wistbacka

Du kanske inte har ett konto på Facebook, det har jag. Facebook är ett ställe på nätet där man kan hänga gratis och "umgås" med folk man känner, eller inte känner. Man väljer själv vilka man vill "umgås" med. Det är alldeles gratis. En del gillar Facebook, andra gillar inte stället alls.

Grejen är ju att det är frivilligt. Visst förstår jag att det känns störigt när folk till exempel tar för givet att man tagit del av information bara för att den finns på Facebook. Man kan uppleva ett utanförsskap om man inte är med. Trist...

Å andra sidan är det smidigt med informationen där, om man nu är med.

Men en grej som jag tycker är för himla trälig är all skit som skrivs om Facebook, av de som är med där. Det är ett evigt klagande på uppdateringar som görs. "Vi vill ha det som det var förut" skallar ropen så fort något görs om.

Nu kanske jag är naiv. Men jag misstänker att Facebook försöker förbättra saker och ting genom sina uppdateringar. Jag har svårt att tro att de tänker "Nej, nu jävlas vi lite och gör sidan sämre. MOHAHA!!!" Sen kanske det inte alltid blir så bra, men på nåt sätt så känns det ändå schysst att de försöker.

Jag tror aldrig jag läst en statusrad där det står "Tack Facebook, för att jag får vara här gratis, och ni har gjort så jag kan hålla kontakten med mina nära och kära på ett enkelt sätt".

Hm... Om jag var en av de som bestämde på Facebook, och ständigt fick ta emot svidande kritik, aldrig något beröm. Kanske att jag skulle börja jävlas till slut. Göra konstiga uppdateringar, lägga ut virus och ba´: "IN YOUR FACE, ni otacksamma slynglar!!!"

Jag gillar konstverk. Jupps. Som den här. Och dom rostiga konstiga fågelmänniskorna som de satt upp vid Djulökorset. Dom gillar jag också. Konst är kuligt. Så är´t!

När vi var på västkusten i somras så hade Cocos brov grävt fram ett gammalt pussel. Och tjena mittbena vilket pysslande det blev. Vi var säkert fem stycken som satt runt det där pusslet och klurade och klurade, timme efter timme. Supersvårt! Kolla in hur bitarna är sågade, det verkade helt hopplöst att få ihop det. Men till slut kunde vi stolt betrakta det färdiga verket.



Hjärngympa utan dess like. Det är möjligt att jag åt upp de två bitar som ni ser fattas, i ren frustration...

Det kom en syster och sa:
"Varsågod, här får du en present för att du inte fyller år"

Såna presenter gillar jag. MASSOR!!!

Stort och smått som smakar gott.

(På bilden: Maja Asplund)

Det är ju ingen nyhet att många kvinnor upskattar en brandmans fägring. Men nu ni... Nu har det liksom blivit ännu värre! Eller ännu bättre, eller vad jag ska säga. Jag finner inte ord för den fantastiska kombination jag fick uppleva idag på brandstationen i Katrineholm. Klicka på bilden så får ni se vad som fått mig mållös:



Det är bland det vackraste jag sett.

En brandman som kastar godis...

Herrejisses...

För fjärde året i rad är det dags att köra föreställningen 112 på brandstationen i Katrineholm. Världens bästa sätt att lära barn vad de ska göra om en olycka händer. Med teater, sång, musik och en riktig brandutryckning så blir det ju solklart att man ska ringa 112 om det brinner, att man ska ha hjälm när man cyklar, att det är smart att ha reflex i mörkret och allt sånt där vikteliviktigt!

Så här såg det ut vid kvällens repetition:


(Föreställningen 112 är ett samarbete mellan räddningstjänsten i Katrineholm, Katrineholms Kulturskola och Kulturföreningen DUD.)

Det kom ännu ett mail från Kenya. Beatrice berättar om hur läget ser ut för hennes by. Efter att ha läst mailet känner jag att jag ska sluta gnälla över långsamt internet och priset på gympaskor...

Här är mailet:

Hello Jenny
   
Its another time again for me to say hello to you Jenny. Everything here is quite ok only that we are facing alot of other challenges in life that being drought and starvation this is in staying long without food. Food commodities are crazy expensive yet we live one dollar a day let me tell you things are eally getting mad without what to do. Livestock which is the main economical main stay here are dying in serious note.
   
Samburu people who are living here are really facing a tsunami in form of hunger/starvation and diseases. For the last five days we lost two elderly and three children due to lack of food and water. I know this may not sound nice but this is what happening within the locality. This part of the country is known to experience this but looks different anyway this way just to shed you a bit of light on the current situation within and out of my local area and upper north eastern parts of Kenya.
   
I would like to tank you for your generocity for our entire community people this shows your concerns and heart felt furthermore living away from us. But we need your prayers too. Say hello to your family. Hope to hear from you.
   
    Yours
         Beatrice

Vårt bidrag till NOOMARATON gick inte vidare. Men det känns heeelt okej. Det roliga är att spela in filmen, och det gjorde vi!

Det här med kramar är klurigt. Jag tycker det är supersvårt att på ett naturligt sätt krama om någon. Och jag tycker det är ännu svårare att ta emot en kram.

Så har det alltid varit. Det känns så himla intimt liksom. Man känner ju hela kroppen, hallå!

Samtidigt så inser jag ju att det är en mysfaktor som är väldigt gosig och givande, så jag vill kramas. Jag tränar på det hela tiden. Eller, inte hela tiden. Jag springer inte och kramas hejvilt. Men tidigare så kunde jag säga "Stopp, jag kramas inte" när någon närmade sig med öppen famn. Numera försöker jag se avspänd ut och tar emot, med blandade känslor. Jag känner en mix av "mys" och "hjälp".

Cocos familj består av kramare, så nu för tiden får jag en hel massa träning på kramfronten. Det funkar hyfsat. Don´t stop hugging me.

Såg den här bilden från Katrineholmskuriren (ovan) bland mina bilder på datorn. Och det är ju inte utan att det går att skönja en viss... vad ska vi säga... obekvämhet?

Idag har vi gjort en film! Så här var det:


Jeff, Jocke och Annicka kom hem till mig i morse. Klockan 9:00 fick vi ett sms där det stod: Signalfel, kiosk, på en pakethållare, gömställe, anslagstavla, tangenter, bakelse. Nu var det dags för oss att göra en film som skulle innehålla dessa grejer. Så vi spånade, och sen drog vi iväg!


Vi lånade en mikrofon (som vi sen inte använde) av Lars och vi hämtade den tokbriljante skådespelaren Oliwer.


Vi hämtade kostym och rekvisita och drog till skogs för att börja filma.


Jeff kände in spelplatsen.


Jeff kände in cykeln.

Sen startade inspelningen!!!


Ibland fick vi ickehuvudskådisar gömma oss för att inte råka fastna på filmen när vi inte skulle vara med. Vid ett sådant tillfälle passade jag på att fota Jocke som var så fin så fin i Jeffs sjal.


Sen lämnade vi skogen, drog till stan för att filma mer. Då dök Erik upp precis när vi behövde en skådis till. Bra tajming!

Vi filmade å filmade å filmade!!!


När vi filmat klart åkte Annicka och jag till Kulturskolan och redigerade ihop materialet till en finfin film. Sen skulle filmen bara ut på youtube. Under tiden som youtube hämtade filmen så roade jag och Annicka oss med att skapa musik och lösa korsord.

Men sen sa datorn att nähäpp, jag tänker absolut icke lägga ut denna film på youtube. Då bestämde vi oss för att Annicka skulle fortsätta försöka lägga upp filmen hemifrån istället. Och i skrivande stund är det precis vad Annicka pysslar med. Håll tummarna för att det lyckas!

Förstår du inte varför vi gjort den här filmen utifrån de konstiga direktiven vi fick via sms på morgonen, klicka HÄÄÄR!!!

Nu kör vi!!! Förr året bidrog vi med den HÄÄÄR filmen. Vad blir det i år? Ja, vi har absolut ingen aning!!!

Klockan 9:00 kommer instruktioner från NOO Maraton-människorna. Och sen har man ett dygn på sig att skapa en film, från idé till redigering.

Om ni fortfarande inte förstår vad det är vi ska göra, klicka HÄÄÄR!!!

Så här ser jag ut när Coco berättar något för mig.

Med sitt yviga kroppsspråk och brinnande engagemang kan Coco få vilken historia som helst att bli spännande.

För en halvtimma sedan lyckades han få mig att förstå hur ofantligt intressant kvällens fotbollsmatch mellan Sverige och Ukraina kommer att bli. Jag kommer sitta som klistrad vid tv:n, trots att jag inte är fotbollsintresserad över huvud taget, egentligen.

Jag kommer ihåg en sån lärare från gymnasiet. Vi var en klass som bestod till 95% av uttråkade elever som avskydde skolan, lärarna och alla måsten. Men den här läraren fångade oss. Han började med att hoppa upp på katedern och gestalta en älg. Han hade precis det som Coco har, äkta engagemang. Just det, en liten detalj till också, han såg oss som människor. Människor som det var värt att lägga ned tid, lust och kraft på. Vi var värdefulla.

Tänk vad mycket jag kunde lärt mig i skolan, om lärarna varit mer Coco!

Det är svårt det där med pengar...

Vad är dyrt? Vad är billigt? I don´t get it. Och ju mer jag tänker på det, desto mer förvirrad blir jag...

"Nä, den där tröjan är för dyr" tänker jag om ett plagg som kanske kostar 300:- för att sedan äta en lunch för 80 spänn, tanka bilen för 400 bagis och sedan köpa en tidning för 60 balobas. Det är viktigt att vara ekonomisk, inte bara fylla på garderoben när det går så bra att lappa och laga det man redan har!

Pengar är knepigt. Men jag har en lösning! Om jag fick obegränsat med pengar så skulle jag slippa fundera så himla mycket på det! FIFFIGT!!!

Foto: Therese Fasth