wistbacka

Det här är en så himla cool historia:

Man blir ju lite sugen på att skriva en pjäs om Lasses liv. Men snacka om svårspelad roll. Men så kom jag på att min bror har ju fått spela en snubbe utan ben och med bara en arm. Då borde ju det här vara lätt som en plätt! Inte sant?!

När jag bodde i Östra Vingåker brukade jag gå Bodaholmsleden. Idag gjorde jag det igen, då solen var på sitt gladaste humör. Så här var det:

Idag har jag för ovanlighetens skull tid att skriva. Vad jag vill alltså.

Och jag skulle så himla gärna vilja skriva början till ett manus. Jag har lite idéer. Men nu sitter jag här vid datorn och det bara kommer inget. Inget mer än den där vaga antikänslan.

Jag vill glöda!!!

Nu har jag varit utan snacks, fika och godis i en vecka. Har gott superlätt faktiskt. Eller ja... Inte suuuperlätt kanske, men det har känts helt okej.

Inte har jag snusat heller (nästan inte i alla fall).

Tror min kropp är ganska glad på mig! Jag är glad på mig. Och jag och min kropp hör ju ihop på nåt sätt, det måste man väl ändå säga? Eller, ja, man måste inte alls säga det. Men man borde tycka det. Att min kropp och jag själv hör ihop. Inte sant?

Jupp.

Det finns ett vackert kapell på en av Katrineholms kyrkogårdar. Men kapellet har varit stängt i 25 år. Och jag har varit suuupernyfiken på hur det ser ut där inne.

För ett par månader frågade jag min mor och far (som är ganska kyrkiga av sig) hur jag skulle bära mig åt för att få komma in och kika i kapellet. De hade inga klockrena svar. Kanske att man kunde ringa nån eller så.

Men hör och häpna! För en vecka sedan öppnade kapellet! Utan att jag gjort ett smack!

De hade bestämt sig för att hålla en lyrikafton vid allahelgona i det vackra kapellet som numera fungerar som förråd. Så de hivade iväg allt bråte, städade och bjöd in allmänheten.

Naturligtvis var jag där. Mamma och pappa också. Och fy bubblan vilket mysigt place! En supercool väggmålning från 1951 visade livets trappa på ett underbart sätt.

Så blev det dikt och sång. Sångarna fick lite extra stöd från en av männen i publiken. Så fort han kände igen en av låtarna så sjöng han med, eller mer mumlade med, i en egen tonart... Det blev... fylligt kan vi säga. He, he, he.

Hur som haver! Lärdomen av att kapellet öppnade efter 25 år torde ju vara, önska och det händer!

Igår morse vaknade jag av att något lurvigt slickade mig i ansiktet. Nä, det var inte en orakad Coco som blivit knasig. Det var en liten Emil som kom på besök. En av de sötaste hundarna i hela vida vääärldaaa!!!

En av höjdpunkterna under helgen, absolut.

Så här snygga var vi vid årets halloweenfest. Alla var superskrämsliga. Utom jag, som kände för att vara hyfsat snäll kisse.

Så här snygga var vi vid årets halloweenfest. Alla var superskrämsliga. Utom jag, som kände för att vara hyfsat snäll kisse.

En estetelev och jag. Så här ser mitt jobb ut alltså... Ja, jag vet inte. Vad säger man?

Idag är det premiär för estetungdomarnas musikal DOMINO. Så roligt så jag sprängs! (Jag sprängs ofta, stackars mig.)

Fantastiskt begåvade ungdomar.


Duveholmsgymnasiets estettreor har premiär på sin musikal DOMINO imorgon. Vi säger SPARK!!!

Min eftermiddag såg ut så här:

Morgan spelade med sitt band TUNGMJÖLK på PROJ-galan i Tallåsaualan. Och här ser vi TUNG-delen.


Johannes Annfält (också med i Tungmjölk) sjöng en otroligt bra låt om en borttappad smörgås.


Melker och Emma njöt av musiken.


Jag tror det var Morgan som skrivit den briljanta smörgåslåten.


Panterass kan vara Katrineholms skarpaste coverband. Så otroligt grymma!



Kristina Karlsson hade en dundermysig utstrålning.


Sen var det dags för Avarage Nerds. Superbra! Särskilt när bandet spelade en System of a down-låt. Tjohooo!!!


Patricia sjöng tillsammans med några tjejkompisar.


Kristina Issa avslutade PROJ-galan med sina egenkomponerade sånger.


Till sista låten blev det faktiskt spontandans på scenen! Så himla roligt!


Kristina gav sina dansare en applåd.


Efter galan tog jag en kort promenad. Då stötte jag på Hampus med mor och far.


Jag fotade mig vid ett träd. Min mössa är bäst! (Tack mamma)


Jag fotade min hand på ett träd.


Jag fotade en klase bär.

Sen gick jag hem!

Det var fler band som spelade på PROJ-galan. Men alla fastnade inte på bild...

Mitt liv är fyllt av teater.

Och det är exakt så jag vill ha det.

Gymnasiemusikalen DOMINO repeteras och har premiär nästa vecka. Teater Orkas drama SKULD och MÄNNISKOR har premiär den 18 november. Mina två teatergrupper på DUD har uppspel 30 november och 7 december, parallellt med detta tränar de in mastodontföreställningen GAST som ska spelas upp i februari. Så får vi inte glömma bort musikallinjen som nöter in musikalen KVARSITTNING som spelas upp i december. Vad mer? Jo, forumteaterinspirerat uppspel i november när Katrineholms årskurs fyror får komma och se antimobbningpjäsen SÄG STOPP. Och varje fredag möter jag årskurstvåor som tränar in den lilla komedin ATT FÅNGA HUNDAR MED EN OST. Sen blir det lite STORSJUNG för alla ettor i Katrineholm inom kort också!

Har jag glömt nåt? Nä, jag tror detta är vintern jag befinner mig i och har framför mig! Jippi!!!

Idag repade jag musikal med Duveholmsgymnasiets estet-treor. Jag fotade lite också.

Vid ett tillfälle i musikalen så är det seriös maktkamp mellan Linus Gustafsson och Hampus Larsson. De ställer sig väldigt tätt, stirrar in i varandras ögon och spänner sina muskler.

Det är bara det, att när de gjorde så idag, så hamnade deras näsor så himla lustigt. Och jag lyckades fånga ögonblicket med kameran.

Jag trodde jag skulle skratta ihjäl mig när jag såg bilden på datorn sen. Herrejisses...

För fem minuter sedan hände detta:

Jag satt ensam i huset. Surfade runt lite förstrött på internet. Solen började gå ned. Jag eftersvettades en smula efter gräsklippningen. Trött och nöjd med mig själv. Allt var stilla och tyst.

Då hör jag en röst från ingenstans som högt och tydligt säger:

"Plötsligt dyker det upp, det oväntade!"

Gissa om jag hölla på att trilla av stolen?! Eller ja, om ni gissar det så gissar ni fel, för jag höll inte alls på att trilla av stolen. Dels för att jag satt i en fåtölj och inte i en stol. Och dels för att jag inte ramlar, bara för att jag blir väldigt rädd.

Hur som helst. Rösten tillhörde denna man:



Och det som hänt var att tv:n av någon märklig anledning gått igång. Föga förvånande var tv:n inställd på golfkanalen. Golfkommentatorn Göran Zachrisson var alltså den som så poetiskt stört tystnaden.

Mycket lustig känsla... Lite som att höra Guds röst. Är Zachrisson Gud?!! Vad vill han säga mig? Vad är det som så plötsligt kommer att hända?!!