wistbacka

För några dagar sedan visade jag brösten för mina elever. Det var INTE med flit!

Först hade jag manusläsning med tre elever. Jag låg lite avslappnat på mage på golvet. När vi läst färdigt satte vi oss upp. En av eleverna såg genast lite generad ut. Jag upptäckte då att urringningen på tunikan hamnat så att halva brösten syntes. Kvickt rättade jag till tunikan. Så! Inte så farligt...

Sen kom alla elever. Hur många är dom... Öh... Ska vi säga fjorton?

Vid ett tillfälle på lektionen, även här vid manusläsning, satte sig alla elever i en ring på golvet, jag satt också med i ringen fast på en pall, med manuset liggandes på golvet framför mig. Då och då böjde jag mig ner som en fällkniv för att plocka upp nya sidor ur manus, lägga ner redan lästa.

Efter ett tag mindes jag... Vänta, hur var det med tunikan egentligen?

Jag gjorde ett test, böjde mig lite framåt. Och mycket riktigt. Vid varje framåtböj hade jag visat hela etablissemanget.

Japp. Varsågod kära elever. I teatervärlden ska man bjuda på sig själv! Det var bara det jag vill få er att förstå!