wistbacka

Det här med kramar är klurigt. Jag tycker det är supersvårt att på ett naturligt sätt krama om någon. Och jag tycker det är ännu svårare att ta emot en kram.

Så har det alltid varit. Det känns så himla intimt liksom. Man känner ju hela kroppen, hallå!

Samtidigt så inser jag ju att det är en mysfaktor som är väldigt gosig och givande, så jag vill kramas. Jag tränar på det hela tiden. Eller, inte hela tiden. Jag springer inte och kramas hejvilt. Men tidigare så kunde jag säga "Stopp, jag kramas inte" när någon närmade sig med öppen famn. Numera försöker jag se avspänd ut och tar emot, med blandade känslor. Jag känner en mix av "mys" och "hjälp".

Cocos familj består av kramare, så nu för tiden får jag en hel massa träning på kramfronten. Det funkar hyfsat. Don´t stop hugging me.

Såg den här bilden från Katrineholmskuriren (ovan) bland mina bilder på datorn. Och det är ju inte utan att det går att skönja en viss... vad ska vi säga... obekvämhet?