wistbacka

Jag har en del dramalektioner med gymnasieelever. De flesta av dessa elever har inte valt drama själva, det ingår bara i utbildningen och är således ett nödvändigt ont.

De flesta har aldrig sett teater, på riktigt. Någon har sett Mamma Mia i Stockholm. Någon har sett Stefan och Krister. Men inte mer än så.

Det bästa jag vet när jag har de här lektionerna är när jag kan få bjuda på lite "riktig" teater. Jag och Andreas Wetell (dramalärare som även är skådespelare i MORD) har spelat en scen för dom. Igår spelade Annicka Halvarsson och Rodi Ellilä upp en scen från MORD för en klass.

Eleverna blir helt uppslukade av teatervärlden direkt. De analyserar. De fascineras. De diskuterar.

För det är onekligen något magiskt med teater. Känslan av "här och nu". Att se människor som vågar leva sig in i en annan roll, som vågar lita på sina medskådespelare, som vågar uttrycka känslor offentligt.

Igår undrade en av eleverna varför vi inte spelar MORD i Tallåsaulan. Varför spelar vi på ett ställe där vi bara har 30 publikplatser. Jag förklarade att när man spelar teater i Katrineholm så behöver man inte fler publikplatser, för vi har ingen sådan teatertradition som gör att folk går man ur huse för att se varje pjäs. Han tyckte det var märkligt. Detta trots att eleven i fråga själv aldrig sett en hel pjäs.

Ibland får jag en känsla av att teater är något förlegat som inte håller i det moderna samhället. Men när mina gymnasieelever får se dessa små teaterstycken så förstår jag att känslan är fel. Teater är viktigt. Kanske än viktigare just nu.