wistbacka

Bjussar på lite repetitionsbilder från i måndags.
Dels är det från estet-treornas repetition av föreställningen "SINNESSJUK", och så får ni glo lite på musikallinjens elever som tränar in ANNIE.
Uuunderbara ungdomar, hela högen!!!

Det är mycket nu. Så känns det oftast. Som att kalendern är alldeles för full. Ändå har jag prioriterat bort så mycket, så mycket. Så jag gör vad jag kan!

Men ibland är det annat som är mycket. Människor föds och dör. Roliga grejer händer. Trista saker dyker upp. Inget man kan kontrollera, det är bara själva livet som håller på. Och på något sätt så gäller det att bara hänga med. Inte stressa upp sig, för det löser inget.

Just nu är jag i en slags svacka. Det är svårt att få energi och lust när jag skulle behöva den. Det finns undantag. När vi arbetar med Teater Orka är lusten och energin där, fast jag inte ens anstränger mig. Men i övrigt går det trögt. Jag är inte olycklig, jag bara... Det är trögt. Jag vill inget. Fast jag vill.

Jag är en komplicerad figur. En sån där människa tror jag.

Det är poppis med 3D-film på bio. Men idag ska jag vara med om något ännu coolare i 3D, nämligen ultraljud!!! Jippi!!!

Jag och en hög med folk följer med min systerdotter Ulrika till Stockholm där hon ska spana in sitt tredje barn som ligger i magen.


Min vackra systerdotter Ulrika.

Säg följande ord på engelska:

Köp, hav, stol, tio.

Jag tycker det är roligt...

Idag har vi repat Vila i Fridh, Teater Orkas nästa produktion. Och jag var så där tokladdad innan jag skulle åka. Hela jag var fylld av kärlek till teater och repetitionsarbete. Jag försökte lugna ner mig och tänkte att "Nä, nu får jag skärpa mig. Om förväntningarna är för höga är det så lätt att bli besviken. Det är ju bara ett vanligt rep."

Men jag blev INTE besviken. Det är så roligt så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Jag brast ut i ett "Det här är livet" direkt efter repet. För så känns det. När man har en underbar ensemble där alla kämpar mot samma mål. Det är bara... bara... så underbart!



Ensemblen: Jeff Lindström, Therese Fasth, Rodi Ellilä, Annicka Halvarsson, Andreas Wetell, Krister Wistbacka. (Cecilia Brunosson saknas)

Hårtoningen är applicerad. Vad passar väl bättre att roa sig med under verkningstiden än att se Nosferatu?!! Jag kommer inte på nåt i alla fall!

Idag är det torsdag. I måndags opererade jag mina ögon med en metod som kallas LASEK. Det innebär att de luckrar upp hornhinnan, skrapar undan den, skjuter laser in i ögat så synfelet korrigeras, puttar tillbaka hornhinnan, lägger på en skyddslins, varsågod och åk hem.

MÅNDAG: Jag var nervös som en galning. Hur kom det sig att jag tänkte låta folk operera mig i ögonen?!! Vi kom fram till kliniken, jag fick en lugnande tablett, och genast kändes livet rätt fint. Jag svarar tydligen ganska bra på såna där medel... Operationen var mer intressant än otäck. En häftig upplevelse!

Sen började färden hemåt. Och det var då helvetet satte igång. Smärtan.

Ni vet på film när de får in syra i ögonen och så vrålar de "The pain, the pain!!!" Jag fattar nu. Det är den absolut värsta smärta jag upplevt. Värre än att föda barn. För smärtan är konstant och helt, helt galen!



På bilden har jag varit hemma någon timme. Jag äter lite smörgås. Smärtan är tokintensiv.

Med hjälp av insomningstablett och starka smärtstillande piller så lyckades jag faktiskt sova hyfsat under natten.

TISDAG:



Tisdagen bestod av smärta, piller, droppar och vila. Smärtan var dock en smula lättare att handskas med än den jag hade under måndagen. Nu gjorde det bara tokont typ hela tiden. Inte så jag ville krypa ur skinnet och dö.

ONSDAG

På onsdag morgon var vi tillbaka på kliniken. De tog bort skyddslinserna. Allt såg fint ut. Höger öga mår kalas. På vänster öga är det fortfarande rätt joxigt på hornhinnan. Vilket leder till mer... just det... smärta. Men det ska bli bättre så småningom.

I och med att de pillat i ögonen tog smärtan ny fart. Men så är det med det...

Jag försöker under dagen och kvällen att titta så mycket som möjligt. Men ögonen kämpar allt vad de har för att få förbli stängda, särskilt vänster öga.

TORSDAG

Idag är det torsdag. Jag har slutat med allt smärstillande. Det behövs inte längre. Det gör ont, hela tiden, men mer som att jag bara har en massa grus i ögonen. Jag är ljuskänslig. Ser suddigt. Vänster öga vill inte vara öppet. Jag är yr och mår illa. 

Jag fortsätter med droppandet. Tre olika sorter, flera gånger om dagen.



Att göra en ögonoperation är ingen lek. Hur man reagerar är högst individuellt. Man kan uppleva hela resan betydligt lättare än vad jag gör. Man kan också uppleva alltihop mycket värre. Och i värsta fall kan något gå riktigt galet, och då är det ju ögonen vi snackar om här!!!

Jag har förstått att många tror att jag gör ögonoperationen för att jag tycker det är snyggare att vara utan glasögon. Som en skönhetsgrej alltså. Ni har fel. Tokfel. Skönhet har inget med det att göra. Jag tycker det är snyggt med glasögon. Jag tycker även att det finns coola rullstolar.

Operationen kostar mig 28.000 kronor för båda ögonen.

Om du funderar på operation, se till att du har en pålitlig människa vid din sida som är beredd på att ta hand om dig under de första dagarna.

Min operation utfördes på Memira i Norrköping.

Fråga gärna om ni undrar något.

LASEKoperationen är över. Jag har precis börjat öppna ögonen igen. Aldrig mer glasögon.

LASEK = bra. LASEK = SMÄRTA!



Tack för all hjälp Thomas, det här hade ju inte gått utan dig! Tack för allt stöd underbara vänner.

Hej hopp!

Mången bloggare haver lagt ut en årskrönika för 2010. Jag har svårt för sånt. Minns knappt vad som hänt.

Jag blickar hellre framåt och kommer därför att dela med mig av en skiss för 2011:

*Tatuering (Klart! Fast man vet aldrig om det händer mer...))

*Ögonoperation (Strax klart!)

*Paris (Förhoppningsvis i påsk)

*ANNIE (och annat skojsigt arbete)

*Vila i Fridh (Teater Orka)

*MORD (Teater Orka)

*Danmark (Med Charlie, mamma och pappa)

*Fler resor!!! (Korta och långa, ensam, med vänner, med familjen)

*Manusskrivning (Till flera olika ting)

*Pojken som dog (Teater Orka)

*God mat (inklusive godis och efterrätter)

*Vin (och annan god dryck)

*Träning (På Friskhuset)

*Filmtittning! (Både på bio och dvd. Än så länge har en mängd klassiker setts hemma och Svinalängorna på bio)

*Teatertittning! (Stadsteatern is the place to be!)

Detta är alltså en skiss. Naturligtvis blir det fler punkter så småningom. In my mind!

Puss och adjöss kära brillor!



Nu är det dags för laseroperation. Syn- och brytningsfel ska korrigeras, brillorna ska väck. Jag är rädd...

Så nu blir det bloggpaus en sväng. Så ses vi så småningom.

Jag är sjuk. Det är trist. Blä.

Så nyss tog jag en kurerande pensionärspromenad. Det innebär att jag går och matar änderna som bor här intill. Nu har jag fått en del bassning av mina pensionärskompisar som strängt talat om för mig att pensionärer inte alls matar änder. De reser, löser korsord och njuter av livet på alla möjliga vis. Men jag tänker ändå låtsas att det är en pensionärssysselsättning att mata änder, för då verkar pensionärslivet så himla mysigt.


Kom på en grej. Jag skulle helst mata fåglar i en park i London eller Paris när jag är pensionär. För där vill jag bo då. Inte i parken alltså, men äh...

Katter är fina och allt sånt. Men man får räkna med en hel del överraskningar. Till exempel kan man hitta en ströbrödsgata i hallen och en lycklig katt som beskådar sitt mästerverk.

Snubblade över att gammalt minne.


Anne-Madeleine Wrang, jag, Ivan, Zinovy Korogodsky, Valerij Zinoviev.

Korogodsky är en teaterlegend som jag knappt kan fatta att jag träffat. Känns nästan som att jag hittat på det.

Alla som besökt mitt hem vet att jag inte är pedant.

Nä, jag tål en hel del stök. Vill ha hyfsat rent omkring mig, men skorna kan ligga i en hög i hallen, det är helt okej för mig.

Men en del saker kan få mig att bli oxtokig!

Som detta:



Vad är nu detta att bli upprörd över? Jo, låt mig förklara...

I vår hall har vi en grön byrå. Den är fullproppad med grejer, både i och ovanpå. Dock försöker jag hålla att par kvadratdecimeter av "ovanpå-ytan" tom. Känns lite skönt tycker jag.

Då och då får jag städa bort saker därifrån. Ofta är det mina saker...

Nyss upptäckte jag det ni ser på bilden på min "tom-yta"*. Aj, aj, aj... (och den här gången är boven inte jag)

Dels är det HELT onödigt att lämna ett tuggummipaket på just den ytan. Det finns bättre förvaringsställen än hallbyrån.

Men det som stör mig mest är det papper som så nonchalant har slängts bredvid. Brottslingen har alltså tagit ett tuggummi ur den felplacerade förpackningen och sedan... sedan... Åh, jag vet inte om jag kan fortsätta, det är så jobbigt det här...

Jag ska försöka... Alltså... Efter att ha tagit ett tuggummi ur förpackningen har uslingen haft mage att lägga det lilla tuggummipappret på tomytan alldeles bredvid förpackningen, utan att ens tänka på vad detta innebär!!! Kommer pappret att försvinna av sig självt, som genom magi?!! Kommer pappret lösas upp i tomma intet?!! Om den kriminelle ÅTMINSTONE knöglat ihop och lagt det lilla pappret inuti förpackningen då det tydligen är alldeles för krävande att gå de två stegen till soptunnan. MEN NEJ DÅ!!! Lägg det där på tomytan bara. Gör det bara!!!

Ja, vad säger man?

En del stör sig på kärnvapen. Andra går igång på tuggummipapper som ligger på tom-ytor.

* övers. sv-eng "Tom-yta" = "empty-space"

Alltså...

Jag tror INTE på nyårslöften. Så jag ger inga såna. Man lyckas aldrig hålla dom i alla fall. Visst är jag klok?

Men någon vecka före nyår lovade jag mig själv att jag inte ska klippa håret under hela 2011. Alltså, det var inget nyårslöfte. Jag bara lovade att jag skulle hålla en grej hela 2011. Skillnaden är måhända hårfin...

Och att vara hårfin är just vad det handlar om.

För nu tittade jag på massa bilder från 2010 och min tuppkam är ju skitsöt!!!

Så nu vill jag ha den tillbaka. Så det så!

Det är således enormt troligt att jag kommer bryta mitt ickenyårslöfte.

Jag blir knäpp på mig själv.