wistbacka

Läste nyss ett blogginlägg där det framgår att många anser att om man inte är superkär i den man lever tillsammans med så är det ens skyldighet att säga adjöss på momangen. Det är förbjudet att nöja sig.

Ett ögonblick.


(Om min man krävde det ultimata skulle jag blivit dissad för länge sen...)

Jag tror vi är lite ute och cyklar här. Jag tror vi romantiserat det hela en smula. Jag tror det är dags att inse att vi icke lever i ett avsnitt av "Sex and the city".

Jag menar inte att man ska stå ut med vilket skräp som helst. Man ska må bra! Så bra som möjligt.

Men varför tycker så många att det är fel att "nöja sig" i ett förhållande? Även om det kanske, kanske finns någon bättre där ute. The perfect match. Den ultimata partnern.

Lägger vi inte liiite för stor vikt vid vem vi lever med? Jag menar... Klart det ska funka, klart det ska vara bra men...

Som nu när jag köpte en bil. Nog sjutton hade jag kunnat hitta en bättre om jag rest runt i hela landet och provåkt åt höger och vänster. Men min bil är fin och tar mig dit jag vill. Och om jag snubblar över ett kalasfynd i morgon så tänker jag ändå inte byta. För jag nöjer mig.

Min bil är inte perfekt. Men jag gillar den. Och jag nöjer mig.

Mitt hus är inte perfekt. Men jag gillar det. Och jag nöjer mig.

Mitt jobb är inte perfekt. Men jag gillar det. Och jag nöjer mig.

Min man är inte perfekt... Oops!!! Får man inte säga så? ;)

Okej. Jag tycker min man är värd mer än mitt jobb, mitt hus och min bil. Ja, ja, ja... Men jag tycker ändå att jag har en poäng!

Jag känner att det kan vara viktigare att fokusera på andra grejer. Små och stora upplevelser. Själva livet. Helst bredvid en härlig människa som man står ut med. Än att fundera över om grannen inte vore ett bättre kap.

Även om han nu vore det...