wistbacka

Jag har ju en del tatueringar då´rå. Igår när den coola lokala tatueraren Paula hade drop in kunde jag inte låta bli att komplettera mitt pågående havsprojekt. Det fattades lite bläckfisksprut och en manet.

Nu sitter hon där, maneten. Men hon behöver ett namn! Förslag?



Foto: Paula Svensson, Needle and Skin Tattoo

Tog en promenad ner på stan för att få julstämning. Det är ju trots allt första advent. Och jag kan konstatera följande:

Jag har världens juligaste, mysigaste och finaste kompis! Kolla in det här skyltfönstret! Där står hon.



Lite för långt ifrån kanske. Här kommer en bild där hon står lite närmare.



Och jag har världens juligaste, mysigaste och finaste bror! Kolla in den här levande julkalandern som hade premiär på torget idag. (Briljant manusförfattare by the way...) Där dansar han med sin tomtefru!



Och jag har världens juligaste, mysigaste och finaste pappa! Kolla in det här spelmanslaget som spelade på bibblan idag. Där står han!

Det här är en så himla cool historia:

Man blir ju lite sugen på att skriva en pjäs om Lasses liv. Men snacka om svårspelad roll. Men så kom jag på att min bror har ju fått spela en snubbe utan ben och med bara en arm. Då borde ju det här vara lätt som en plätt! Inte sant?!

När jag bodde i Östra Vingåker brukade jag gå Bodaholmsleden. Idag gjorde jag det igen, då solen var på sitt gladaste humör. Så här var det:

Idag har jag för ovanlighetens skull tid att skriva. Vad jag vill alltså.

Och jag skulle så himla gärna vilja skriva början till ett manus. Jag har lite idéer. Men nu sitter jag här vid datorn och det bara kommer inget. Inget mer än den där vaga antikänslan.

Jag vill glöda!!!

Nu har jag varit utan snacks, fika och godis i en vecka. Har gott superlätt faktiskt. Eller ja... Inte suuuperlätt kanske, men det har känts helt okej.

Inte har jag snusat heller (nästan inte i alla fall).

Tror min kropp är ganska glad på mig! Jag är glad på mig. Och jag och min kropp hör ju ihop på nåt sätt, det måste man väl ändå säga? Eller, ja, man måste inte alls säga det. Men man borde tycka det. Att min kropp och jag själv hör ihop. Inte sant?

Jupp.

Det finns ett vackert kapell på en av Katrineholms kyrkogårdar. Men kapellet har varit stängt i 25 år. Och jag har varit suuupernyfiken på hur det ser ut där inne.

För ett par månader frågade jag min mor och far (som är ganska kyrkiga av sig) hur jag skulle bära mig åt för att få komma in och kika i kapellet. De hade inga klockrena svar. Kanske att man kunde ringa nån eller så.

Men hör och häpna! För en vecka sedan öppnade kapellet! Utan att jag gjort ett smack!

De hade bestämt sig för att hålla en lyrikafton vid allahelgona i det vackra kapellet som numera fungerar som förråd. Så de hivade iväg allt bråte, städade och bjöd in allmänheten.

Naturligtvis var jag där. Mamma och pappa också. Och fy bubblan vilket mysigt place! En supercool väggmålning från 1951 visade livets trappa på ett underbart sätt.

Så blev det dikt och sång. Sångarna fick lite extra stöd från en av männen i publiken. Så fort han kände igen en av låtarna så sjöng han med, eller mer mumlade med, i en egen tonart... Det blev... fylligt kan vi säga. He, he, he.

Hur som haver! Lärdomen av att kapellet öppnade efter 25 år torde ju vara, önska och det händer!

Igår morse vaknade jag av att något lurvigt slickade mig i ansiktet. Nä, det var inte en orakad Coco som blivit knasig. Det var en liten Emil som kom på besök. En av de sötaste hundarna i hela vida vääärldaaa!!!

En av höjdpunkterna under helgen, absolut.

Så här snygga var vi vid årets halloweenfest. Alla var superskrämsliga. Utom jag, som kände för att vara hyfsat snäll kisse.

Så här snygga var vi vid årets halloweenfest. Alla var superskrämsliga. Utom jag, som kände för att vara hyfsat snäll kisse.