wistbacka

Idag har jag sett Katrineholmsrevyn "En gädda i fontanellen". Lite knepig känsla eftersom det är första gången på tio år som jag inte är med själv... Men jag har åtminstone skrivit två av sketcherna tillsammans med min man.

Man kan lugnt säga att revyn klarar sig alldeles utmärkt utan mig. Ensemblen strålar ut en redig mysstämning över publiken. Och jag känner mig väldans umbärlig. Alltså, är "umbärlig" ett ord? Man säger oftast oumbärlig... Ja, ja... Hur som helst...

Min son var skapligt stolt över sin pappa som för första gången medverkade som skådis. Och Charlies pappa gjorde verkligen världens bästa tänkbara debut! Wow!!!

Jag är ändå förvånansvärt lite avundsjuk på skådisarna. Det råder liksom ingen tvekan om att det var ett klokt val av mig att inte vara med i år. Jag måste, måste, måste tänka på hur jag spenderar timmarna som utgör mitt liv. Så är det bara.

Men hörrni. Nu tänker jag och min mensvärk ta en folköl från kylen och njuta av minnena från kvällens föreställning.


Charlie och hans pappa vid förra årets skolavslutning. Nu har pappa Tomas betydligt mer hår både på huvud och haka!