wistbacka

LYCKA!

Det är vad jag känner. MORD-föreställningarna, Teater Orka... Det bara... Lyckan är total!

DÅÅÅ händer en intressant grej... För varje gång jag blir så där lycklig på riktigt. Då trycker jag ner mig själv. Jag vet inte riktigt varför. För att jag inte tycker jag förtjänar lycka? Nä... Det stämmer inte. Jag förtjänar den och vill ha den! Det är något annat som spökar.

Och ni kan ju tänka er hur mycket jag fått trycka ner mig själv idag, med tanke på hur vansinnigt lycklig jag är!

Jag har exempelvis tänkt såna här härliga tankar: "Fy, vad jag gjorde bort mig igår på festen efter föreställningen. Alla har tappat den lilla respekt dom eventuellt hade för mig. Dom avskyr mig och vill aldrig se mig mer, jag är ett påfrestande äckelpäckel.", eller vad sägs om "Ja, ja, den här uppsättningen kanske är bra. Men nästa manus jag skriver på är ursämst. Ingen idé att jobba vidare med det äckelpäcklet. Sämsta manusidén någonsin!", och så lite "Vad finnig och tjock jag är."

Den sista brukar jag peppa mig själv med varje dag. För säkerhets skull, om lite lycka skulle smugit sig på.

Jag är knäpp!

Och LYCKLIG!!!