Irländskt kaffe
För ett år sedan var jag och sonen på Irland. Där drack jag mitt livs första Irish coffe. Det var så himmelskt gott!
Nu har jag, ett år senare, försökt mig på att återskapa drycken här hemma i Katrineholm. Inte vet jag om det är för att miljön är annorlunda, eller om det är för att jag inte får till proportionerna, men det smakar INTE lika smaskigt...
Det äkta irländska kaffet som jag drack för ett år sedan.
Dagens Irish Coffe... Hm...
THOMAS BERÄTTAR!
Klockan var väl ungefär 21 och vi var på väg ut från Globen för att äta kvällsmat. Vi funderade på om vi skulle äta något i närheten eller om vi skulle bege oss iväg nån annanstans för att äta, och vi beslutade oss om det senare alternativet. Vi gick till bilen som stog i ett parkeringshus bredvid Globen. Direkt när vi kliver in där så ser vi att bakrutan på bilen har blivit sönderslagen. Inget verkar saknas, men bakrutan är helt trasig. Jag blir både arg och ledsen och även om jag försöker att inte ta ut det på mina reskamrater så lyckas jag inte speciellt bra. Jag blir sur på dom bara för att de försöker säga något, även om det är för att försöka pigga upp mig. Jenny hittar ett telefonnummer till någon jour åt Parkeringshuset. Där är det Securitas som svarar och hänvisar oss till att ringa Stockholms Parkering på måndag. Inte mycket hjälp där. Men på något sätt måste vi ju ta oss hem till Katrineholm. Vi bestämmer oss för att åka till en mack och försöka fixa något att tejpa för rutan så vi kan åka hemåt.
Inte många hundra meter därifrån hittar vi en OKQ8. Deras "bil-pryls-halva" av affären håller precis på att stänga, men den jättesnälla killen som just är på väg hem hjälper oss med att ge oss några kartonger och låter oss gå in och hämta en rulle silvertejp. När jag sedan ska betala för tejpen så ber jag att få låna en sax i kassan och kassören ser lite undrande på mig, men lånar i alla fall ut den med kommentaren "kom ihåg var den ska lämnas tillbaka". Jag sätter igång och klippa och tejpa fast kartong över bakrutan. Under tiden så går dom andra in och köper kvällsmat åt oss på OKQ8. De är dessutom så otroligt snälla att de köper filmen Coraline åt mig. När rutan är tejpad, maten uppäten och filmen inköpt så tycker jag att mitt humör blir lite bättre, men jag tror inte att de andra delar min uppfattning om just den detaljen. Hemresan blir lång, regnig och tyst.
På måndagen så är det dags att åtgärda de skador som skett. Jag tänkte att jag skulle börja med att ringa till Stockholms Parkering för jag tänkte att om man betalat 120kr för att få stå där så borde de ju kunna hjälpa till med något. De öppnade inte sin kundtjänst fören kl 9 och när jag väl fick tag i dom så upplyste dom mig om att de inte tar något ansvar och kan inte hjälpa till med något utan hänvisade till mitt försäkringsbolag. Lite besviken beslutade jag mig att ringa till Polisen för att anmäla brottet eftersom man behöver göra det för att kunna anmäla till försäkringskassan. Så när jag redogjort för polisen så fick jag mitt välbehövliga diarienummer. Med diarienumret i handen så kunde jag ringa försäkringsbolaget. När det var gjort så så hade jag fått ett skadenummer och kunde kontakta glasmästaren. Så då gjorde jag det och bilen kunde lämnas in och hämtas under tisdagen. Bilen hel och jag 1500 kr fattigare.
Men det är faktiskt här som den intressanta delen av berättelsen börjar. Under måndagseftermiddagen. På måndagkvällarna, de senaste kanske två åren, har jag och några av mina vänner spelat en rollspelskampanj. Vi har under den tiden tillbringat ca 4-5 timmar under kanske 50 måndagar med att spela en rollspelskampanj till spelet Mutant. Nu har vi ca 4-5 spelmöten kvar innan hela kampanjen är slut. Då inser jag att alla mina mutantböcker låg i en väska. Som ligger i bilen. I bagegeluckan. Fast inte nu längre. Jag insåg att det var nog för väskans skull som rutan blev krossad. Tyvärr gissar jag att knarkaren eller vem som nu stal väskan skulle bli besviken när han bara hittade en massa böcker om muterade djur i ett efter-katastrofen-skandinavien... För honom var det inget värdefullt, men för mig. På två sätt, för dels var några av böckerna utgångna och ganska eftertraktade så de skulle nog inbringa mer pengar än inköpspris i alla fall om de såldes på rätt ställe. Men värdet var inte så mycket jag bekymrade mig om. Om några timmar skulle jag vara spelledare och jag hade inte böckerna längre. Jag tänkte att vi får väl nöja oss med att avsluta kampanjen med improvisationer. Jag vet ju i princip allt som händer. Inte exemplariskt, men bättre än att lägga ner i alla fall.
Nån timme gick och jag kom på att jag verkligen skulle vilja avsluta kampanjen så bra som den förtjänar. Jag kollade runt på internet efter böckerna, både i tryckt form och som e-bok, men de gick inte att få tag i längre. Jag kontaktade min kompis Jens och bad honom att kolla runt på nätet om han kunde hitta den nånstans. Han hade inte tid just då för han och jag skulle på ett möte precis innan vi skulle spela rollspel. Mötet tar slut ca kl 17:45. Vi står och pratar lite med dom andra innan vi ska åka till rollspelslokalen. Då ringer Jens telefon och han svarar. I luren hör han bara nån som säger "Hej, jag har din väska med mutantböcker." Först tänker han va och lite sånt, sedan kopplar han och säger "du ska få prata med han som äger väskan". Jag får luren och är mycket förvånad och glad när jag får reda på att han hittat min väska på slakthusområdet där han jobbar. Han tar min adress och så säger han att han lämnar upp väskan på sitt företag så får dom ringa imorgon och bestämma hur vi gör med frakten. Glad åkte jag iväg och improviserade ett spelmöte. Och idag kom väskan med posten. Jag behövde inte ens betala. Roligt att det finns snälla människor.
/Thomas Sjöstrand
Änglatänkor
22 november ska lärare från Katrineholms Kulturskola ha konsert. Då ska jag och Thomas vara med, dock icke som oss själva, utan som filosoferande Änglar. Missa icke detta!
Klockan 15:00 i Musikens Hus.
Gissa kisset!
Vi har två kattungar hemma. Och jag begriper ju att dom kommer kissa på mattan. Kanske har dom gjort det redan... Jag vet inte.
Men mattan kostade bara 149 kronor, och jag iddes inte vänta tills kattungarna blivit totalt rumsrena. Jag ville ha en matta NU!!! Inte helt ovanlig att jag gör något på impuls...
Så, vad tror ni? När kommer Yin och Yang att ha kissat på mattan? Har dom redan gjort det? Sker det i natt? I morgon? Aldrig?
Den av er som gissar korrekt, eller nästan... vinner... vinner... öh... Ja, ni kan väl få en kram! Eller slippa en. Vilket ni nu anser vara värt mest!
*Tycker mest att mattor är ivägen.
Det yr damm i stormen
Kommer just från ett rep av dramat Stormen Johanna. Det känns så himla bra i magen. Det är lite pirrigt hos ett par av skådespelarna, de är nog oroliga för att allt inte kommer sitta till hundra procent. Men jag är inte ett dugg nervös över det! Vi är precis där vi ska vara just nu!
Men jag ser det naturligtvis på ett annat sätt, som regissör. När man är skådespelare vill man gärna att alla repliker, som genom magi, sätter sig vid första repet. Detta mirakel har dock aldrig inträffat, likförbaskat hoppas man på det.
Mitt största orosmoment just nu är dammet... Varje gång man lämnar teaterlokalen ligger det ett lager damm över hela kroppen. Det kliar, svider och det är inte utan att astman ger sig till känna. Hur ska detta gå?
Oh, så oroar jag mig för att publiken inte ska se något... Eftersom det inte finns någon uppbyggd scen liksom. Hm... En pjäs är ju oftast som bäst om man faktiskt kan se den. Ja, eller inte alltid. Riktigt sopiga föreställningar gör sig bättre i fantasin. Förhoppningsvis är Stormen Johanna allra bäst på scen och inte i fantasin.
Vad är jag sugen på?
Bo i ett hus mycket nära sjö eller hav.
Försörja mig i huvudsak som författare. Till manus i alla dess former.
Ha en bebis.
Resa mer, mer, mer.
Ha ett fortsatt lyckligt äktenskap.
Att min man och mina barn ska må bra.
SÅ! Det vill jag. Fixi, fixi, fixi...
Halloween
Idag har vi firat Halloween hos Therese o co. Mysigt!
Leona var läskigast.
Novalie och Marina var sötast.
Jag var snyggast.
Tre generationer. Undrar när hornen växer ut på Elian..?
Malin var klösigast.
Charlie och Felix var speligast.
Malte och Therese var köksigast.
Novalie och Liam var barnvagnigast.
Korven var korvigast.
Plast
Plast är av ondo. Vi ska inte använda plast. Vi förstör planeten. Japp, så är det.
Och jag känner att jag inte orkar. Att jag när jag skrivit färdigt detta inlägg kommer hämta en plastpåse från kökslådan för att använda när jag tömmer kattlådan. Jag är ond...
Jag vill att "någon" tar bort plastpåsarna för mig. Om dom inte finnns så kommer jag inte använda dom. Och inom kort kommer jag inte ens sakna dom! Jag lovar! Ta bort dom!
Dinosaurier och krossad ruta
Jag tror mina förväntningar var lite för höga. Jag blev väl inte direkt besviken, men jag hade hoppats på att jag skulle förlora mig totalt i den svunna tiden, jag skulle hänföras. Istället satt jag och klurade ut hur allt funkade hela tiden... Man tänkte liksom mer på tekniken än på den magiska dinosaurievärlden.
En kille i sexårsåldern som satt precis bakom oss hade dock inga problem med att leva sig in i föreställningen. "Kolla pappa! Den är dum! Ser du! Den är dum! Och den får inte äta den andra, för det får den inte, för den är snäll och den där är dum! Och stor. Och dum! Eller hur pappa?!"
Men Walking with dinosaures var helt okej. En mysig familjegrej. Något som var mindre mysigt var att någon krossat bakrutan på vår bil under tiden som vi var i Globen. Så vi fick vackert täcka in bagageluckan i kartong så vi kunde bege oss hem... "Skurken är dum! Den får inte ha sönder bilen, för det får den inte, för bilen är snäll och skurken är dum. Eller hur?!"
Det sket sig
Nu har jag sagt hej då till eleverna som går tredje året på Duveholmsgymnasiet. Vi har spenderat en intensiv period tillsammans när vi arbetat med musikalen ZLO.
När man arbetar så här nära ungdomar så är det alldeles för lätt att låta flera av dom krypa in i hjärtat på en. Och tyvärr så måste man ju skiljas, det är en del av processen. Och då gör det så rackarns ont.
Vis av erfarenheten hade jag bestämt mig för att inte låta dessa ungdomar kliva in i hjärtat mitt. Jag ämnade skydda mig med en osynlig mantel. Jag ämnade hålla distans. Jag ämnade vara... ÄH! Det sket sig!
Flera av ungdomarna kröp in i mitt hjärta, sa "HEEEJ" och berörde mig så vansinnigt så jag... MAAAGH!!! Hm... Kanske att jag måste äta upp dom nu...
Bilderna är från dagens avskedskalas. De galna estetungdomarna skapade ett tåg som de rullade omkring med i hela skolan, samtidigt som de sjöng en pepp-sång som vi använde i musikalarbetet.
Ska jag skriva om lite till kanske..?
Blir manuset vackrare av en rejäl genomgång eller blir det krossade spindelben av alltihop... Det är frågan.
Jag har en humorkarriär
"När började din humorkarriär?"
Det var reportern från SVT Östnytt som frågade mig. Ja... Vad svarar man på en sån fråga? Att jag inte visste att jag hade en humorkarriär? Nej, jag mumlade något osammanhängande om att det inte gick att svara.
"Vad tycker du är humor?"
Den frågan hade jag faktiskt tränat på innan, för jag förstod att den skulle komma. Jag hade tänkt svara att "Mask-mannens blog" är riktig humor! Det är grannen som tar bilder på sig själv i vardagssituationer, poängen är att han har gasmask på bilderna. Men det svarade jag inte alls! Jag börja svamla om tv-serien My name is Earl och om stå-upparen Magnus Betnér i stället.
Jag svamlade en hel del kan man säga. Jag är vansinnigt nyfiken på vad dom ska få ihop för reportage!
Svamlet kompletterades med lite "spontana" bilder. Jag fick gå och halsa juice till exempel, sitta och låtsasjobba vid datorn, öppna dörren och välkomna dom in fast dom redan gått in en gång. Kändes inte helt naturligt.
Men det var roligt! Sen följde dom med mig till kick-offen inför Madam under jorden. Där stog dom med kameran i nyllet på mig när jag skulle berätta för ett par hundra personer om det kommande musikteaterprojektet. Gick rätt bra tycker jag!
TV är kul. Dom får gärna prata med mig fler gånger. Om vad dom vill. Jag gillar märkliga och minnesvärda situationer!
Från Sovjet till underjorden
Ungdomar...
Det som slår mig är hur gripen, tagen, överväldigad man blir i mötet med ungdomarna. På så många sätt.
Förut ikväll var det en ungdom från publiken som smög iväg under föreställningen och tagade (vandaliserade genom att spraya hälsningar) på skolan. Den här killen hade blivit bjuden på musikalen, av en engagerad vuxen som tycker det är viktigt att satsa på de unga i Katrineholm. Jag blir ledsen, arg, förtvivlad, vansinnig.
En av de medverkande i musikalen klagar jämt och ständigt (nej, det är inte jag). Personen tycker att musikalarbetet är sååå mycket tråkigare än vad personen förväntat sig. Som lärare kan jag se att den enda anledning till att personen har tråkigt är för att personen hela tiden ser till att det blir tråkigt! Personen tar på sig massa arbete som skjuts upp till sista stund så det inte hinns med och då blir personen trött och tycker synd om sig själv. Personen hoppar över frukost och lunch och klagar över ont i magen. Personen suckar, stönar, kommer sent, gör halvdant ifrån sig. Så onödigt!
Igår hade jag pms, idag har jag mensvärk. Då är det lätt att fokusera på negativa saker. Men faktum är att det egentligen finns hundratals positiva saker i musikalarbete som jag kunde välja att lägga tid och energi på istället.
Musikalen har idag setts av kanske femhundra personer, varav fyrahundra är fantastiska ungdomar som jublat och applåderat åt en härlig föreställning.
99 procent av de medverkande i musikalen är engagerade ungdomar som ger 100 procent i allt de gör. De växer för varje föreställning och tar för sig mer och mer. De träffar nya vänner, de vågar, de vill, de är underbara!!!
Så lätt att glömma allt det fina och vackra. Skärpning!!!
Jobba hemifrån och annat
Oh, måste berätta att min son klippt sig. Massor! Han har alltid varit långhårig, men nu har frisören fått kapa manen ordentligt. Otäckt! Han vågade knappt gå till skolan idag. Men tack och lov verkar skolkompisarna varit snälla mot honom... Puh...
Och så kan jag meddela att östnytt förmodligen kommer och hälsar på mig på torsdag. De gör någon grej om folk som skriver humor. Och jag är ju en sån. Jag som knappt släpper in vänner i mitt hem, och nu ska tv komma! Jag tänker ICKE städa.
Och så har Duveholmsgymnasiets musikal ZLO haft premiär idag. Gick ju hur bra som helst! Ett par av de medverkande på scenen är helt underbara! Tommie Campbell är en av dom. Känner ni till honom?
Nu är tanken att jag ska jobba lite hemifrån alltså. Jag har någon timma på mig. Sen ska jag iväg på nästa föreställning av ZLO.
Så, kom igen nu Jenny. JOBBA!!!
Kolla in Jockeklassikern
Jag hittade det här klippet på youtube, från Open Jam 2008. Jocke medverkade med en monolog jag skrivit. Kolla ungefär 3:45 in i klippet så får ni se. Konstigt att han inte vann!
Trött och daaan
Se upp!
Nu har jag och familjen sett PIXARS nya film UPP. Himla härlig film tycker jag. Min underläpp darrade flera gånger och ögonen fylldes med tårar. Det var vackert, sorgligt, tragiskt, fint... Och, ja, lite skönt pretto helt enkelt!
Och så var filmen tredimensionell. Man fick ha såna snygga brillor. (Personalen hade fullt upp efter filmen med att samla ihop glasögonen och rengöra dom...) Så nu är jag yr som en... väldigt yr människa. Lite åksjuk liksom.
Men jag tycker det är värt det. Min man tycker att 3D-grejen var överflödig, men jag håller inte med. Det kanske inte funkar perfekt än, men det är klart bättre än när man satt och tittade på tv-piraterna som liten med de där brillorna i papp. Minns ni?
Dammsugning, maskplockning, revynummer och bio
Dagen idag:
Först ska jag ta mig i kragen och dammsuga. Plocka lite. Tömma kattlådan.
Sen går jag ut och gräver upp två maskar. En till sköldpaddan och en till salamandern.
Så är det nog dags för en liten dusch.
Sedan bär det av mot revykompisarna för att välja ut vilka nummer som ska vara med i kommande revy.
Efter det är det dags för bio med familjen. "UPP" lär vara en mycket, mycket bra film.
Sen avslutar vi dagen med hamburgare och godis på hemmaplan.
Helt okej liv, inte sant?
Kattungarna
Vi har två kattungar hemma. Det är den mest underbara terapi jag kan tänka mig. Hur trött och deppig jag än är så får kattungarna mig att må bra. Och även om min hjärna envisas med att tänka på jobb, även när jag är hemma och borde slappna av, så kan en kattklo i tån få mig att hamna "här och nu" direkt . Underbart!
Och detsamma gäller för hela familjen. Vi kanske borde bli kattuppfödare, så vi alltid hade kattungar hemma. Ett ganska korkat val i och för sig, eftersom två av familjemedlemmarna är allergiska... Men ändå!
Jag älskar när kattungarna börjar busa, klättra, gosa, springa. Det finns inget vackrare i hela världen! Utom choklad då... Men det är ju en annan sak.
(Kattungarna Yin och Yang.)
Duveholmsgymnasiets musikal ZLO
När personer som aldrig skrivit ett manus ska försöka få ihop en bra story som man kan göra en musikal på, så är det smart att använda en befintlig historia som grund. Så att man får ett bra flyt och en ordentlig kärna.
Estet-treorna valde alltså den tunga berättelsen Ondskan. Sen satte en manusgrupp på sex elever (plus jag) igång med att skriva.
För några veckor sedan blev manuset färdigt, och nu repar vi för fullt. På tisdag är det premiär.
Resultatet är otroligt häftigt. Åskådaren får färdas från USA till Sovjet. Man får bland annat se hippies, en kakätande fängelsechef, Beatles och en u-båt. Två band spelar Depeche Mode, Creedence, Johnny Cash och massa annat bra.
Allt detta på ungefär en timme.
Prioiritering, stress och väggar att krascha in i...
Jag har gjort en miss. I mina försök att inte stressa ihjäl mig och ha alldeles för många järn i elden så har jag börjat prioritera. Trodde jag...
Men nu inser jag att det enda jag gjort är att jag sagt ifrån om sådant som skulle lett till dubbel- eller trippelbokningar. Jag trodde att jag sa ifrån om lite allt möjligt och hade skapat en massa underbara luckor i mitt livs schema. Men näpp...
Nu är det fullt ös, hela dagarna, hela kvällarna, vardag som helg. Så jag rider ut stormen ännu en gång, och sen får jag strukturera om igen. Håll tummarna för att jag håller ihop! Och om jag inte skulle göra det, så har ni full rätt att säga "Skyll dig själv."
Ordstäv tål att vändas
GODIS ÄR OCKSÅ FRUKT! <3
MAMA MORRIGAN ROCKAR
Idag repade Mama Morrigan inför spelningen på Ängeln 7 november. Det är naturligtvis fantastiskt skoj bara det. Men det är ännu roligare än så, för Sofia Arvidsson gör comeback efter några års bortighet.
För er som inte vet det så var Sofia med och startade Mama Morrigan. Och för er som inte vet vilka Mama Morrigan är så kan jag berätta att det är världens bästa nyproggband! Med världens skönaste människor! Anders Bergfjord på gitarr, Karin Bergfjord på piano/gitarr, Therese Fasth sjunger, jag sjunger och spelar bas, Sofia Arvidsson spelar gitarr och sjunger och ibland är min pappa med och spelar fiol och sjunger. Äh, alla sjunger ju om jag tänker efter! Och ibland spelar Karin dragspel, Anders bas och Therese tamburin. Vi gör lite som vi vill helt enkelt!
Foto: Malte Fritz (Med på bilden är också tre veckor gamla Ludvig. Anders och Karins son.)
Jonathans navel
Jag har en ny teatergrupp med ungdomar på torsdagskvällarna. Ikväll ska vi ha genomläsning av höstens manus "Jonathans navel". En komedi om ett teatersällskap som hamnar i kris vid sin första dåliga recension.
Det känns kul med manuset. Jag var så orolig för vad vi skulle hitta på. Och jag trodde faktiskt inte att min trötta hjärna skulle orka arbeta fram ännu ett manus. Men teatergruppen gav mig så mycket härliga idéer och så tjolihooo, så blev det ett manus trots allt!
Varje gång jag skrivit färdigt ett manus så tror jag att jag aldrig mer kommer kunna skriva något. Jag blir trött och tom. Inte på ett särskilt negativt sätt, det tar bara slut. Sen blir jag lika förvånad varje gång som jag lyckas prestera något igen!
Susanne, min kompis som är danslärare, säger att det är precis samma sak när hon gör koreografi. När en dans är färdig tror hon att det inte kommer bli någon mer koreografi. Men det blir det förstås.
Men just nu. Just precis nu. Så är jag helt övertygad om att jag aldrig mer kommer skriva ett manus. Aldrig mer. Nu är det slut. Jag är trött och tom.
Mycket jobb och liten verkstad?
Stormen Johanna blåser lite till...
Vi repar, repar och repar... Arbetet med Teater Orkas föreställning Stormen Johanna går onekligen framåt. Ikväll kämpade Lotta Asplund och Jeff Lindström med att hitta sina karaktärer och lyckas få dessa att säga rätt repliker vid rätt tillfälle... Allt detta på en liten upptejpad ruta på golvet (3x3meter), enligt instruktioner från scenograf Anja Rockborn.
Vill ni se klipp från repet? Klicka HÄÄÄR!!!
Eller klicka HÄÄÄR!!!
Jag önskar sååå att jag fick arbeta heltid med Teater Orka. Åh, vad jag skulle vilja...
Stormen Johanna stormar vidare
Rep, rep, rep, rep...
Teater Orka kör stenhårt! 5 december har Stormen Johanna premiär i Katrineholm. Då är tanken att publiken ska få ta del av ett stormigt relationsdrama där moderskärleken står i centrum.
I dag repeterades några scener mellan Agneta Welander och Therese Fasth som i pjäsen har en smula problem med kommunikationen. Klicka på bilden på Agneta så får ni se ett exklusivt klipp från repetitionen! Och klickar ni på bilden med Therese, ja då får ni se ett annat klipp från samma repetition. Det ni!
Agneta Welander läser manus.
Therese Fasth klappar på sin dotter (som i vanliga fall spelas av Agnes Lindkvist men som idag gestaltades av Teater Orkas producent Annicka Halvarsson).
Mask-mannens Fotoblog
Jag blir sååå lycklig av den här bloggen! Här kommer ett par exempel:
Så underbart, eller hur? Mask-mannens Fotoblog finns på Mattias Johanssons sida på Facebook. Jag ser verkligen fram emot nästkommande bild, som tydligen ska ha fotograferats på Speceritjänst (vår matbutik).
Mama spelar igen!!!
Snart är det dags för Mama Morrigan* att spela igen! 7 november närmare bestämt. Vid ett härligt arrangemang som Anders Sundqvist fixat. Heja Anders!!!
*Mama Morrigan är ett proggband som består av mig, Therese Fasth, Anders Bergfjord, Karin Bergfjord och ibland även av Krister Wistbacka och Sofia Arvidsson. Vi spelar musik som vi skrivet själva. Vi är BÄÄÄST!!!
Oh, såg just världens gulligaste stavningsfel på flygbladet! "Bijetter"
Teater Orka
Jag skulle vilja få arbeta med Teater Orka på heltid. Tänk om jag fick det. Tänk om jag och producent Annicka Halvarsson fick det!
Med en budget så vi kunde anlita olika skådespelare, musiker, scenografer, ljus- och ljudtekniker för de olika pjäserna vi satte upp. Naturligtvis skulle vi ha en teaterscen också. Men vi skulle ändå vara mobila, framföra pjäserna där de passar bäst. Och lite turnéer också.
Då skulle vi kunna ha kanske fyra olika uppsättningar om året. Ahh... Sweet life...
Kan jag få det?
Extreme make over?
Eller okej, så skitsnygg kanske jag inte är... Mest seg och mosig efter en sovmorgon. Känner mig inte så fräsch heller. Men kroppen har fått vila från godis och gigantiska matportioner ämnade för tre under dessa dagar. Alltid nåt!
