wistbacka

Som tusentals människor bor i min kropp
De klöser och klättrar, för alla vill opp

Från magen och upp genom munnen och ut
Ett kroniskt inferno som aldrig tar slut

För jag måste svälja och dom åker ner
Tillbaka till början, jag vill inte mer

Det river, det sliter, det värker, det tär
Om jag finge välja så slutar det här

Låt mig få kräkas så blott en blir kvar
Så jag får förstå vem jag är, vad jag har