Pernillas Pojkar återuppstod för ett ögonblick på Götgatan

I afton var det dags för återträff. Teater Orkas Pernillas Pojkar-ensemble träffades hos producent Annicka Halvarsson för samkväm. Större delen av ensemblen hade möjlighet att stråla samman för att se en videoinspelning av föreställningen. Efter det var det dags för fototittning, mat och allmänt skitprat.

Att se sig själv på video är fruktansvärt. Att höra sig själv på video är horribelt. Att se sig själv på foto är en plåga. Samtidigt är det roligt. Alltihop. På något märkligt vis.

Jag kan med stolthet blicka tillbaka på denna underbara produktion. Vi fick ihop det!!! Med lust och glädje stor! Inte ett öre betalades ut. Vi fick betalt i applåder och i känslan av att vi gjort något bra.

Scenograf Anja Rockborn belönades förvisso med ett stipendium. (Okej, det var väl inte BAAARA för det hon gjort i Pernillas Pojkar, men vi kan väl låtsas...) Nu hoppas vi att hon får iväg oss till Edinburgh, hösten 2011. För då är det någon slags festival där. Där vi tror att Pernillas Pojkar skulle passa in i ett hörn någonstans...

Jag säger "ahhh", vilket betyder att jag pustar ut efter att ha gjort något fint. Jag är så stolt över de medverkande som gjorde så fantastiska rollprestationer. Jag är så oändligt lycklig över mitt och Annickas unika samarbete. Jag blir så himmelens superglad när jag ser vad Lars lyckats trolla fram med sina ljuskreationer. Och jag ryser av välbehag när jag tänker på Karins förmåga att knåpa ihop mina och sina egna idéer så att de kan framföras som riktig musik som låter så själaträffande.

Jag är glad, glad, glad. Måhända är det vinet som min mor bjöd mig på i afton. Måhända är det verkligen projektet som gör mig lycklig. Hur som haver, så känns det riktigt, riktigt vackert gott folk!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0