Vårt pepparkakshus
När vi flyttade in i vårt hus, för cirka två och ett halvt år sedan, berättade förra husägaren stolt att detta hus var det enda som behållt originalfärgen. Huset är bajsbrunt med aprikosfärgade knutar.
I sommas har det varit dags att bättra på färgen. Min man och jag diskuterade länge huruvida den bajsbruna färgen skulle behållas eller om vi skulle passa på att måla om i någon mer trendig färg. Vitt eller grått exempelvis. Men så kom vi fram till att brunt är ganska mysigt på något proggigt vis. Och om man tänker på huset som pepparkaksfärgat i stället för bajsfärgat så blir det mycket trevligare.
Men de aprikosa knutarna målar vi vita. Ja, det blir ju faktiskt bara mer likt ett pepparkakshus då.
I fredags kväll var vi på grannskapets årliga kräftskiva. Då berättade en av grannfruarna om när de förra ägarna till vårt hus målade för kanske tio år sen. Med lite lullig stämma sa hon:
"Han grundade med vitt, och alla blev skitglada, för äntligen skulle vi slippa det bruna fula huset, men det visade sig att det bara var grundfärg, sen målade han det brunt igen"
Hm... Ja... Sorry grannar. Det bruna huset kommer vara brunt i åtminstone åtta år till. Men se det som ett pepparkakshus. Se det som häxans pepparkakshus om det blir roligare då! Mohaha!!!
Finnar, en tonårsgrej?
När jag var tonåring hade jag finnar. Det har man då. Det har något att göra med att kroppen förändras, man är extra fet i hyn, har skräp i porerna, producerar ett överskott av... fett? Talg? Det är något som de flesta går igenom.Den enda tröst man har är att det går över. Som vuxen försvinner pormaskar och gula äckelfinnar. Man får sammetslen hy över hela kroppen.
INTEEE!!!
Jag har fortfarande massa jädra finnar, fast jag är 33 år gammal! Och dom finns överallt. På ryggen, i ansiktet, i öronen, på bröstkorgen, på överarmarna.
WHY?!! WHY?!! WHY?!!
Och om ni nu frestas att svara något om kost... Gör det inte! För om enda botemedlet är att bara äta grönsaker och aldrig äta godis. Då får jag väl stå ut med finnarna då.
Jag tycker ändå det är orättvist. Så det så.
Ofrivillig djurplågare...
Några av er känner till att jag varit en ofrivillig djurplågare. Hm... I och för sig kanske man alltid är djurplågare så länge man har djur i fångenskap. Det där är en definitionsfråga antar jag.
Hur som haver, jag köpte en reeves kärrsköldpadda för cirka ett och ett halvt år sedan. Personalen i djuraffären gav mig information om hur sköldpaddan skulle skötas. Nu har det visat sig att informationen varit felaktig.
Jag har därför tagit reda på massor med fakta om exakt vilken miljö precis den här arten trivs i. Jag ger honom varierad kost och tillskott och bla, bla, bla. Nu har sköldisen det hur bra som helst.
Tyvärr har en hel del skada redan skett. Skalet är svårt angripet av någon slags röta.
Duktig som jag är numera har jag frågat en mängd intresserade människor på nätet vad jag ska göra för att behandla rötan. De flesta har svarat att jag ska behandla med jodopax vilket jag nu har gjort ett tag.
Jag har gnidit in jodopaxet med en mjuk tandborste. Tålmodigt har jag borstat in medlet, riktigt ordentligt, låtit det torka. Duktiga jag!
Men skalet har inte alls blivit bättre, snarare tvärtom.
Jag kontaktade en lokal veterinär, som i sin tur rekommenderade en sköldpaddsspecialist som jag nu har mailkonatkt med. Det första sköldpadssexperten skrev var att jag omedelbart skulle sluta med jodopax eftersom det är giftigt för sköldpaddor.
VAD TUSAN!
Jag har alltså gnidit in gift i min sköldpadda!
När ska lidandet sluta för den lilla kraken? Först får han bo i fel miljö, får fel mat. Blir sjuk. Men inte nog med det. Nej då, sen gnider matte in stackarn med gift! DAGLIGEN!
Suck...
Nu har jag mailat bilder på skalet till experten, så ska vi se vad jag får för råd härnäst.
Familjegrillning
I afton blev det familjegrillning! Ja, alltså, jag är ingen kannibal! Jag grillade inte upp min familj! Men nästan hela min familj kom till Mårdstigen och så grillade vi kött, korv, lax, haloumi och marshmallows. Sååå mysigt!
Och det roliga var att jag kontaktade allihop tidigare på dagen, och alla kunde! Hur otroligt är inte det? Tjiiihooo!
Här bjussas på lite bilder!
Charlie håller Elian i famnen.
Novalie ger Thomas ooonda ögat.
Elian vill också äta. Det fixar Ulrika.
Novalie är den gulligaste majsätaren Mårdstigen skådat.
Grillmästare Thomas kämpar med såsen.
Frank är stilig som alltid.
Så kan jag ju inte låta bli att spara det bästa till sist. Marina avskyr att vara med på bild och tycker alltid att hon blir så ful, så ful... He, he.
Bloggsnigel
Jag tänker från och med nu bli en bloggsnigel. En långsam bloggare.
Semestern är slut, dagsschemat blir annorlunda och jag ska undvika att lägga för mycket på mina axlar.
Så jag kanske (kanske, kanske) skriver lite då och då. Vem vet.
Men jag ska först och främst försöka ta hand om mig och ta det så lugnt som det bara går.
Prioritera och allt sånt där.
Vi hörs hörrni!
(Kortet är taget för ett par dagar sedan vid Pite Havsbad)
Tillfällig sinnesklarhet
Och med det menar jag inte att jag är stressad och har fullt upp varje sekund. Nej då. Jag skulle säkert ha möjlighet att klämma in konsultationen rent klockmässigt. Men jag har inte tid i hjärtat och hjärnan.
Jag vill fokusera på familjen, djuren, teatern och snart måste jag engagera mig i jobbet.
Jag har läst ett par bloggar på sistone. Kolla in dom om ni vill. kissies.se och amandavardet.blogg.se
Jag tror att dessa bloggar har del i mitt beslut att för tillfället ignonera missnöjet med min kropp. De här bloggerskorna är så ytliga så jag kräks! Det gör mig ledsen och förbannad. Båda bloggerskorna (som dessutom tjänar pengar på det här) är förebilder för tusentals tjejer i Sverige. Tjejer som vill vara precis som dom. Kaxiga, egoistiska, kroppsfixerade och ytliga. För dessa drag är allt bloggerskornas offentliga personligheter består av.
Läsningen av dessa bloggar plus en skön sommar med min familj, oro över sjuka husdjur, roliga resor och lite annat smått och gott har gjort att jag faktiskt inte bryr mig så förfärligt mycket om min bristningstäckta hängmage. Det är ju bara skalet liksom... Eller, jag vet inte. Jag vet inte, och jag bryr mig inte. Utan att analysera för mycket, tar jag helt enkelt tacksamt emot denna tillfälliga sinnesklarhet.
TÄVLINGEN HAR FÅTT EN VINNARE
Vinnaren i Knöltävlingen är nu utsedd! Grattis Tess!Juryns motivering:
"För ett fyndigt och humoristiskt svar där någon äntligen har modet att föra hårsäckarnas talan!"
Och Therese Lydeholdt Bergs bidrag löd:
"Jag tror som så att Du kanske har lite åldersskräck. Jag tror att du är en sån som drar bort alla gråa hår du ser. Därifrån kan ett grått hårstrå som egentligen bara vill ut, hamnat under huden där den har växt, alltså ett innåt växt hårstrå! Eller så kan det vara så att en av dina hårsäckar säger ifrån "Låt mitt hårstrå sitta kvar!!!" ... eller kanske en hårcysta eller fettknöl som de andra säger.. :D Kramar tess!"
Tess kan se fram emot att få se Teater Orkas produktion Stormen Johanna och mormors Öga nu i november!
(Juryn består av Teater Orka, det vill säga Annicka Halvarsson och Jenny Wistbacka)
Världens bästa Leona!
Nyss fick jag en bild skickad till mig. Leona hade bett Therese att ta en bild på Leona när hon låg och blundade. "Sover du?" undrade Therese. Leona svarade "Nej, jag är ju död".
En annan gång gjorde Leona en låt till sin mamma. Den gick så här:
"Mamma Therese var vacker som diamanter.
Hon var en prinsessa som var i stadsparken.
Hon älskade sina barn
men så blev hon arg men hon var snäll
och var som då som en älg"
En annan gång undrade Leona vem som gjort bärfisarna. Då svarade Therese att en del tror att det är Gud som skapat allt. "Snokarna också?" undrade Leona. Och jo, i så fall måste ju Gud ha gjort snokarna svarade Therese. Då sa den kloka femåringen: "Å, vilken dum farbror".
Mina vanskötta små raringar!
Ni som är sugna på att köpa ett litet djur. Gör det inte från djuraffären! Och OM ni nu ändå gör det... Lita inte på att ni får korrekt information från personalen. Sök på nätet först. Trippelkolla informationen ni hittar. Och gör detta INNAN ni handlar djuret. Gör inte samma misstag som jag!
Här är mina raringar som numera lever ett drägligt liv!
Prommis, den vilde.
Prommo, min lilla skatt, vars liv höll på att bli alltför kort.
Donatello, en Reeves kärrsköldpadda. Håll tummarna för att hans skalröta försvinner!
Sallad, den spanska revbenssalamandern, som snart ska få ett nytt akvarium.
Blodboll i huvet! (Varning för starka bilder)
Therese Fasth följde med mig till doktorn och dokumenterade alltihop. Skåda och njut:
Först fick jag vackert betala 150 kronor.
Sen blev jag rakad och tvättad.
Undersköterskan förberedde bedövningen.
Så kom farbror (?) doktorn och förberedde inför borttagandet av atheromen. Först bedövning. Sedan var planen att man skulle göra ett snitt för att kunna klämma ut talgkörteln och skära loss den.
Nålen kördes in i bulan och det dröjde inte många sekunder förrän doktorn börja säga ord som "Fascinerande", "Intressant" och liknande. Dessa ord kändes märkliga att lyssna till när man låga på en brits och fick sin huvudknöl behandlad...
Det som fascinerade doktorn var att det inte alls var en atherom, utan en samling av gammalt blod i kärlen. Han lyckades suga ut blodet med sprutan så bulan blev tömd. "Har du slagit dig i huvudet, i ett badrumsskåp eller nåt?" undrade doktorn. Det är inget jag kan minnas att jag gjort, men man slår sig ju lite överallt mest hela tiden tycker jag.
Förhoppningsvis är knölen borta nu. Man behövde aldrig skära. Det räckte med sprutan idag. Men har jag otur så fylls bulan på igen, och då kan man behöva ta bort blodkärlen som sitter just där. Då är det ett lite klurigare ingrepp.
Undersköterskan la ett tryckförband på den före detta bulan.
På fredag ska jag till doktorn igen, så han får kolla om kärlen slurpat åt sig en massa blod igen, eller om det räckte med dagens ingrepp.
Håll tummarna för att det inte behövs karvas!
Tack Therese för att du följde med och dokumenterade. Tack doktorn och undersköterskan för att ni med glädje ställde upp på att bli fotograferade. Tack Carenina för att du var barnvakt åt Liam.
Idag ska knölen bort
Min kompis Therese följer med och om vi ber riktigt snällt så kanske vi får fota hela proceduren. Då ska ni få ta del av skallkarvandet.
Snart har sköldpaddan det bra...
Det här akvariet är lagom stort (inte). Den här belysningen räcker (inte). Det här fodret är allt den behöver (inte).
Dumma djuraffär som for med osanning kring vad vår salamander behövde.
Den här salamandern passar perfekt tillsammans med er sköldpadda (inte). Den behöver bara äta röda mygglarver (inte). Doppvärmare är jättebra att ha till salamandern (INTE).
Dumma djuraffär som for med osanning kring vad våra möss behövde.
Dom här två hanarna kommer fungera jättebra tillsammans (inte). Det här fodret är allt dom behöver (inte).
Efter att ha lärt mig av mina många misstag så har jag blivit medlem på en sida på nätet som heter Zoonen. Där har jag fått veta allt jag behöver veta för att jag ska skapa en bättre miljö åt mina djur. Det jobbiga är att det är många på Zoonen som är väldigt trötta på alla naiva människor (som jag) som köper djur på djuraffär och inte vet tillräckligt för att kunna ta hand om sina djur. Så man får vara lite beredd på skäll... Men det är det värt. Huvudsaken är att man får den information man behöver!
Dumma, dumma djuraffär...
På tisdag ryker knölen!
Då ska jag och Annicka Halvarsson gå igenom era svar på tävlingen.
Det finns alltså fortfarande liiite tid kvar att hitta på något finurligt bidrag till tävlingen. Och då kan man ju vinna det fantastiska, underbara, megabautabraiga priset som är en VIP-plats på Teater Orkas föreställning Stormen Johanna och Mormors Öga som har premiär i november i Katrineholm.
Så gnugga era geniknölar nu (he, he). VIP-platsen kan bli din!
SKETCHSKRIVNING
Jag skriver lite sketcher till Katrineholmsrevyn.
Då min tid inte räcker till för att stå på scen i revyn, eller regissera, så lägger jag lite krut på textskrivande. Jag hade samma plan förra året men började skriva alldeles för sent. Detta ledde till att ett par sketcher jag skrev tog upp ämnen som revyn redan behandlade i andra sketcher. Dessutom stressade jag upp mig själv eftersom det var så knappt om tid.
Så! Vis av erfarenheten skriver jag redan nu. Fast revyrepetitionerna inte börjar förrän i... oktober kanske?
Det känns toppen. Men en annan klurighet uppstår. Jag försöker ta upp aktuella händelser, gärna lokala, sånt är alltid poppis i revysammanhang. Men det som är aktuellt idag behöver inte upplevas som aktuellt när revyn väl har premiär i januari. Och även om jag lyckas skriva om sånt som fortfarande känns brännande i början av nästa år så måste man vara beredd på att nya grejer kan hända inom samma ämne.
Ponera att jag redan nu har skrivit värsta fyndiga numret om kronprinsessans förlovning (vilket jag inte har). Sen bestämmer sig kronprinsessan i november för att göra slut med sin gymkille. Jag menar, då kan ju min sketch bli helt inaktuell. Eller så måste den justeras rejält så den fortfarande går att använda.
Sånt måste man tänka på... Mmm...
Om ni har förslag på vad jag kan skriva sketch om så får ni gärna tipsa mig.
(Bilden är tillverkad på www.yearbookyourself.com)
Allsångsglädje i Katrineholm
Toppengäster (Magnus Carlsson, Carola, Carin Widén) och härliga allsånger, bra ljud och fin miljö. Entrén kostade endast hundra kronor för vuxna och femtio för barn. Lät man bara bli att köpa något att äta och dricka på plats så var det riktigt billigt.
Gabriel Forss ledde hela evenemanget med stor säkerhet och med en glädje som smittade av sig. Det finns ingen som helst anledning för Katrineholmarna att bege sig till Skansen för att sjunga allsång, allsången på Djulö håller samma kvalitet.
Jag hoppas verkligen Gabriel fortsätter med det här, sommar efter sommar efter sommar. Jag hoppas biljettpriserna fortsätter vara lika låga och jag hoppas Katrineholmarna fortsätter komma.
Bitvis lite väl mycket halleluja för min smak, men strunt samma. Halleluja på ni om det är vad som krävs för att evenemanget ska bli av.
Sen svider det lite förstås... Jag tänker på Liv i Parken. Allsången i stadsparken på måndagar som jag varit lite inblandad i. Det är ju ett allsångsevenemang som inte på långa vägar haft samma genomslagskraft i Katrineholm. Jag måste påminna mig om det inte alls handlar om samma sak. Liv i Parken är till för Katrineholms egna talanger, unga, gamla, proffs, amatörer. Vi har en heeelt annan budget och ja... Hur ska man säga? Om Gabriels allsångskvällar är som en tjusig drink med parasoll så är Liv i Parken mer som en folköl. Och det är inget fel på något av dom... Både drinken och folkölen är nog så smaskiga en ljummen sommarkväll. Dock skall de icke intagas i för riklig mängd ty då blir man knäpp! Mohaha!!!
Premiär för Wistfjord
Nu har bandet Wistfjord haft sin premiärspelning. Vi gav oss själva absolut godkänt efteråt och det kändes riktigt bra i magen. Nu hoppas jag vi får spela tusen gånger till! Det är helt fantastiskt att få sjunga och uppträda tillsammans med människor man tycker om.
Så har vi kommit på att vi ska försöka lägga till en Di Levalåt till vår repertoar. Det skulle nog passa oss. Än så länge spelar vi Emil Jensen, Lisa Ekdahl och Fred Åkerström. Vackert, svenskt och med mening. Det är Wistfjords melodi!
Karin Bergfjord (piano), Jenny Wistbacka (sång), Krister Wistbacka (fiol).
Foto: Thomas Sjöstrand
Jag har misshandlat mina djur!!!
Min man gjorde världens mest romantiska grej för några veckor sedan. Han köpte dansmöss till mig! Två urgulliga små hannar. Jag blev så lycklig så jag nästan sprack!!!
Rätt snart började mössen slåss. Och här snackar vi inga pytteslagsmål inte. Här höggs det hejvilt så blodet rann. Vi fattade rätt snart att det inte skulle dröja förrän en av mössen skulle dö om vi inte gjorde något.
Jag undrade om det kunde bero på att det var två hannar. Men min man berättade att personalen i djuraffären sagt att det inte skulle vara några som helst problem att ha de två hannarna ihop. De hade ju växt upp tillsammans.
Min bästelibästaste kompis Therese kollade lite på nätet och det dröjde inte länge förrän hon fick reda på att det är hur korkat som helst att ha två hanmöss tillsammans. Dessutom heter det inte dansmöss. Dansmusen är en slags mus med något genetiskt fel som gör att de bara snurrar runt, runt, runt. Detta var alldeles vanliga tam-möss fast djuraffären felaktigt kallat dom dansmöss.
Vi särade på de två mössen och har nu två burar som står bredvid varandra. Inte riktigt som vi tänkt oss, men nu fick det bli så.
Vis av det som hänt tänkte jag att jag måste sätta mig in lite mer i hur man sköter de små liven på korrekt sätt. Och så kom jag på att vi ju har en liten sköldpadda och en salamander också. Kunde det vara så att vi fått fel information från djuraffären om hur dessa djur ska skötas också? Vi har nämligen köpt mössen, sköldpaddan och salamandern från samma djuraffär.
Jag kollade runt bland en mängd olika sidor på nätet. Och jo då... Visst har vi fått fel information. Om en mängd saker!
Till exempel är det jättedumt att ha salamandern och sköldpaddan i samma akvarium, fast personalen i djuraffären sagt att "Det kommer funka perfekt". Salamandern och sköldpaddan ska ha helt olika temperatur. Dessutom har de rekommenderat och sålt ett alldeles för litet akvarium till oss. Och maten de sagt ska funka hur fint som helst täcker inte alls upp djurens behov.
Ju mer jag sätter mig in i hur mina djur ska skötas desto mer frustrerad blir jag. Det är ju en miljon grejer att tänka på!
Jag blir så nedrans förbaskad på personalen i djuraffären. Naturligtvis tror vi som konsumenter på vad de säger! Det är ju deras jobb att informera, eller? Om det nu inte är deras skyldighet att berätta hur man tar hand om djuren de säljer så får de väl säga det. "Varsågod, köp ett djur hos oss, men du får själv ta reda på hur du ska sköta det!" För när de berättar vad djuren ska äta, hur varmt de ska ha det, hur ofta man ska göra rent hos dom och så vidare... Ja, då tror man ju på dom.
Suck...
Mätt så in i vassen
Idag firade vi min härliga svärmor som behagat fylla hela 70 år!
Är det något släkten på min mans sida kan, så är det att laga mat! Jisses vad mycket underbart käk det fanns. Och jag åt... Och åt... Och för säkerhets skull åt jag lite till. Varför?!! Varför slutar jag aldrig äta i tid? Nu sitter jag här, mitt i natten, proppmätt... Urk...
Kalaset var trivsamt. Det spelades boule, krocket och någon slags hemmagjord vedtennis... Dispyterna i matcherna var många och det slängdes friskt med hårda ord. Av skratten från åhörarna att döma var nog grälen inte så allvarliga trots allt.
Själv avstod jag från spel och lekar. Jag fokuserade på ätandet... Urk... Jag förstår verkligen inte... Tror jag att det är sista gången jag får mat eller? Vad håller jag på med? Varför denna mängd?!! VARFÖR?!!
En av höjdpunkterna på festen var när min mans brorson Wille råkat kasta in en boll i vassen och lyckades hämta den genom att använda en surfbräda. Wille blev banne mig inte ens blöt! Respekt!
NÖDVÄNDIG INFORMATION
Klicka på bilden.
LIKT EN SLÄNDAS SPRÖDA VINGE ÖGAT SKÄLVER
En slända hälsade på hemma hos oss idag. Det är väldigt passande eftersom jag går och sjunger på Fred Åkerströms visa "Jag ger dig min morgon" flera gånger varje dag. En av textraderna i den visan lyder "Likt en sländas spröda vinge ögat skälver". En mycket vacker textrad, men hjälp så svår den låten är att komma ihåg!
Det skulle vara bra om låten hade lust att fastna i skallen eftersom jag ska sjunga den i stadsparken nu på måndag. Uj, uj, uj, vilka bestyr jag har haft med herr Åkerströms underbara visa. För inte nog med att texten är jätteklurig att komma ihåg. Dessutom är det så himla svårt att fatta när man liksom ska sjunga! Antingen kommer jag in för tidigt eller för sent, hela tiden. Frustrationen har ökat för varje rep.
Karin Bergfjord har försökt coacha. "Tänk inte för mycket, sjung bara. Det är texten som är viktig." Jo, jag förstår i teorin, men i praktiken är det fortfarande näst intill omöjligt. Så igår när vi repade och jag analyserade för tusende gången varför jag aldrig kommer in perfekt så sa Karin "Det vore lättare om du inte var så begåvad." Den ni! Hi, hi.
Det är jag, Karin Bergfjord och min pappa som ska framföra "Jag ger dig min morgon" och två andra dundermysiga låtar. Jag hoppas det går bra. Sländan är nog ett gott tecken. Jag hoppas det.
