Granne i annat sammanhang
Förra söndagen var jag på Friskis och svettis, på ett nytt pass jag inte varit på tidigare. Det var suveränt! Passet blev extra roligt för att fläktarna inte fungerade. Svetten forsade från samtliga deltagare i lokalen. Det var frigörande på något sätt.
Efter passet gick jag fram till ledaren och berömde henne för hennes engagemang och förmåga att sprida energi i rummet. Jag tycker det är rätt läskigt att gå fram till främmande människor, men beröm ska man inte behålla för sig själv!
Sen när jag stod utanför mitt hem någon gång förra veckan så kommer min närmsta granne cyklande. Då slår det mig... Det är ju hon som är ledaren!
Hur kunde jag missa det?!! "Ses vi på söndag?" frågade hon. "Öh, ja..." svarade jag. Hon hade i alla fall inte missat att det var jag som var jag.
Vi har varit närmsta grannar i snart två år, ändå kopplade det inte att det var hon som var den underbara ledaren på Friskis. Trots att jag var framme och pratade med henne efter passet.
Är jag extra korkad. Eller är det mänskligt att inte känna igen folk när de visar sig i "fel" sammanhang?
Min mammas pojkvän kände inte igen sin egen kusin i simhallen eftersom han bara hade badbrallor på sig och inga glasögon. Men trots att kusinen har skitdålig syn utan glasögon kände han igen Christer =D
Det är jättemänskligt! Och mänskligt är bra. Alltså; det är bra att inte känna igen folk. hihi Eller nåt.
