NY BLOGG
Julgranspyntning, enligt tradition!
Så var det dags att pynta julgran. Enligt tradition kom Cocos barnbarn Morgan och Melker över och satte ihop plastgranen, hängde upp ljus, glitter och kulor.
Dock var julgransljusen trasiga och toppstjärnan ful. Så hastigt och lustigt drog Coco och Melker iväg för sista minuten-shopping. Under tiden hade jag och Morgan minikonsert för oss själva och sjöng Nickelback, Metallica, Tenacious D och Elvis Presley.
Charlie var med en smula under pyntningen. Men tyckte att det var en smula segt kan jag tro. Så han drog sig ned till rummet i källaren och datade sig, enligt tradition.
Dock var julgransljusen trasiga och toppstjärnan ful. Så hastigt och lustigt drog Coco och Melker iväg för sista minuten-shopping. Under tiden hade jag och Morgan minikonsert för oss själva och sjöng Nickelback, Metallica, Tenacious D och Elvis Presley.
Charlie var med en smula under pyntningen. Men tyckte att det var en smula segt kan jag tro. Så han drog sig ned till rummet i källaren och datade sig, enligt tradition.
Jag fick fnatt!!!
Häromdagen var jag en duktig klassmamma. Jag, tillsammans med många fler föräldrar, sålde lotter vid sonens Luciatåg.
Elevernas familjer hade fått lämna in saker till lottpriser. Och jisses vad mycket fint man hade lämnat in. Det första jag fick syn på, innan lotteriet ens börjat var en klänning (i min storlek!) med hattifnattar på. Lyllos den som skulle vinna den! Jag förstod att det inte var någon idé att köpa någon lott själv, hur stora var oddsen för att jag skulle vinna just klänningen bland alla hundratals grejor?
Min mamma kom för att se på dottersonens luciatåg. Hon köpte tre lotter. Och vet ni vad hon vann..? KLÄNNINGEN!!! Och jag fick den! Jag fick den, jag fick den, jag fick den!!!
Och inte nog med det. Till klänningen hörde ett litet smycke. Ett födelsedagssmycke, med siffran 31 på. Och vet ni när jag fyller år?!! 31 januari!!! Helt osannolikt!!!
Universum har talat till mig. Jag förstår inte riktigt vad universum säger, but I like it!!!
Elevernas familjer hade fått lämna in saker till lottpriser. Och jisses vad mycket fint man hade lämnat in. Det första jag fick syn på, innan lotteriet ens börjat var en klänning (i min storlek!) med hattifnattar på. Lyllos den som skulle vinna den! Jag förstod att det inte var någon idé att köpa någon lott själv, hur stora var oddsen för att jag skulle vinna just klänningen bland alla hundratals grejor?
Min mamma kom för att se på dottersonens luciatåg. Hon köpte tre lotter. Och vet ni vad hon vann..? KLÄNNINGEN!!! Och jag fick den! Jag fick den, jag fick den, jag fick den!!!
Och inte nog med det. Till klänningen hörde ett litet smycke. Ett födelsedagssmycke, med siffran 31 på. Och vet ni när jag fyller år?!! 31 januari!!! Helt osannolikt!!!
Universum har talat till mig. Jag förstår inte riktigt vad universum säger, but I like it!!!
Hårresande!!!
Ett foto cirkulerar på Facebook. En tonårstjej poserar med plutande läppar. Bilden är tagen snett uppifrån, av henne själv, så hennes ögon ska se större ut. Hon kikar trånande under lugg. Hennes ena arm är upplyft så handen kan hålla i håret, lite sexigt och utmanande. I armhålan ser man en hårbuske. Hon har alltså inte rakat sig under armen!
SÅÅÅ ONATURLIGT, eller hur?!! Folk förfäras naturligtvis. Kommentarer som "OMG", "Is this for real?" och liknande står under bilden.
Supermånga delar med sig av denna bild, som avskräckande exempel kan man ana.
BRA!!!
Äntligen reagerar vi på denna slags bilder där tonårstjejer tror att de måste se ut som sexobjekt. För visst är det väl det vi reagerar på?
Vi reagerar väl på att det är onaturligt att se ut som en porrig Silverstedt när man är fjorton år gammal? För inte reagerar vi väl på en alldeles naturlig hårväxt som alla faktiskt har? Det skulle ju vara sjukt...
Har hösten gått ovanligt fort?!!
Snart är året slut. Helt sjukt! Och jag vet att man brukar säga att det känns som att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir. Men i år måste det väl ändå handla om något slags rekord?
Jag tycker det är supermånga (även ungt folk) som säger att hösten bara svischat förbi.
Kan det bero på att vintern dröjt? Att det inte blev kallt så fort, att inte snön behagade komma lika tidigt som förut?
Eller är det bara att fejsa fakta. I´m getting old!!!
Jag tycker det är supermånga (även ungt folk) som säger att hösten bara svischat förbi.
Kan det bero på att vintern dröjt? Att det inte blev kallt så fort, att inte snön behagade komma lika tidigt som förut?
Eller är det bara att fejsa fakta. I´m getting old!!!
Framtid som reseledare?
Igår var jag, mor, far, bror och son och såg Spamalot på Oscarsteatern i Stockholm. Supertrevligt. Men oooh så nära att det inte blev av. På grund av den slarvmaja som jag tydligen är...
Jag hade hand om allas musikal- och tågbiljetter. Jag är ju en vuxen och ansvarsfull människa och borde med lätthet klara en sådan uppgift.
Till att börja med tappade jag för några veckor sedan bort en av musikalbiljetterna. Oscarsteatern förklarade då att jag skulle få en kopia på biljetten, men om någon annan kunde visa orginalbiljetten så var det kört för mig. Hur tappar man bort en biljett som kostat mer än 600 spänn?!!
Men inte nog med detta. Vi var i god tid på stationen för att inte missa tåget till Stockholm. Trodde vi... Men när jag tittade på biljetterna så upptäckte jag att... blä... jag sett fel på avgångstid. Med över en timme! Tåget hade alltså gått redan.
Vi ilade iväg och köpte nya biljetter åt oss allihop och hann med nöd och näppe med ett X2000 som lyckligtvis förde oss till huvudstaden.
Det är inte gratis att köpa nya biljetter...
Vi kom fram. Vi käkade en supernajsig lunch. Drog sedan till Oscarsteatern där jag fick min biljettkopia. Och vet ni, det var ingen som hittat min bortappade orginalbiljett. Så vi fick alla njuta av en magnifik musikal.
En härlig dag. En minnesvärd dag på många vis. Men reseledare lär jag aldrig bli...
Jag hade hand om allas musikal- och tågbiljetter. Jag är ju en vuxen och ansvarsfull människa och borde med lätthet klara en sådan uppgift.
Till att börja med tappade jag för några veckor sedan bort en av musikalbiljetterna. Oscarsteatern förklarade då att jag skulle få en kopia på biljetten, men om någon annan kunde visa orginalbiljetten så var det kört för mig. Hur tappar man bort en biljett som kostat mer än 600 spänn?!!
Men inte nog med detta. Vi var i god tid på stationen för att inte missa tåget till Stockholm. Trodde vi... Men när jag tittade på biljetterna så upptäckte jag att... blä... jag sett fel på avgångstid. Med över en timme! Tåget hade alltså gått redan.
Vi ilade iväg och köpte nya biljetter åt oss allihop och hann med nöd och näppe med ett X2000 som lyckligtvis förde oss till huvudstaden.
Det är inte gratis att köpa nya biljetter...
Vi kom fram. Vi käkade en supernajsig lunch. Drog sedan till Oscarsteatern där jag fick min biljettkopia. Och vet ni, det var ingen som hittat min bortappade orginalbiljett. Så vi fick alla njuta av en magnifik musikal.
En härlig dag. En minnesvärd dag på många vis. Men reseledare lär jag aldrig bli...
Ta mig till London
Om det är nån av er som sitter och tänker "Åh, jag skulle så gärna vilja bjuda Jenny på en Londonresa. Men hon vill säkert inte..." Så tycker jag ni ska samla mod till er och fråga mig nu! För jag längtar till London så mycket så jag håller på att smälla av!
På bilden ser vi Charlie blicka ut över Londonska London, från The big Eye. Jag vill diiit igen! Till shoppingen, musikalerna, ölen... MAAAAGHHH!!!
På bilden ser vi Charlie blicka ut över Londonska London, från The big Eye. Jag vill diiit igen! Till shoppingen, musikalerna, ölen... MAAAAGHHH!!!
Kärleksmaneten behöver ett namn!
Jag har ju en del tatueringar då´rå. Igår när den coola lokala tatueraren Paula hade drop in kunde jag inte låta bli att komplettera mitt pågående havsprojekt. Det fattades lite bläckfisksprut och en manet.
Nu sitter hon där, maneten. Men hon behöver ett namn! Förslag?
Foto: Paula Svensson, Needle and Skin Tattoo
Nu sitter hon där, maneten. Men hon behöver ett namn! Förslag?
Foto: Paula Svensson, Needle and Skin Tattoo
Nära och kära, första advent
Tog en promenad ner på stan för att få julstämning. Det är ju trots allt första advent. Och jag kan konstatera följande:
Jag har världens juligaste, mysigaste och finaste kompis! Kolla in det här skyltfönstret! Där står hon.
Lite för långt ifrån kanske. Här kommer en bild där hon står lite närmare.
Och jag har världens juligaste, mysigaste och finaste bror! Kolla in den här levande julkalandern som hade premiär på torget idag. (Briljant manusförfattare by the way...) Där dansar han med sin tomtefru!
Och jag har världens juligaste, mysigaste och finaste pappa! Kolla in det här spelmanslaget som spelade på bibblan idag. Där står han!
Jag har världens juligaste, mysigaste och finaste kompis! Kolla in det här skyltfönstret! Där står hon.
Lite för långt ifrån kanske. Här kommer en bild där hon står lite närmare.
Och jag har världens juligaste, mysigaste och finaste bror! Kolla in den här levande julkalandern som hade premiär på torget idag. (Briljant manusförfattare by the way...) Där dansar han med sin tomtefru!
Och jag har världens juligaste, mysigaste och finaste pappa! Kolla in det här spelmanslaget som spelade på bibblan idag. Där står han!
Tråkroliga karaktärer
Jag skriver ett manus.
Det finns inget roligare än när karaktärerna får liv och jag får följa det som händer samtidigt som jag skriver. Alltså, jag har ju en grundplan. Men ofta så hittar karaktärerna på en massa tossigheter utifrån de karaktärsdrag och situationer jag gett dom. Tossigheter som jag inte alls planerat, men välkomnar med öppen famn!
Men i förrgår så var dom skittrista! Dom bara satt där runt matbordet och snackade om... vad var det nu... maträtten lever tror jag. Hur kul är det på en skala? Jag var besviken på dom när jag lämnade datorn.
Men så igår kväll blev dom så där härligt stolliga och gjorde massa galna grejer! Oh, så spännande det var!
Får se vilket humör de är på ikväll när jag kommer hem...
Armlöse Lasse
Det här är en så himla cool historia:
Man blir ju lite sugen på att skriva en pjäs om Lasses liv. Men snacka om svårspelad roll. Men så kom jag på att min bror har ju fått spela en snubbe utan ben och med bara en arm. Då borde ju det här vara lätt som en plätt! Inte sant?!
Man blir ju lite sugen på att skriva en pjäs om Lasses liv. Men snacka om svårspelad roll. Men så kom jag på att min bror har ju fått spela en snubbe utan ben och med bara en arm. Då borde ju det här vara lätt som en plätt! Inte sant?!
Bodaholmsleden
När jag bodde i Östra Vingåker brukade jag gå Bodaholmsleden. Idag gjorde jag det igen, då solen var på sitt gladaste humör. Så här var det:
Tid och lust, inte alltid tillsammans
Idag har jag för ovanlighetens skull tid att skriva. Vad jag vill alltså.
Och jag skulle så himla gärna vilja skriva början till ett manus. Jag har lite idéer. Men nu sitter jag här vid datorn och det bara kommer inget. Inget mer än den där vaga antikänslan.
Jag vill glöda!!!
Och jag skulle så himla gärna vilja skriva början till ett manus. Jag har lite idéer. Men nu sitter jag här vid datorn och det bara kommer inget. Inget mer än den där vaga antikänslan.
Jag vill glöda!!!
Vecka utan sötegott!
Nu har jag varit utan snacks, fika och godis i en vecka. Har gott superlätt faktiskt. Eller ja... Inte suuuperlätt kanske, men det har känts helt okej.
Inte har jag snusat heller (nästan inte i alla fall).
Tror min kropp är ganska glad på mig! Jag är glad på mig. Och jag och min kropp hör ju ihop på nåt sätt, det måste man väl ändå säga? Eller, ja, man måste inte alls säga det. Men man borde tycka det. Att min kropp och jag själv hör ihop. Inte sant?
Jupp.
Kapellet öppnade efter 25 år
Det finns ett vackert kapell på en av Katrineholms kyrkogårdar. Men kapellet har varit stängt i 25 år. Och jag har varit suuupernyfiken på hur det ser ut där inne.
För ett par månader frågade jag min mor och far (som är ganska kyrkiga av sig) hur jag skulle bära mig åt för att få komma in och kika i kapellet. De hade inga klockrena svar. Kanske att man kunde ringa nån eller så.
Men hör och häpna! För en vecka sedan öppnade kapellet! Utan att jag gjort ett smack!
De hade bestämt sig för att hålla en lyrikafton vid allahelgona i det vackra kapellet som numera fungerar som förråd. Så de hivade iväg allt bråte, städade och bjöd in allmänheten.
Naturligtvis var jag där. Mamma och pappa också. Och fy bubblan vilket mysigt place! En supercool väggmålning från 1951 visade livets trappa på ett underbart sätt.
Så blev det dikt och sång. Sångarna fick lite extra stöd från en av männen i publiken. Så fort han kände igen en av låtarna så sjöng han med, eller mer mumlade med, i en egen tonart... Det blev... fylligt kan vi säga. He, he, he.
Hur som haver! Lärdomen av att kapellet öppnade efter 25 år torde ju vara, önska och det händer!
