wistbacka

Idag lagade tioåriga sonen lunch. Heeelt själv!

Han var hemma från skolan idag för att han kände sig lite krasslig. Vi tolvtaget ringde min mobil och sonen, som frisknat till, berättade att han tänkte laga lunch åt oss. Han visste att jag var på väg hem från jobbet.

Väl hemma bjöds det på köttbullar, ris och dryck. Perfekt tillagat!

Nobelpris va?!!

Nu är det segt hörrni... Det blir mer och mer trögt att gå upp på morgonen, trots ljusare tider.

Kan det bero på min nya livsstil? Eller, nu tog jag kanske i... Men jag har minskat mitt kaffeintag ordentligt. Kom på att det aldrig kan vara nyttigt att börja varje dag med jumbokoppen Hubert. Så nu får det räcka med den normala muggen Märta. Sen försöker jag att inte dricka mer kaffe under hela dagen. Förut blev det upp mot litern varje dag, nu är jag nere på 2,5 deciliter. Är det därför jag är trött nu?

Sen har jag slutat ta min kvällscigarett. Och jag vet inte om det är därför, eller tack var det minskade kaffeintaget, men jag har inte drömt mardrömmar på drygt en vecka! Det är verkligen rekord!

Nu låter det som jag blivit värsta hälsomänniskan, men tro mig, det har jag inte. Ty fettet omsluter min lekamen likt boaormen runt sitt byte. Målmedvetet, förödande och icke särskilt klädsamt. Urk...

I skrivande stund så har min väninnas femåriga dotter Leona raptävling.

"Tänk när vi dör, då kan vi trolla fram jordgubbar. Vi behöver ju inte vara ledsna för då är vi ju där samtidigt"

Det är så vackert så man kan gråta en skvätt!

Nu när jag har varit sjuk har jag haft en chans att förkovra mig i tv:s underbara utbud. (Jisses vad ironisk jag var där.) Huvdutemat har blivit plastikkirurgi. En del nödvändig, en del mindre nödvändig, en del totalt äckligt onödig.

En dags tv-tittande såg ut så här:

På ett program visades en vacker kvinna i femtioårsåldern. Seriösa doktorer injecerade någon lösning i kvinnans ansikte så att hennes nasolabiala veck försvann. "Åh, jag är fyrtio igen" konstaterade kvinnan.

Min åsikt: Usch så snedvriden uppfattning människan har om saker och ting. Bu för plastikkirurgi och dumma injektioner.

Nästa program handlade om ett litet barn som fötts med ett väldigt missbildat ansikte. Den lilla flickan var tvungen att genomgå operationer för att över huvud taget kunna fungera, rent fysiskt. Nu, vid sex års ålder genomgick hon ytterligare operationer för att förhoppningsvis inte bli alltför mobbad i skolan. Men jisses, den tjejen lär inte klara sig undan mobbing, för hon såg verkligen ut som en omild variant av Quasimodo (vi säger att namnet stavas så...).

Min åsikt: Usch så snedvriden uppfattning människan har om saker och ting. Bu för plastikkirurgi och dumma injektioner. Hurra för bra och nödvändiga operationer som får människan att fungera.

Ett program som gick parallellt med programmet om Quasimodo-flickan handlade om en kvinna i trettioårsåldern som opererat bort båda sina bröst på grund av cancer. Kvinnan hade nu en mycket ödmjuk inställning till kroppen och livet. Hon vägrade ha på sig sina fejktuttar. Inte för att det var ett officiellt ställningstagande, utan för att hon, som hon själv sa "inte hade några bröst längre". Att klistra på sig ett par fejktuttar kändes bara falskt och konstigt.

Min åsikt: Usch så snedvriden uppfattning människan har om saker och ting. Bu för plastikkirurgi och dumma injektioner. Hurra för bra och nödvändiga operationer som får människan att fungera.

Till sist, samma kväll, såg jag ett program om en kvinna i trettioårsåldern som på grund av tre graviditeter fått hängmage. Hon var inte fet på något sätt. Magen hade bara tappat greppet och så även brösten. Kvinnan genomgick en lyckad bukplastik och hon opererade även in ett par silikoninlägg i brösten. Magen blev platt och "fin". Brösten såg ut som en porrstjärnas. Man fick se kvinnan sitta iklädd bikini vid en poolkant. Hennes tre barn hoppade och stojade. Kvinnan sa "Jag är bara så glad att kunna sitta här utan att magen hänger". Hon såg verkligen lycklig ut. Kvinnans man såg ännu lyckligare ut då han knappt kunde slita blicken från sin frus enorma bröst...

Min åsikt: Usch så snedvriden uppfattning människan har om saker och ting. Bu för plastikkirurgi och dumma injektioner. Hurra för bra och nödvändiga operationer som får människan att fungera. Och herregud vad jag vill ha platt mage!!!

Min syster gillar verkligen inte att bli fotad, att se sig själv på bild och bla, bla, bla. Ni förstår?

Men idag kom den här tjusiga bilden till min mobil. Jag brast ut i ett asgarv som ledde till en hostattack utan dess like. Så på något sätt tycker jag att jag har rätt att lägga ut bilden här. Eller hur? Hi, hi...



Det här är den roligaste och gulligaste bilden på min syster jag någonsin sett. Hon ser typ ut som... en korsning av en utomjording och en hattifnatt eller nåt.

Min teatergrupp "Vad tänkte vi" ska sätta upp SNÖVIT! Jippi!

Men det är inte den vanliga Snövit, oh nej. Detta är en ytterst bearbetad version. Historien utspelar sig i nutid och... Jag har skrivit om lite som jag haft lust till. Och manuset är anpassat efter antalet i min teatergrupp förstås.

Vid repet igår kom vi fram till vilken genre pjäsen har. Komedi/tragedi/drama. Mastigt va?

Manuset är inte riktigt klart. Ungefär en tredjedel är kvar tror jag. Skådspelarna har fått nöja sig med att få en bit i taget. Och de har också fått nöja sig med ett manus där tryckfelsnisse haft riktigt skoj. Helt plötsligt har jag skrivit Agnes i stället för Sandra och Beatrice i stället för Charlotte. Så blir det när en ambitiös teaterpedagog skriver manus till flera grupper samtidigt. Inte lätt att hålla ordning på allt.

Idag, nu på morgonkvisten, har jag kommit på att de sju små dvärgarna, förlåt, de sju studenterna ska dansa en dans. Så är det ju i Disneyklassikern! Ungefär i alla fall... Låten blir "Our house", med Madness ni vet?

Så ni som vill se en omtolkad Snövit med dansande studenter, höll ögonen öppna. "Vad tänkte vi" laddar sina bössor och skjuter skarpt i Katrineholm, inom kort!

På fotot: Snövits elaka mamma?

Förra söndagen var jag på Friskis och svettis, på ett nytt pass jag inte varit på tidigare. Det var suveränt! Passet blev extra roligt för att fläktarna inte fungerade. Svetten forsade från samtliga deltagare i lokalen. Det var frigörande på något sätt.

Efter passet gick jag fram till ledaren och berömde henne för hennes engagemang och förmåga att sprida energi i rummet. Jag tycker det är rätt läskigt att gå fram till främmande människor, men beröm ska man inte behålla för sig själv!

Sen när jag stod utanför mitt hem någon gång förra veckan så kommer min närmsta granne cyklande. Då slår det mig... Det är ju hon som är ledaren!

Hur kunde jag missa det?!! "Ses vi på söndag?" frågade hon. "Öh, ja..." svarade jag. Hon hade i alla fall inte missat att det var jag som var jag.

Vi har varit närmsta grannar i snart två år, ändå kopplade det inte att det var hon som var den underbara ledaren på Friskis. Trots att jag var framme och pratade med henne efter passet.

Är jag extra korkad. Eller är det mänskligt att inte känna igen folk när de visar sig i "fel" sammanhang?