wistbacka

Flyttstädning är otäckt, äckligt, frustrerande, vidrigt, motbjudande och BLÄÄÄ!!!

Tack och looov fick jag hjälp av bästaste Annicka, Jeff och Therese. HURRA!!!

Braiga vänner är bra. Bläiga flyttstädningar är blä.

Jag tänker hellre på Teater Orkas pjäs som har premiär i övermorgon. JIPPI!!! Det är mycket roligare. Och pirrigare. Flyttstädning är opirrigt.


Här är en fin bild på flyttstädningshjälps-Jeff!

Nu är det suuupersnart premiär på Teater Orkas föreställning Vila i Fridh. Vi repar och repar och repar så man blir precis mosig och snurrig i hela huvudet. Vi vill så himla gärna att det ska bli bra!

Sen hör jag en liten röst inom mig som säger att jag är totalt väck i skallen som sätter upp något sånt här. Inte ska väl jag... Men jo, det ska jag! Och det gör jag! Så det så lilla fiskorvsröst!

Det är mycket mörker i pjäsen. Nästan så Bergmans demoner bleknar i jämförelse. Nästan så Norén framstår som en gullig liten sagotant. Men det betyder inte att pjäsen är trög, långsam och trist! Näpp, kolla in bilderna nedan, när familjen Fridh öser på för fulla muggar!

Har nyss tränat. Superkul pass på Friskhuset. Världens bästa sätt att starta fredagskvällen på. Nu kan man känna sig stark, pigg och stolt!

Eller..?

"Du ser ju mer sliten än fräsch ut!" är det första Coco säger när jag kommer hem.



Och ja, jo, han har inte helt fel. Knallröd i hela fejan, suckandes, stönandes, haltandes och grimaserandes äntrar jag mitt hem efter passet...

Det är inte rättvist att inte alla blir tomatröda i ansiktet när man tränar! Faktiskt!

Här är en av mina härliga elever. GISSA NAMNET! Den som gissar rätt får... öh... MASSA ÄRA!!! (Ni ska inte gissa namnet på tjejen i bakgrunden som står på en stol. Hon heter Gada.)

Fardusa, Buubshe, Nicka och jag har sjungit tillsammans för förskolebarn i stan (Skogsborgsskolan i Katrineholm). Det blev superlyckat!

Så nu när det var dags för Kulturskolan att dra iväg på en minisjung-turné där vi sjunger för förskolebarn på landet, så tänkte vi att det skulle väl vara toppen om Fardusa och Buubshe kunde hänga på där också!

Idag körde vi första dagen av tre på turnén. Och jodå, visst blev det succé igen!


Buubshe och Fardusa som somaliska katter i Floda.

Min pappa måste vara en av de modigaste i världen. Han har precis fyllt 65 och har alldeles supernyss lämnat sin post som chefredaktör på Katrineholmskuriren.

På fritiden tycker han om att lösa korsord (gjorde han när jag var liten i alla fall), äta, åka i sin fina bil, läsa, spela fiol, gå ut med hundarna och endagsfärdas med min mamma.

Många i Katrineholm vet vem min pappa är. Han är en sån där lokalkändis ni vet. Då har man sitt rykte att tänka på. Man vill inte riskera att göra bort sig. Att hålla sig till säkra kort borde vara det enda rätta, eller hur?!

Men så tänker tydligen inte pappa!

Nä, istället hoppar han entusiastiskt ombord på Teater Orkas teaterskepp och seglar iväg mot premiären av Vila i Fridh den 2 juni. Detta trots att han inte har någon direkt teatererfarenhet över huvud taget!

Hur vågar han?!!

I natt fick Cocos tändare nog och markerade tydligt sin frustration genom att försöka elda upp Cocos ansikte. POFF sa det! En gigantisk eldboll smekte Cocos ansikte nerifrån och upp. Sen luktade det bränt... Nu lyckades dock icke tändaren fullt ut, utan fick nöja sig med att ha orsakat svedda skäggstrån och ögonfransar.


Svedda ögonfransar på ett förvånansvärt lugnt brandoffer. Hade det varit jag som fått eld i hela fejan så hade jag varit i chock i flera timmar.

Idag har det blomfixats. Blommar haver inhandlats. Blomlådor haver uppskruvats. Blomstermyller haver arrangerats.

Igår var det stooort kalas på Katrineholmskuriren när min pappa avtackades. Det var ett häftigt holabalo med många roliga människor, god mat och härlig stämning.


Pappa fick hur mycket presenter som helst. Böcker, champagne, blommor, en dator, ett olivträd... Presenten som fick mest uppmärksamhet var nog grävlingskinnet. Pappa har kallats för "grävlingen" så länge jag kan minnas, så det var en passande present. Och makaber...


Lars Härnström var på plats. En snubbe som gillar golf, Hep Stars och Beatles.


Två av mina favoritmänniskor. Annicka och Jens. Jens skulle bara titta förbi fem minuter. Han stannade heeela kvällen.


Så blev det lite trolleri. Frustrerande. Jag slapp dock elstötspennan den här gången.


Coco känner alla och alla känner Coco. Här pratar han med Göran Dahlström och Lars Hernström.

Grattis till pensionen pappa! Nu väntar nya äventyr!

Jag har åkt på en sådan där hederlig svensk förkylning. Det är ingen katastrof på något sätt, men jag känner mig sååå trött och sliten.

Men så får man sånt här:



Therese tar en omväg från affären för att ge mig choklad. Rolf skickar ett alldeles riktigt brev där han berömmer mig.

Då är det svårt att tycka synd om sig själv.

Idag hade vi språksjung igen, då jag och en kollega åker ut med två somaliska vänner och sjunger för förskolebarn.

Grejen var bara den, att när vi idag stod och väntade på Fardusa (en av de somaliska kompisarna alltså) så dök hon icke upp. Det visade sig att halsont var boven.

Mycket trist att behöva åka iväg bara tre stycken, när vi är vana vid att vara fyra.

Vem kommer då förbiknallandes om inte Elin Gillstam som varit hos tandläkaren och nu var på väg till skolan som inte skulle börja än på ett tag. Vi frågade om hon inte hade lust att hänga med och sjunga. Och visst, det ville hon gärna.



Sagt och gjort. Elin sjöng, spelade och agerade kanin för nöjda och glada förskolebarn tillsammans med oss hela förmiddagen. TOPPEN! Det gick superbra, trots att Elin inte kommer från Somalia.

Tack Elin!

Jag blir så tokimponerad av dagens ungdom ibland. Man får hopp om livet kära vänner. Hopp om livet!

(På fotot: Elin och Buubshe)

Albert Einstein, det var en snubbe med hjärna det. Jag undrar om hans hjärna tog semester någon gång, när den arbetat lite för mycket.

Det har i alla fall min gjort just nu. Men det känns som att det bara är tillfälligt. Bara en liten minisemester. Det kan vara nog så uppfriskande att ge sig iväg bara en dag eller två, det vet man ju själv.

Så, hejdå hjärnan. Ses snart!

(På bilden: Albert Einstein, jag och Charlie.)

Igår tog vi oss en promenad vid lunchtid. Varm, grönt och skönt. Så var det.


En vilopaus vid vattnet.


Allt är inte grönt i naturen förstås. Men vackert likförbaskat!

Dom är lite knasiga di däringana musikaleleverna. Klicka på bilden och se vad Karin plötsligt sysslar med efter dagens soundcheck.

Den här veckan stavas A, N, N, I, E. På torsdag kväll är det premiär för Katrineholm Kulturskolas och Kulturföreningen DUDs musikal ANNIE. Nu kommer det repas utav bara tjosan fram till dess.

Igår fixade vi med ljus, ljud, scenografi, smink och kostym.


Karin som Mrs Pugh.


Konstnärligt foto på Elin och Nils.

"Idag åker vi och shoppar!" utbrast Coco med iver i blicken. Och jag vore väl helt kocko om jag inte nappade på det förslaget.

Så vi begav oss ut på stan och letade nödvändiga grejer. Enligt oss är även pynt nödvändiga grejer. Först tittade vi lite i "trendbutiker". Sakerna vi såg där var förvisso fina men dyra och opersonliga. Så vi besökte ett par ställen som säljer begagnade prylar. Det var mycket roligare.



Det resulterade i en hel låda full med mysiga grejor som vi raskt placerade ut i vårt hem.

SNART ÄR DET DAGS!

Klicka på bilden och titta på vår teaser.

Snart är det premiär på musikalen ANNIE! Det är Katrineholms Kulturskola och kulturföreningen DUD som står bakom hela tjolabaloet.

Nu ser t-shirten rätt blå ut på bilden, men den är egentligen lila. Den lila färgen kommer igen i en stor del av föreställningen.

Tydligen känner sig Katrineholm ovanligt lila i år. Team Gabriel i Körslaget körde exempelvis hårt på den färgen.

Vi i musikalgänget hade redan förra året bestämt att vi skulle använda oss av mycket lila i ANNIE.

Snygg färg, så det är ju bra. Hade varit jobbigt om Katrineholm känt sig väldigt brandgula i år till exempel. Lite stickigt och störigt liksom.

Lila är bra. Mysigt.