ÄNTLIGEN ETT SMEKNAMN
Hela mitt snart 33-åriga liv har jag längtat efter ett smeknamn. Men tydligen är det svårt att klura ut något klämmigt och fyndigt när man heter Jenny. Ett "Jensan" har väl ropats någon gång. "Wistbacka", "Regissören", "Märta", "Nicka". De sista två smeknamnen har jag kallats av barn på skolor som blandat ihop mitt namn med mina kollegors, så det räknas kanske inte egentligen.
Men ÄNTLIGEN har jag fått ett riktigt smeknamn. Med tillhörande anekdot och allt! Jippi! På arbetet har jag i två dagar fått gå under namnet "Stackars Jenny". Detta efter en artikel i Katrineholmkuriren där det stog just så om mig. Det är roligt! Efter snart 33 år får jag äntligen känns mig som om jag... är lite extra hemma. Lite speciell. En smula mer värdefull.
"Stackars Jenny". Det är jag det.
Kom på ett annat smeknamn jag har... Min bästis barn, Leona fem år, kallar mig Camilla. Det är egentligen hennes moster som heter så, men av någon anledning så har hon fått för sig att det är mitt namn också. Min make försökte lite pedagogiskt säga: "Nu Leona, så ropar vi på JENNY". Leona nickade och ropade för fulla muggar: "CAMILLA!!!"
Kom på en grej till! Min systerdotter Malin uttalade länge mitt namn Jöno. Hon trodde att det stavades så också. Hur gulligt som helst. Tyvärr har hennes namnomformning avtagit. Bara spår finns kvar.
Men nu är det alltså inte bara barn som ger mig smeknamn. Mina alldeles vuxna kollegor har döpt om mig. Det räknas!
MVH
Stackars Jenny 
Jag försökte läsa den artikeln på nätet men den kunde naturligtvis inte hittas...vad stod det i den????
Jo, det var en intervju med min chef, alltså rektorn för Kulturskolan. Han sa till reportern att han just nu jobbade hårt med att hitta en dramalokal, för just nu (och så länge jag arbetat som teaterpedagog) så finns det ingen dramalokal i hela Katrineholm. Så sa han lite i förbifarten "Stackars Jenny". Journalisten vet vem jag är, så hon skrev att han sagt Stackars Jenny Wistbacka. Och det är lite tokigt. Dels för att det blev uppförstorat så som att det var mig det var synd om, och det är det ju egentligen inte. Det är ju väldigt trist för teaterverksamheten och teatereleverna. Inte främst för mig. Och sen var det ju lite tokig för rektorn blev ju superorolig för att jag skulle bli stött. Men jag skrattade så jag höll på att smälla av när jag läste artikeln.
