wistbacka

Idag hade jag drama med en gymnasieklass. Då passade jag på att ordna så att Teater Orka spelade upp en del av sin pjäs Stormen Johanna. Skådespelarna Jeff Lindström och Lotta Asplund kom till Musikens Hus och framförde berättelsen om två människor som möts i en storm.

Efter uppspelet följde en diskussion med eleverna. De fick analysera karaktärerna och historien.

Jag älskar att göra sånt här! Lyx!



Lotta Asplund och Jeff Lindström bygger knäckebrödshus.

Jeff Lindström och Lotta Asplund kastar konservburkar.

Lotta Asplund och Jeff Lindström.

Lotta är redo att slå till...

Igår repade vi Madam under jorden. Vanligtvis spelar Kim Anderzon rollen som Madam, men igår hade hon andra åtaganden så då fick jag hoppa in. Superkul! Jag älskar att spela teater med eleverna!

Mitt i repet frågade någon mig hur det kändes att få vara Madam. Jag svarade på skoj att jag tänkte ta över rollen.

"Det skulle du aldrig klara" sa en av eleverna.

VA?!! Jag blev alldeles ställd och undrade vad sjutton han menade med det! Skulle jag väl visst det skulle jag! Skulle jag verkligen skulle jag! Komma där och komma och säga att jag inte skulle klara av det! Huff, puff...

Ska ge honom alla dåliga roller från och med nu.

Livet håller på och grejar och sånt. Det är mycket runtomkring mig, precis som vanligt, precis som jag tydligen vill ha det.

Mycket kul. Lite tråkigt. Hit och dit, tusen bollar i luften och så kärlek, tack och lov. Och många underbara människor! HURRA!

Annicka, Therese, Jocke, Jeff, Thomas, Pontus, Hampus, Linus, Linda och alla ni andra (ni är många, många fler) som gör mig så lycklig. Som får mig att orka och vilja. HURRA! Ni bär mig just nu.

För ett par dagar sedan tappade jag bort min mobil. Idag tappade sonen bort sin.

Vis av mitt eget slarv blev jag inte förbannad en millimeter!

Charlie och jag begav oss ut snön och letade, letade och letade. En rar gumma med en liten hund hjälpte till. Men det spelade ingen roll... Sonens mobil var superborta.

Oj, vad ledsen han var kraken. Men, som genom magi, så visade det sig att ett någon hittat mobilen och tagit hem den. För när sonens bonusmamma ringde till mobilen så svarade en Herr Öhlin att han hade telefonen hemma hos sig.

Charlie tog genast på sig pjucken och begav sig till Herr Öhlin och fick tillbaka sin telefon.

Jag älskar vardagshjältar som Herr Öhlin!

Jag hade lektion med gymnasieelever när Charlie ringde hemifrån och berättade att hans mobil var borta. Eleverna lyssnade intensivt på mitt och sonens samtal. Efteråt sa de förvånat: "Vilken mammaröst du fick!".

Jag är inte bara lärare...

Jag och Therese har konstaterat att vi ser äldre ut. Och det är inte för att vinterkylan ger oss extra grått hår, näe, det är för att vi helt enkelt blivit äldre än vad vi var förut.

Ibland roas jag av att jag är lite gulligt disträ. Jag finner det dock inte lika lustigt när konsekvenserna av min tankspriddhet leder till höga kostnader.

För ett par veckor sedan glömde jag stänga bildörren efter ett biobesök. Batteriet dog och verkstan tjänade en vacker peng på att installera ett nytt.

Igår slarvade jag bort min mobil. Den ligger med största sannolikhet i en snödriva någonstans. Eftersom jag lever mitt liv genom mobilen (okej, en lätt underdrift) så köpte jag en ny med det samma. En fin liten rosa sak som naturligtvis kostar en del.

I morse åkte jag till jobbet och en kollega bad att få se min nya mobil. Det var så där lagom lustigt när jag förstod att jag tappat bort den också... Tack och lov hittade jag den, lite bucklig och skrapad, på ett korridorgolv på jobbet.

Så kom jag att tänka på en grej. Tänk om mina barn betedde sig på samma sätt. Om dom glömt stänga bildörren efter ett biobesök så batteriet fick bytas. Jag skulle ju bli urförbannad! Eller om de slarvade bort mobilen och krävde en ny samma dag. "Fat chance" skulle jag säga då!

Tack och lov är jag inte min min mamma. Då skulle jag ge mig en redig utskällning!

För kanske ett halvår sen bytte jag och min man ansvarsområden i hushållet. Jag hade tidigare tagit hand om disken medan min man ansvarade för kattlåda och tvätt. Jag kom på att jag blev så ruskigt förbannad av att diska, så därför provade vi att byta.

Nu fungerar det utmärkt! Det var dock tur att min man förvarnade mig angående en grej. Han sa att jag inte fick störas av att diskberget eventuellt skulle bli ganska stort emellanåt. Disken skulle diskas så småningom.

Och precis så är det. Diskberget blir stundtals gigantiskt. Men rätt som det är så har det försvunnit.

Och näpp, jag störs inte av berget. Ibland fascineras jag lite. Som idag.

Notera det tomma diskstället...

Vi tar lite filmtips!

 Antichrist
Ett par förlorar sin lille son. Maken, som är terapeut, bestämmer sig för att själv ta hand om sin fru i hennes stora sorg. Det är inte helt lätt... Antichrist är en superäcklig rysare som bjuder på en mängd överraskningar i äckelhetens tecken. Den är häftig och motbjudande. Lars von Trier är en mycket modig filmskapare. Skådespelarna Willem Defoe och Charlotte Gainsbourg är suveräna.
Betyg: 4


Allt flyter
Måns Herngren har gjort en film om mulliga medelåldersmän som startar ett lag i konstsimning. En mysig komedi med lagoma moralkakor. Det är få filmer som alla i vår familj vill se, men den här hade vi behållning av allihop.(Min familj består av mig som strax är 34, min man som är ett par år äldre än mig och så en 11-årig tjej och en 11-årig kille) Jonas Inde är kalasbra i huvudrollen.
Betyg: 3


 Tenderness
En dramathriller om en 18-årig kille som släpps fri efter att ha suttit i fängelse för mord på sina föräldrar. Polisen som var med och satte dit killen vägrar tro att grabben är något annat än en psykopat som absolut kommer mörda igen. Har killen ett gott hjärta innerst inne? Vad pysslar egentligen den 16-årige tjejen med som typ stalkar killen? Har polisen inget liv? Russel Crowe gör ett gripande porträtt av en mycket mycket ledsen polis. Själva filmen är tänkvärd och på något sätt fin.
Betyg: 4

Idag har jag åkt buss. Det blev en annorlunda upplevelse.

När jag klev på bussen hade busschauffören just bytt fordon. Han gnällde lite över det gamla åbäket han nu var tvungen att manövrera, till skillnad mot den nyare buss han tydligen kört förut. Jag betalade och satte mig. Jag var den enda passageraren.

När chauffören tänkte åka iväg strejkade bussen. Den liksom bara hoppade fram en smula. Chauffören misstänkte att någon broms satt i. Så han hoppade ur bussen, fast motorn var på, för att kolla läget. Han öppnade någon lucka och började trixa. Då satte bussen fart!

Jag blev inte så rädd. Men jag hann tänk att "Oj, här sitter jag ensam i en åkande buss, utan chaufför, och där kommer diket, bäst jag sätter mig ordentligt".

Chauffören sprang ifatt bussen, hoppade på och lyckades ta sig fram till ratten och styrde upp bussen.

Så skrattade han. Jag med. Och jag tror nog jag blev lite besviken över att jag inte hamnade i diket. Det hade varit roligt. Men jag får nöja mig med soloturen.

Min bil har dött... Det var jag som tog livet av den.

Men vaddå nurå?! Bara för att man lämnar bildörren vidöppen en hel natt i kallaste vintermånaden behöver väl inte bilen kinka ihop sig hur mycket som helst?!

Vi försökte återuppliva min bil, men icke.

Så nu måste jag införskaffa ett nytt batteri. Men jag undrar om det är någon mening med det. Bilen ska besiktas på torsdag, och den går säkert inte igenom. Då har jag pimpat den med nytt batteri i onödan. Dessutom är jag elak, elak, elak mot naturen som kör omkring i mitt plåtmonster.

INGEN borde få ha bil. INGEN!!! Kollektivtrafiken borde vara gratis och endast utvalda yrkesktagorier borde få använda bil. Så är det verkligen.

Men innan världen blivit denna vackra bilfria plats är det väl bäst att jag byter batteri...

Häromdagen åkte jag buss. Som en del av er vet så är bussarna numera kontantfria. Man betalar med sitt VISA-kort, ett busskort eller med ett sms. Bra eller dåligt? Ja, det var inte så kul för tonårskillen som åkte buss samtidigt som mig i alla fall...

Killen klev ombord på bussen och förklarade för busschauffören att han skickat ett sms, men ännu inte fått något svar. Det är tydligen sms-svaret man ska visa på bussen. Busschauffören mumlade surt att då fick killen gå och sätta sig men skulle komma fram igen, så fort han fått sms-svaret.

Killen satte sig. Ett par hållplatser senare ropar busschauffören att killen ska komma fram. Det gör killen och berättar att det fortfarande inte kommit något sms-svar. Men han kan visa att han skickat sms och därmed alltså väntar på svaret. Chauffören blir ännu mer sur och säger till killen att han får hoppa av vid nästa hållplats om inte sms-svaret kommit då.

Men killen får åka med till den hållplats han tänkt åka till. Det var ju snällt. Killen går då fram till busschauffören och säger att han fortfarande inte fått något sms-svar. Han hänvisar återigen till att man i alla fall kan se i hans mobil att han skickat sms till vilka det nu är man gör det.

Då följer detta samtal (B=busschauffören, K=killen)

K: Så du ser ju att jag har skickat.

B: Då skulle du skickat det tidigare, så du hunnit få svar.

K: Men jag skickade det så fort jag visste att jag skulle åka buss.

B: Nästa gång får du inte åka med om du inte fått svar!

K: Men hur ska jag göra då? Jag kan ju inte hjälpa att jag inte får svar.

B: (mycket argt) Då tar man med sig kontanter!

K: Men ni tar ju inte kontanter längre!

Ett par sekunders tystnad.

B: Då köper man busskort!!!

K: Men, om jag har busskort behöver jag ju inte...

B: UT!!! UT!!! GÅ UT UR BUSSEN!!!

Hade busschauffören varit lika arg på någon äldre? Var busschauffören egentligen frustrerad över betalsystemet men lät det gå ut över killen? Myglade killen? Var busshauffören mest upprörd över att dörrarna fungera dåligt i vinterkylan? Vem vet, vem vet...