wistbacka

Här är en av mina härliga elever. GISSA NAMNET! Den som gissar rätt får... öh... MASSA ÄRA!!! (Ni ska inte gissa namnet på tjejen i bakgrunden som står på en stol. Hon heter Gada.)

Fardusa, Buubshe, Nicka och jag har sjungit tillsammans för förskolebarn i stan (Skogsborgsskolan i Katrineholm). Det blev superlyckat!

Så nu när det var dags för Kulturskolan att dra iväg på en minisjung-turné där vi sjunger för förskolebarn på landet, så tänkte vi att det skulle väl vara toppen om Fardusa och Buubshe kunde hänga på där också!

Idag körde vi första dagen av tre på turnén. Och jodå, visst blev det succé igen!


Buubshe och Fardusa som somaliska katter i Floda.

Min pappa måste vara en av de modigaste i världen. Han har precis fyllt 65 och har alldeles supernyss lämnat sin post som chefredaktör på Katrineholmskuriren.

På fritiden tycker han om att lösa korsord (gjorde han när jag var liten i alla fall), äta, åka i sin fina bil, läsa, spela fiol, gå ut med hundarna och endagsfärdas med min mamma.

Många i Katrineholm vet vem min pappa är. Han är en sån där lokalkändis ni vet. Då har man sitt rykte att tänka på. Man vill inte riskera att göra bort sig. Att hålla sig till säkra kort borde vara det enda rätta, eller hur?!

Men så tänker tydligen inte pappa!

Nä, istället hoppar han entusiastiskt ombord på Teater Orkas teaterskepp och seglar iväg mot premiären av Vila i Fridh den 2 juni. Detta trots att han inte har någon direkt teatererfarenhet över huvud taget!

Hur vågar han?!!

I natt fick Cocos tändare nog och markerade tydligt sin frustration genom att försöka elda upp Cocos ansikte. POFF sa det! En gigantisk eldboll smekte Cocos ansikte nerifrån och upp. Sen luktade det bränt... Nu lyckades dock icke tändaren fullt ut, utan fick nöja sig med att ha orsakat svedda skäggstrån och ögonfransar.


Svedda ögonfransar på ett förvånansvärt lugnt brandoffer. Hade det varit jag som fått eld i hela fejan så hade jag varit i chock i flera timmar.

Idag har det blomfixats. Blommar haver inhandlats. Blomlådor haver uppskruvats. Blomstermyller haver arrangerats.

Igår var det stooort kalas på Katrineholmskuriren när min pappa avtackades. Det var ett häftigt holabalo med många roliga människor, god mat och härlig stämning.


Pappa fick hur mycket presenter som helst. Böcker, champagne, blommor, en dator, ett olivträd... Presenten som fick mest uppmärksamhet var nog grävlingskinnet. Pappa har kallats för "grävlingen" så länge jag kan minnas, så det var en passande present. Och makaber...


Lars Härnström var på plats. En snubbe som gillar golf, Hep Stars och Beatles.


Två av mina favoritmänniskor. Annicka och Jens. Jens skulle bara titta förbi fem minuter. Han stannade heeela kvällen.


Så blev det lite trolleri. Frustrerande. Jag slapp dock elstötspennan den här gången.


Coco känner alla och alla känner Coco. Här pratar han med Göran Dahlström och Lars Hernström.

Grattis till pensionen pappa! Nu väntar nya äventyr!

Jag har åkt på en sådan där hederlig svensk förkylning. Det är ingen katastrof på något sätt, men jag känner mig sååå trött och sliten.

Men så får man sånt här:



Therese tar en omväg från affären för att ge mig choklad. Rolf skickar ett alldeles riktigt brev där han berömmer mig.

Då är det svårt att tycka synd om sig själv.

Idag hade vi språksjung igen, då jag och en kollega åker ut med två somaliska vänner och sjunger för förskolebarn.

Grejen var bara den, att när vi idag stod och väntade på Fardusa (en av de somaliska kompisarna alltså) så dök hon icke upp. Det visade sig att halsont var boven.

Mycket trist att behöva åka iväg bara tre stycken, när vi är vana vid att vara fyra.

Vem kommer då förbiknallandes om inte Elin Gillstam som varit hos tandläkaren och nu var på väg till skolan som inte skulle börja än på ett tag. Vi frågade om hon inte hade lust att hänga med och sjunga. Och visst, det ville hon gärna.



Sagt och gjort. Elin sjöng, spelade och agerade kanin för nöjda och glada förskolebarn tillsammans med oss hela förmiddagen. TOPPEN! Det gick superbra, trots att Elin inte kommer från Somalia.

Tack Elin!

Jag blir så tokimponerad av dagens ungdom ibland. Man får hopp om livet kära vänner. Hopp om livet!

(På fotot: Elin och Buubshe)

Albert Einstein, det var en snubbe med hjärna det. Jag undrar om hans hjärna tog semester någon gång, när den arbetat lite för mycket.

Det har i alla fall min gjort just nu. Men det känns som att det bara är tillfälligt. Bara en liten minisemester. Det kan vara nog så uppfriskande att ge sig iväg bara en dag eller två, det vet man ju själv.

Så, hejdå hjärnan. Ses snart!

(På bilden: Albert Einstein, jag och Charlie.)

Igår tog vi oss en promenad vid lunchtid. Varm, grönt och skönt. Så var det.


En vilopaus vid vattnet.


Allt är inte grönt i naturen förstås. Men vackert likförbaskat!

Dom är lite knasiga di däringana musikaleleverna. Klicka på bilden och se vad Karin plötsligt sysslar med efter dagens soundcheck.

Den här veckan stavas A, N, N, I, E. På torsdag kväll är det premiär för Katrineholm Kulturskolas och Kulturföreningen DUDs musikal ANNIE. Nu kommer det repas utav bara tjosan fram till dess.

Igår fixade vi med ljus, ljud, scenografi, smink och kostym.


Karin som Mrs Pugh.


Konstnärligt foto på Elin och Nils.

"Idag åker vi och shoppar!" utbrast Coco med iver i blicken. Och jag vore väl helt kocko om jag inte nappade på det förslaget.

Så vi begav oss ut på stan och letade nödvändiga grejer. Enligt oss är även pynt nödvändiga grejer. Först tittade vi lite i "trendbutiker". Sakerna vi såg där var förvisso fina men dyra och opersonliga. Så vi besökte ett par ställen som säljer begagnade prylar. Det var mycket roligare.



Det resulterade i en hel låda full med mysiga grejor som vi raskt placerade ut i vårt hem.

SNART ÄR DET DAGS!

Klicka på bilden och titta på vår teaser.

Snart är det premiär på musikalen ANNIE! Det är Katrineholms Kulturskola och kulturföreningen DUD som står bakom hela tjolabaloet.

Nu ser t-shirten rätt blå ut på bilden, men den är egentligen lila. Den lila färgen kommer igen i en stor del av föreställningen.

Tydligen känner sig Katrineholm ovanligt lila i år. Team Gabriel i Körslaget körde exempelvis hårt på den färgen.

Vi i musikalgänget hade redan förra året bestämt att vi skulle använda oss av mycket lila i ANNIE.

Snygg färg, så det är ju bra. Hade varit jobbigt om Katrineholm känt sig väldigt brandgula i år till exempel. Lite stickigt och störigt liksom.

Lila är bra. Mysigt.

Min pappa har fått Katrineholms kommuns förtjänsttecken. Varför? För att han är bäst i universum. Har jag alltid sagt ju.

Klicka på bilden så får ni höra en tydligare motiveringen till varför min pappa fått ett så fint pris.



Till vänster om min pappa sitter Marita Bengtsson som också fick pris.

En del människor har det liksom bara i sig. Som Mc Gyver till exempel. Ge snubben ett gem och ett tuggummi så kan han bygga en bomb.

Sen har vi Malte. Något fattas. Malte fixar.



Här behövde Malte och hans fru Pia en anordning där lysrören till plantorna kunde hänga. Tjipp tjilevipp!



Perfekt! Inte ens vattenpasset kan ha något att invända!

NUUU är påskfirandet klart! Det har varit galet intensivt, galet roligt, galet berikande. WOW!!! Nu behöver jag semester...

I mitt förra blogginlägg skrev jag om de två första middagarna. Här kommer en rapport om de två efterföljande.

Påskmiddag nummer 3 (lördag till söndag) avnjöt Charlie, Coco och jag hos Ulf, Carina och André ute i bushen någonstans i Sörmlands skogar. Vi åt, drack, sjöng och pratade heeela natten. För att inte frysa ihjäl så eldade vi flitigt i en supersmart järnhinksmojäng.

På söndagen fick vi smarrig frukost. Tog en redig promenad i skogen, för att framåt eftermiddagen bege oss hemåt. Det var hög tid att förbereda påskmiddag nummer 4, en grillfest på hemmaplan för Cocos familj.

Vi hade knappt hunnit duscha och byta kläder förrän gästerna började anlända.


Coco lagade underbar mat.


Med hjälp av infravärme och filtar kunde vi sitta ute fast solen försvann.


Runt midnatt (natten till idag alltså) var så årets sista påskmiddag slut. Tänk att man kan få vara med om fyra så dundermysiga tillställningar under tre dagar. Livet är fantastiskt ibland.

Jag har väl sällan varit så slut som när jag gick upp klockan åtta i morse. Men det var bara att bita ihop, ty det var dags för manuspluggning med Teater Orka-ensemblen.

Och här vill jag passa på att säga en grej... Kära grannar, det ni hörde från vår altan idag var baaara på låtsas, det var baaara teater, jag lovar! Det har inte flyttat in en disfunktionell familj i huset, på hedersord!