wistbacka

Tränade aerobis på Friskis och svettis idag. Vääääldigt roligt! När vi stretchade, efter passet, gjorde instruktören reklam för ett nytt step-pass som ska börja snart.

Men det där med step up är inget för mig tror jag. Så jag lyssnade inte så noga. Inte först i alla fall. Men sen började ledaren prata om att det nya passet skulle byggas på åttor, så det verkade nästan handla om dans. Och sen tänkte jag på att han faktiskt aldrig sagt "Step Up". Så vänta nu... Det var dansstilen stepp han pratade om! Friskis och svettis ska börja en kurs i steppning! Genialt. Sjävklart vill jag börja på det!

När vi stretchat klart gick jag glad i hågen fram till ledaren för att fråga lite om det nya steppnings-passet. Instruktören intog sin allra mest serviceinriktade pose. Jag har lite svårt för det här med att vara social och prata med folk, men jag lyckades ändå få ur mig: "Jag trodde det var step up du pratade om först!" Den trevlige instruktören log "Ja, det är det ju. Men det kallas bara step nuförtiden. Men det är step up." Jag replikerade blixtsnabbt: "Preciiis. Och det är ju jätteroligt!!!"

Varför gör man så?! Det är precis som när man halkar omkull på vintern. Kvickare än den kvickaste vessla tar man sig upp på fötter igen samtidigt som man förskräckt ser sig omkring för att försäkra sig om att ingen bevittnat det fruktansvärda. Man borde ju först och främst bekymra sig om ifall man brutit något ben eller så. Men nej då. Det viktigaste är att dölja den svåra skammen.

Vi är pinsamma vi människor.

Efter att ha avslöjat min traumatiska Friskis och Svettisincident så flyr jag till London. Åter på söndag! :D