du med "ing"? frågade jag.

- Ja, men allt slutar ju på "ing", förklarade han.

- Öh. Det jag var på hette puls/bas. Annars brukar jag gå på Aerobics eller Danspass. Inget heter något med "ing" på slutet.

- Men, jo...

- Nej. De andra passen heter Box eller Spin... Vänta! Dom har tagit bort alla "ing"!

För ni minns väl att det hette Boxing och Spinning förut? Så även om min man var lite ute cyklade så hade han lite rätt också. "Ing-en" är borta! Vart har dom tagit vägen månne?

Det är ju nästan omöjligt att låta bli att ordvitsa lite. Om att "ingen" är borta liksom... Men jag ska motstå frestelsen.

 Hjulning.

Jag vill jobba och bo i London. Tänk att ta med familjen ett halvår eller ett år till London. Så himla coolt, roligt, lärorikt, you name it!

Hm... Men hur gör man då? Jag googlade lite, och det smidigaste tipset verkade vara att arbeta som nakenmodell.

Jag får reka lite när jag och Thomas drar till London över helgen.

Tips någon?!