wistbacka

Det finns ett vackert kapell på en av Katrineholms kyrkogårdar. Men kapellet har varit stängt i 25 år. Och jag har varit suuupernyfiken på hur det ser ut där inne.

För ett par månader frågade jag min mor och far (som är ganska kyrkiga av sig) hur jag skulle bära mig åt för att få komma in och kika i kapellet. De hade inga klockrena svar. Kanske att man kunde ringa nån eller så.

Men hör och häpna! För en vecka sedan öppnade kapellet! Utan att jag gjort ett smack!

De hade bestämt sig för att hålla en lyrikafton vid allahelgona i det vackra kapellet som numera fungerar som förråd. Så de hivade iväg allt bråte, städade och bjöd in allmänheten.

Naturligtvis var jag där. Mamma och pappa också. Och fy bubblan vilket mysigt place! En supercool väggmålning från 1951 visade livets trappa på ett underbart sätt.

Så blev det dikt och sång. Sångarna fick lite extra stöd från en av männen i publiken. Så fort han kände igen en av låtarna så sjöng han med, eller mer mumlade med, i en egen tonart... Det blev... fylligt kan vi säga. He, he, he.

Hur som haver! Lärdomen av att kapellet öppnade efter 25 år torde ju vara, önska och det händer!