Drömmen som belöning
Flera gånger om dagen attackeras jag av insikten om hur groteskt ful jag är. Paniken blir okontrollerbar och jag inser att jag måste operera mig för att kunna stå ut med att existera i min egen kropp.
Detta är en fruktansvärd sanning.
För någon vecka sen bestämde jag mig för att det fick vara nog! Det är inte det att jag vill bli vacker som en fotomodell. Jag vill bara inte lägga ner all denna tid och energi på att tänka på hur missbildad jag känner mig.
Hängmagen måste bort! Tuttarna måste lyftas upp! Ögonlocken måste karvas i! Desperat googlade jag runt bland diverse kliniker. Till slut fastnade jag för ett företag som inte kändes alldeles för sliskigt. Den totala kostnaden för ingreppen skulle uppgå till cirka hundra tusen kronor.
Hundra tusen kronor... Sug på den...
Min allra högsta dröm är att åka på safariresa till Sydafrika. En dröm jag aldrig trott jag skulle genomföra, det är ju så otroligt dyrt. Hur kommer det sig att jag är villig att ta ett lån på hundra tusen kronor för att göra våld på min fullt fungerande kropp i stället för att spendera samma summa på min dröm?
Jag har därför gjort en deal med mig själv.
Om jag lovar att inte operera mig så ska jag, om drygt ett år, ta ett lån på hundra tusen kronor och åka på den där safariresan.
Varje gång jag känner panik över min kropp så byter jag ut paniken mot tanken på en högst verklig safariresa. Från negativt till positivt. Och det är alldeles sant!
Om jag är så lättlurad att jag kan tro att jag måste operera mig för att bli nöjd med mig själv, så borde jag väl kunna lura mig själv genom att locka med min högsta dröm?
För vad f*n spelar hängmage och hängbröst för roll när man får se livs levande giraffer, lejon och elefanter i deras naturliga miljö?
Men herregud! Jag blir alldeles chockad av att läsa hur du känner för din kropp...och vilken utomordentligt snedvriden bild du har av dig själv ( när det gäller detta alltså)...vad har du för speglar hemma? Inga? Från Gröna Lund? Ser du över huvudtaget som man ska? Ja, jag vet inte vad jag skall säga mer än att jag blir helt stum...fast egentligen inte som du märker...och jag vet att det inte spelar ngn roll vad jag eller ngn annan säger..men kära nå´n! Jag kan också känna igen mig i sådant här resonemang, men ja,...jag vet inte vad jag skall säga mer...ville bara...ja...
Jenny, jag vill att du går in på Adlibris.se, letar fram Självkänsla nu skriven av Mia Thörnblom, köp den (pocketen kostar runt 40kr), läs den, gör övningarna. Till och med jag har börjat acceptera min kropp. Med till och med menar jag att jag har haft ett otroligt hat mot mitt utseende/min kropp.
Du har jättevacker kropp tycker jag!
Det är så skönt att läsa ditt inlägg, då jag inser att det inte bara är jag som lider av dessa vanföreställningar. Jag tror faktiskt inte att "folk i allmänhet" förstår riktigt. Ibland upptar idiotin nästan hela mitt liv, och ibland är det bara en molande känsla i nacken, men det finns där. Och man VET, rent intellektuellt, att det man tänker inte är klokt eller iaf inte borde ta så stor plats, ändå tänker man.
Du är den du är.
Unik alltså.
Kram
Din sista mening i inlägget; jag är enig med den, OCH SÅ VILL JAG SÄGA: VAR VACKER SOM DU ÄR ISTÄLLET FÖR ATT PLASTA TILL DET. Ungefär som att hemmagjord jordgubbspaj är vackrare än köpt!
Jenny...ett textmeddelande varsogod..puss :) ja bara en puss för att du är den du är och det är vackert!
