wistbacka

Jag har ett suveränt jobb som teaterlärare på Kulturskolan! Ingen tvekan om den saken. Ibland är det lite väl intensivt, men vad sjutton. That´s the way I like it!

Men hur underbart jobb man än har är det svårt att komma ifrån ett visst mått av jobbångest. Ni vet, när man känner att man inte har lust. Borde man göra något annat? Det blir ett nödvändigt ont. Man drar sig för vissa arbetsuppgifter och så vidare.

I morse när jag vaknade så hade jag ett litet leende på läpparna.

Jag förstod först inte riktigt varför. Solen sken inte. Jag hade inte vunnit på lotto.

Men så slog det mig. Jag hade inte ens en den mikroskopiskt minsta pyttelilla jobbångest! Det känns helt ärligt som att jag har ett läsår framför mig som är fyllt av saker som jag vill göra! Jag ser fram emot alltihop! Vill inte vara utan nåt! Jag är på rätt plats! (Många utropstecken här.)

Lyllos mig!

(Hade jag bara en dramasal/blackbox att vara i och slapp fara omkring som en skållad råtta i värdelösa lokaler så vore allt hundraprocentigt finemang.)