wistbacka

Det har äntligen lugnat ner sig. Även om det är mindre än en vecka till premiären av "Stormen Johanna" och dags för "Jonathans navel" 17 december, plus att vi förbereder för fullt inför "Madam under Jorden", detta varvat med revyrepetitioner.

Men det har faktiskt lugnat ner sig. Jag känner mig lugnare både fysiskt och psykiskt. Och det är inte dumt vill jag lova.

Vad händer när det blir lugnare? Jo, vips, så ploppar det fram idéer i huvudet. Jag har så smått börjat fundera på Teater Orkas nästa projekt. Skrivklådan gror i fingrarna. Jag måste kolla med Annicka vad hon tror om idén...

Funderar på en idé...

Jag skulle vilja göra någon slags Ängla-tv där mina filosofiska Änglar, Ulf och Amorina, funderar lite kring olika frågor. Och sen intervjuar man folk och hör vad de tycker om saker och ting. Och sen varvas detta med egna sånger (jag har fått för mig att Linda Råsberg skulle vara den coolaste sång-ängeln) och lite sketch typ...

Som ett barnprogram för vuxna, kring filosofiska frågor. Jag tycker det är världens bästa idé!

Vem nappar? Vem nappar?

Titta! Jag testar en ny hobby. Göra lergrejer! Vad tycks?! Mitt första verk!

Jag har kommit på att det roligaste jag vet är när folk säger fel. Undrar om det gör mig till en ond människa? Eller helt enkelt till en människa som kan se humor även i det lilla?

Idag höll jag och några kollegor i en så kallad Finemangmiddag i Björkvik. Mellanstadieeleverna blev serverade varmrätt och efterrätt vid fint dukade bord. Så fick de visa upp inövade små sketcher, de dansade och de sjöng. En middag i kulturens tecken.

När barnen ätit färdigt varmrätten och väntade på efterrätten frågade en flicka "Var det här varmrätten eller middagen?"

Och jag tycker sånt är så roligt så jag smäller av... Ja, sån är jag!

I söndags var det litterär afton. En underbar tillställning. Jag och min man fick dessutom den stora äran att tillsammans med utvalda personer delta i den efterföljande vickningen.

Det var så väldans trevligt och gott. Sen blev det lite fööör trevligt. Men ska lämna festen när man har som roligast, ni vet. Men jag och maken glömde det. Vi åt och drack tills vi storknade.

Runda under fötterna begav vi oss hemåt till sovande barn.

Det visade sig dock att barnen vaknat när vi kommit hem. De tyckte båda två att det varit ruggigt obehagligt att få hem mor och far i detta överförfriskade skick.

Det har liksom kommit fram lite då och då att de tyckte att vi var högljudda och läskiga...

Och då säger jag "HEJ OCH VÄLKOMMEN" till mitt dåliga samvete. Jag utser mig själv till världens sämsta förälder. Jag har gett barnen men för livet. Jag är en usel varelse!

Ibland inser jag att jag inte är den enda mamma som kommit hem efter en fest och varit onykter... Ibland...

Så minns jag när jag själv var liten och mina föräldrar var onyktra. Det var läbbigt som attan! Dom var ju alldeles... som inte sig själva! Men å andra sidan räckte det att min mamma tog på sig mascara så tyckte jag att hon var sig alldeles för olik!

Man vill ha sina föräldrar precis som de alltid är och alltid har varit. (Som man som barn TROR att de alltid är och alltid har varit, mohaha...)

Jag tycker det här med vaccinationen och svininfluensan är obehagligt som sjutton. Inte för att det handlar om sjukdom och sprutor och sånt. Nej, det är obehagligt eftersom det känns som att det är något lurt med alltihop!

Jag förstår hela grejen med att di där som bestämmer tycker att vi ska vaccinera oss för att annars blir det för dyrt för Sverige. Vi har inte råd att låta hela svenska befolkningen ligga hemma och vara sjuka. Visst...

Men vad är det som gör att det plötsligt kan anordnas så himla mycket arbeta kring ett vaccin? Brukar man inte behöva testa vaccin i en miljon år innan man vågar spruta in det i varenda svensk?

Vi kan knappt ordna system som skulle vara rackarns så bra för hälsa och miljö. Typ gratis kollektivtrafik, bilförbud (med dispens för nödvändiga transporter), bort med farliga ämnen från livsmedel med mera, med mera.

Men plötsligt kan vi fixa så varenda liten prick i landet kan få en spruta...

Något är lurt!

Min hjärna har kommit på vad det är frågan om. Det är inget mindre än massmord. Ett långsamt verkande gift som kommer ta död på oss allihop.

Och det är inget dåligt. Nej då. Sverige är utlottat till att offra sig för planetens framtid. Det här är ett steg i kampen mot överbefolkningen. Några stackars politiker har tvingats fatta detta tragiska men ack så nödvändiga beslut. Det är Sverige nu, eller hela planeten om en liten stund...

Logiskt va?



Bilden togs för cirka en halvtimme sedan av Therese Fasth från vaccinationsplejset där hennes yngsta son nu ska få sin spruta. Therese beskriver situationen som skräckfilmslik. Hundratals människor köar i stora ekande lokaler. Stämningen är läbbig.

Vill med hjälp av ett par mobilfoton visa lite hållpunkter från min gårdag. Så supertrist att min mobilkamera är så dålig bara! Så kom jag att tänka på de dunderäckliga bloggerskorna Kissie och Amandavardet, som får massa grejer av alla möjliga människor. Kläder, pengar, smink, mobiler... Det senaste av det senaste...

Om jag vore mer som dom skulle jag förmodligen få en sprillans ny mobil, med värsta flashiga kameran i. Kanske att man skulle svälta sig, spruta in silikon lite här och var, sluta tänka över huvud taget, och bli 15 år yngre... Eller vänta... Nä! Jag fortsätter knäppa kort med min gamla mobil, det är lättare.


BJÖRKVIK. På bilden ser ni en av nio små teatergrupper jag träffade i Björkvik. Grupperna tränar på var sin miniteater som ska visas upp nästa fredag på en finemangmiddag.

På kvällen var det dags för spökrevy. Elever från DuD och Kulturskolan framförde sketcher, musik, dans och sång, som spöken. Här ser vi de onda cellotvillingarna. Så coola!

Hela spökrevyensemblen. Det syns inte alls hur snygga de är här... Ni får tro mig på mitt ord när jag säger att dom var superläckra!

Kolla in denna supernajsiga affisch som jag har gjort! Therese har fotat, och det här med löpsedel är icke min idé. Men själva petandet, knåpandet, pysslandet i layoutprogrammen. Det har jag gjort!

Jag har lagt ner sjukt mycket arbete på den här affischen. Jag vill inte ens tänka på hur lång tid det tagit att få den färdig... URK!!!

Men nu är den KLAAAR!!!

En del människor är som svarta hål. Det fick jag lära mig idag.

Jag hade ett litet terapeutiskt samtal med min kollega Liselott. Hon fick vara min avfallskvarn. Jag kräktes ur mig massa bläk om en person jag tycker är besvärlig att ha att göra med.

Liselott berättade då att en del människor är som svarta hål. Hur mycket kärlek, kunskap, energi man än lägger i dom så händer iiingenting. Jo förresten, hålet blir bara större.

Liselott är så klok så jag tappar andan ibland.

Sen gav hon mig konkreta tips om hur man kan handskas med mänskliga svart hål. TOPPEN!!!

Efter samtalet var jag inte alls lika frustrerad. Jag kände mig tvärtom berikad. Liselott är som motsatsen till ett svart hål. Hm... Ett vitt berg?